måndag 23 juni 2008

Den heliga tillväxten

När man talar om tillväxt så verkar det som om det inte finns någon gräns för hur mycket tillväxt ett samhälle klarar av. Det verkar som om bra alltid kan bli bättre och mer alltid kan bli ännu mer. Som om allt på denna jord kan maximeras, ökas, expanderas och maximeras igen - i all oändlighet. Som om det inte fanns en bortre gräns för hur många överflödiga och onödiga prylar en människa orkar konsumera i sitt liv. Som om människor trots allt inte är mer än de konsumenter vårt samhälle söker göra oss till. Som om människor vore aningslösa brickor i den heliga marknadens sluga spel.

I Sverige ligger snart de stora shoppingtemplen tätare än kyrkorna. Shoppingtemplen ligger dessutom steget före kyrkorna, för i shoppingtemplen är alla välkomna. De samlar människor över alla gränser, religioner och raser. Den världsomspännande konsumtionsguden är den som tillbeds och de enda som inte har där att göra är de som befinner sig så långt ner på fattigdomsstegen att de istället dömts att producera templens varor. Lyckligtvis så långt borta att varken vi eller Ingvar Kamprad behöver få dåligt samvete av att se dem.

I shoppingtemplen gör man allt för att vi ska dras med i den allmänna fyndpsykosen och bli så höga på lyckohormoner att vi glömmer att 90% av det vi köper är sånt som vi inte behöver. Vare sig vi föredrar att betala lite eller mycket för våra fynd så är det ett pris vi helst inte ska ta med i beräkningen - priset av mänskligt lidande.

Men att onödighetsprylarna vi dränker oss i har ett pris som betalas av människors liv och hälsa i världens fattigaste länder är väl knappast nyheter för någon idag? Ändå beter vi oss som överflödsfrosseriet är vår självklara rättighet.

Det är vår självskrivna rättighet att på våra övergödda arschlen köra i våra miljöförorenande bilar till shoppingtemplen där vi dränker oss i onödighetspylar och processad mat som saknar näring och som till stor del ändå kommer slängas eftersom vi köpt för mycket och det blir för gammalt.
Mänskliga rättigheter. Så som de ser ut för västvärldens medborgare.

Slöseri och överflöd är i allra högsta grad provocerande för den som är fattig, det gäller inte bara i förhållandet mellan Sverige och andra länder utan i allra högsta grad mellan dem i vårt svenska samhälle som är fattiga och de som inte är det. Men det som kanske är den största mänskliga bristen - oförmågan att fullt ut förstå det man inte själv erfarit - tycks stå i vägen för den insikten.

tisdag 17 juni 2008

Moment 22

En sak som man knappast räknar med när man ger sig in på en utbildning är att den ska komma att utgöra ett hinder vid framtida arbetssök. Men så ser verkligheten ut. För när man söker ett jobb som inte kräver utbildning kommer man överhuvudtaget inte ifråga om man har en lång utbildning bakom sig. För vem tror att man ska stanna? Och vem kan klandra arbetsgivaren för det?

Så där sitter man plötsligt, med en utbildning som man får betala för under resten av livet och har varken erfarenhet eller ålder för att få de jobb man är utbildad till, och är inte intressant för de jobb som inga kvalifikationer kräver. Och bland de senare jobben får man inte ens ett "tack, men nej tack" för de verkar ha trott att ansökan var något slags skämt.

På Arbetsförmedlingen har jag fått rådet att "tona ner" min utbildning. Men om jag tar bort alla de år jag gått i skola från min CV så kan man ju fråga sig vad jag ska förklara alla de årens luckor med. Att frisera sin CV verkar numera vara comme il faut. Och även om jag älskar att fabulera och fantisera så anser jag att det hör hemma i skönlitteraturens värld och inte i jobbansökningarnas. Kalla mig bakåtsträvare om ni vill.

Allt det som de flesta av världens civilisationer har värderat och respekterat - kunskap, livserfarenhet och visdom - har helt gått om intet i vår kultur. Förmågan att värdera mänsklig mångfald och dess fördelar på arbetsplatser och i organisationer är något som Sverige helt saknar. En organisation med enbart hungriga och livsoerfarna 22-åringar torde fungera lika dåligt som en med enbart luttrade men kunniga och erfarna 60-plussare som redan lagt av och har siktet inställt på golfbanan och lägenheten i Marbella. Det är som alltid i sammansättningen magin sker. När olika erfarenheter, egenskaper och kompetenser blandas - det är då man kan skapa något som är större än summan av delarna.

I Danmark, som på de flesta områden ligger långt före Sverige, har man bättre koll på läget. Livsmedelskedjan Netto har till exempel startat seniorbutiker där man medvetet söker äldre anställda, efter att man genom uträkningar kunnat visa att den bästa lönsamheten får man när man blandar unga och äldre. Man kompletterar alltså varandra. En självklarhet utan like, anser förvisso jag. Dessutom visade de danska undersökningarna att det var i många fall som man från kundens sida föredrog äldre anställda.

Att inte ta tillvara den mänskliga mångfalden som erbjuds är inte bara diskriminerande, det är riktigt, riktigt korkat.

FRAternisera med fienden, eller inte

Och visst är det väl ändå lustigt att en svensk borgerlig regering år 2008 vill införa ett övervakningssystem som hade gjort både KGB och Stasi gröna av avund.

Så lustigt att man tappar talföret.

måndag 16 juni 2008

CSN:s kreativa matematik

Mitt under min pågående utbildning (på treårigt program) ändrade CSN sina lånevillkor. Detta innebar att mina lån i fortsättningen skulle komma att betraktas som två lån.

På en årlig bruttoinkomst på 132 000 (dvs ett netto på ca 99 000, och för övrigt en statsministers månadslön) anser CSN att jag ska betala ca 13 000 kr detta år. Hade jag avslutat mina studier innan ändringen av lånevillkoren hade jag bara behövt betala hältfen. Men eftersom nu lånen är att betrakta som två skilda lån blir det plötsligt dubbelt. Enligt reglerna då jag började ta lånen var villkoret att man skulle betala 4% av sin bruttoinkomst. De 4 procenten är helt plötsligt upp i 10%. Och hur man från CSN:s håll kommer undan med den här typen av matematik är för mig en gåta.

Om man balanserar på gränsen för vad som anses som existensminimum (vilket skiljer sig åt mellan olika kommuner) har man ingen rätt att få uppskov på lånet. Skulle jag däremot få 100-200 kr mindre i månaden i inkomst och därmed hamna på det som kommunen betraktar som existensminimum skulle uppskovet inte vara några problem. Skillnaden i inkomst kan således vara så liten som 100 kr, medan lånebetalningens skiljelinje är drygt 1000 kr eller inget alls. Ännu en gåta.

Man kan lägga ihop sina lån men får då givetvis de sämre villkoren för hela lånet. Har man redan svårt att få ihop till lånet undviker man således helst det.

Under mitt 40-åriga liv har jag aldrig haft en enda betalningsanmärkning, trots att jag alltid haft en mycket låg inkomst. Tack vare sänkningen av a-kassan och CSN:s obegripliga regelverk kommer jag vilken vecka som helst få min första betalningsanmärkning. Eftersom det inte handlar om en engångssumma kommer de att staplas på hög och ärendet lär gå till Kronofogden.

Den som blivit kund hos Kronofogden har framledes svårt att få alla typer av kontrakt, får inte hyra bil och lär inte få några lån till att exempelvis starta eget företag. Dominoeffekten kan snabbt rasera möjligheterna till allt det som vi svenskar tar för självklart i våra liv: bostad, läkarvård, telefon och TV.

Och det som återstår verkar vara att sitta och vänta på fogden eller möjligen att fly till en liten avlägsen söderhavsö och sätta sig på en strand. Så länge man nu får sitta där innan havshöjningen dränker hela ön och alla CSN-flyktingar med den.

Växthuseffekten eller CSN, vad är värst? Man kan undra.

CSN och Kafka

I hela mitt studerande liv har jag varit oerhört tacksam att jag levt i ett land där man kunnat ta studielån. Men på senare tid har jag kommit att känna mig mindre tacksam. Det är inte för att det ska betalas tillbaka, det ser jag som självklart, och jag har under många år betalat på mina lån utan att ha några problem med lånegivaren ifråga. Det handlar snarare om gestapometoderna man lagt sig till med för att få tilbaka dem. För bara någon månad sedan upplevde jag det som om jag befann mig mitt i Kafkas Processen.

Förra hösten började jag en folkhögskolekurs i grafisk formgivning, i hopp om den skulle öka mina chanser att få ett jobb. Sent på terminen blev jag sjukskriven på halvtid. Jag visste redan att man vid hel sjukskrivning fick behålla sitt studielån, men för säkerhets skull kollade jag hur det var med halvtid. Jag fick svaret att allt var grönt och fortsatte studierna terminen ut i tron att allt var just grönt. Den 23 november kom den sista låneutbetalningen. Under jullovet beslutade jag mig för att sluta utbildningen eftersom den var riktigt dålig, och jag hade väntat länge nog på en förbättring som inte infann sig. Efter lovets slut anmälde jag mig istället som arbetssökande.

Då kommer första kallduschen. Försäkringskassan meddelar att de inte godkänner min sjukskrivning. Vid närmare förfrågan visar det sig att det inte är sjukskrivningen som sådan de inte godkänner utan det faktum att jag var student. En student kan tydligen inte ha halv arbetsförmåga. Strax efter, dvs en bit in på nya året, kommer besked från CSN att jag är återbetalningsskyldig för halva delen av lånet under sjukskrivningen.

Jag överklagar detta beslut både till F-kassa och CSN och ifrågasätter hur CSN i första hand kunde ge mig information att allt var i sin ordning. Överklagandenämnden som handhar överklaganden hos CSN meddelar att CSN:s beslut är riktigt och att deras eget beslut inte kan överklagas. De hävdar dessutom att jag borde ha insett att jag fick för mycket pengar med tanke på den nedsatta studietakten. Jag överklagar igen och åberopar det faktum att beslut från F-kassan kom 42 dagar efter den sista låneutbetalningen; att CSN själva hade gett mig klartecken och att jag på dessa 42 dagar inte hade fått en enda indikation på att något var fel. Överklagandenämnden återkommer med samma svar. "Du borde ha insett..."

Och det är här jag känner mig förflyttad till en värld liknande den i Processen. Vad jag än säger, hur jag än säger det tycks svaret blir det samma. Jag gör i min förtvivlan (Förtvivlan kom sig av att de 4000 kronorna inte fanns/finns att uppbringa. Många års studier och efterföljande arbetslöshet ger sällan utrymme för sparande.) ett tredje försök att få dem att faktiskt svara på mina frågor och mina argument. Och jag blev knappast förvånad när det tredje svaret kom: "Du borde ha insett..."

Och ja, jag borde ha insett.
Insett att man kan vara helt sjukskriven och få ha kvar sitt lån, trots att Försäkringskassan i sina kampanjer går ut med att de "inte frågar hur sjuka vi är utan hur mycket vi kan jobba", men att man inte kan vara halvt sjukskriven.
Jag borde ha insett att CSN:s medarbetare inte vet vad de pratar om och istället krävt ett skriftligt svar på mina frågor. För trots allt så hade jag tidigare erfarenhet av deras bristande kunskaper om deras egna regler, det var vid ett tillfälle då jag behövde veta hur mycket man fick tjäna vid sidan av sitt lån. Jag pratade först med två personer och fick två olika svar. Detta föranledde att jag fortsatte fråga och efter att ha frågat fem av CSN:s medarbetare hade jag fått fem olika svar.
Jag borde också ha insett att enligt CSN:s regler så får man inte vara halvtidssjukskriven, något som jag blev upplyst om långt efter att det hela var överstökat. Detta hade inte ens Överklagandenämnden åberopat.

Jag borde ha insett att hela ansvarsfrågan faller på studenten och att man aldrig ska ta en myndighets ord för sanning.
Dessutom borde jag ha insett att det finns utbildningar i detta land som är så usla att de överhuvudtaget inte borde vara studiemedelsberättigade.

Men svensk som jag är så tenderar jag att lita på våra myndigheter och på vårt rättssystem. Kanske är det dags att revidera gamla föråldrade uppfattningar om meborgares rättigheter.

söndag 15 juni 2008

Så gick jag i utbildningsfällan

För en person som jag, som älskar att gå i skolan sitter det långt inne att ångra en utbildning. Men faktum är att jag har kommit att ångra mina tre år på Informationsprogrammet i Karlstad. Jag har ångrat att jag gick på klyschan som gällde då (slutet av 90-talet): att en akademisk examen öppnade alla dörrar på arbetsmarknaden, det var inte ens så himla noga vilken examen man hade, bara man hade en.

Och jag har ångrat att jag inte följde min inre röst som sa åt mig att fortsätta med formgivning och vidareutbilda mig inom det. Jag gjorde den felaktiga bedömningen att en akademisk examen skulle vara en säkrare biljett till en bra lön och bättre jobb än de jag dittills hade haft, än att ge sig in på en osäker designbana. Jag tar givetvis ansvar för mitt eget val, men så här i efterhand kan jag se att min bedömning blev felaktig till stor del på grund av den information som samhällsvetare och prognosmakare gav. Och för detta bär inte ens Reinfeldt skulden.

Däremot ångrar jag inte mina två år på författarskolan, inte heller min utbildning till läderhantverkare, eller min estetiska gymnasieutbildning eller andra kurser inom språk eller datakunskap. Kanske säger det mer om mig än om något annat, men det är också ett uttryck för att utbildning fungerar på många skilda plan. En utbildning som kan ge personlig glädje utan att vara till nytta yrkesmässigt ger oss en tillfredsställelse. En utbildning vars enda mål är ett direkt sikte på ett arbete, men som sedan inte leder till det förmodade arbetet ger tvärtom frustration. Att en utbildning har ett bäst före-datum ökar givetvis denna frustration. Om utbildningen inte lett till ett arbete, inte tllfredsställt personliga intressen, har tagit flera år i anspråk och kostat stora summor pengar är det lätt att känna vrede och förbittring. Det gamla ordspråket "kunskap är en lätt börda att bära" får en helt ny innebörd om det sätts i relation till studieskuld och förlorade år som man hade kunnat ägna åt att tillägna sig annan slags kunskap, som endera hade lett till arbete eller gett en personlig tillfredsställelse.

Men hur jag än vänder mig så är lärandet och kunskapen en livsnödvändig del av livet för min del. Om jag fick möjlighet skulle jag inte tveka att ge mig in på en helt ny utbildning. Jag skulle bara välja mer försiktigt. Och jag skulle framförallt inte frångå min inre röst. Men jag skulle inte heller råda någon över 30 eller 35 att ta studielån för en utbildning som inte gav ett garanterat arbete. Och med garanterat menar jag verkligen ett skriftligt avtal. När jag började på informationsprogrammet var vi så gott som garanterade ett jobb efteråt - av marknaden och prognoserna vill säga. Tre år senare var det inte många som fick jobb, majoriteten av dem som blev utan fanns bland dem som var mellan 30-35 eller äldre. Så vad händer med ett samhälle där medborgarna blir äldre och äldre, men kasseras från arbetsmarknaden allt tidigare? Det lär vara en ekvation som bara kan gå åt ett håll, åt skogen.

Fis i rymden eller atombomb i ett badkar?

Vad ledde egentligen sänkningen av a-kasseersättningen till? Blev svenska staten stadd i kassan efter den nedskärningen, eller gick allt åt till att finansiera de statliga VD:arnas bonusar?
Bonusar som utbetalades för att de skulle sköta övergången av våra utsålda statliga företag så smidigt som möjligt. Vi skulle alltså inte bara sälja ut våra gemensamma tillgångar utan vi skulle göra det samtidigt som vi slickade köparna i arschlet. Är det underligt att all världens kriminella ser Sverige som ett paradis? Här kommer man undan med det mesta som faller utanför lagen, det är att leva innanför den som är den verkliga utmaningen.

Men blev det bättre i rikets finanser, eller var dessa sänkningar bara en fis i rymden för riket men en atombomb i ett badkar för oss drabbade? Sänkningen ledde nämligen till ännu större oro och ångest bland alla oss som redan lever på eller under alla marginaler. Och många med mig tvingas kanske att för första gången stifta bekantskap med kronofogden. För tvärtemot vad många av våra styrande tycks tro så finns det människor som helt saknar förmögenhet och som inte har något arv att vänta eller något av värde att avyttra. Det finns idag människor som dag efter dag, år efter år balanserar på den tunna linje som skiljer dem som förlorat allt från dem som överlevt med en viss värdighet i behåll.

Sedan dagen den tillträdde har vår regering ägnat sig åt att ta från de fattiga och ge till de rika, och jag sätter mina armar på att vi inte sett slutet på det än. Ett samhälles välfärd kan mätas i hur bra de mest utsatta samhällsgrupperna har det. Tillämpar man den mätmetoden har Sverige halkat ner till ett U-land. Det ter sig som ett skämt att vi samtidigt och envist hänger kvar vid synen på Sverige som världsledande land inom både vård och utbildning. När denna vår tro emellanåt hamnar i konflikt med rapporter om människor på äldreboenden som vanvårdats så till den grad att de avlider letar vi febrilt efter en syndabock att skylla på. Invandringen. Fuskande sjukskrivna. Fuskande föräldrar. Sossarna. Alliansen. Saddam Hussein. Någon måste stå till svars. Men sanningen är väl den att det sällan beror på en enskild händelse eller en enskild individ. Det är för det mesta systemen som fallerar. Men istället för att felsöka systemet och åtgärda felet väljer vi för det mesta att byta system. Till stora kostnader, både räknat i kronor och i människors ansträngning och kraft. Det vore som att köpa ny bil bara för att det är fel på tändstiften på den gamla.

På samma sätt pågår landets styre likt en tennismatch. Röda laget gör bort sig, blå laget regerar. Blåa laget gör bort sig, röda laget regerar. Och för varje sidbyte ska lagar omstiftas, organisationer skrotas eller byggas upp, förmåner omfördelas och så vidare. Den nationella politiken skulle kunna lära sig en del av den fattiges realitet. Det handlar inte om att kassera det som blir fel och skaffa nytt. Det handlar om att ta vara på det som fungerar och använda fantasin att sätta ihop det till något användbart.

lördag 14 juni 2008

Den svåra paradoxen

När en människa förlorar sin försörjning är det inte enbart ekonomin som påverkas och för den som inte varit långtidsarbetslös är det kanske svårt att förstå hur det faktiskt förändrar oss som individer. Vi kan ha ett aldrig så gott självförtroende, en aldrig så stark tro på vår egen förmåga och en grundmurad självtillit, men om vi inte längre behövs eller har en naturlig plats i det sociala sammanhanget smulas så småningom allt detta sönder under kvarnstenen av vanmäktig hopplöshet.

Självförtroende, egenvärde, psykiskt såväl som fysiskt välmående, samhällstillhörighet, framtidstro och världsbild - allt intimt förbundet med vår egen försörjning och vår uppgift i tillvaron. Den stress som det innebär att leva med ständig osäkerhet och oro för det mest grundläggande i livet leder lätt till depression, som inte sällan leder till allvarlig handlingsförlamning och oförmåga att se något som helst ljus i tillvaron. Paradoxen man som arbetssökande ska hantera är den att samtidigt som man känner sig förlorad och kasserad ska man sälja in sig på arbetsmarknaden.

Låt säga att du har sökt hundratals jobb och bara några enstaka har renderat en intervju. Du är deprimerad utan att vara inlagd på psyket. Du har ägnat flera år av ditt liv åt att studera till ett kvalificerat yrke. Du har studielån över öronen och CSN ger ingen pardon ens till den som knappt någon inkomst har. Du har inte haft råd att gå till frisör på snart två år. Du har inte köpt nya kläder på lika lång tid. Du tyckte en gång att du var en kapabel, kunnig och socialt begåvad människa, men nu tvivlar du på att du skulle klara av ens att sitta i en källare och sortera skruvar. Din CV är fylld av utbildningar men saknar erfarenheten inom området. Du vet att de flesta företag vill anställa 25-åringar för att de kan formas in i organisationen och inte ställer en massa krav. Och du vet att du själv fyllt 40.

Det är DÅ du ska sälja in dig till arbetsgivarna. Det är i det läget du ska se representativ ut, vara hungrig och på hugget, formbar och flexibel, stresstålig och socialt kompetent, multiutbildad och en självständig lagspelare. Det är i det läget du ska förtränga att kronofogden snart kommer och knackar på dörren eftersom du med 65% a-kassa inte kan betala räkningarna till CSN, att du är så deprimerad att du knappt orkar visa dig bland folk längre, att du ser för jävlig ut och att du kanske inte ens klarar att jobba med det du utbildat dig till men aldrig fått chans att jobba med.

Det är då det är lätt att fråga sig vad som gick fel och när det gjorde det.

Vår tids livegna

Det fanns en tid då arbetslösa betraktades både med förståelse och viss sympati, därtill en och annan klapp på axeln. Att känna solidaritet med de arbetslösa var vid denna tidpunkt inte helt främmande. Det kunde till och med gå så långt att man tyckte synd om dem som av olika anledningar hamnat utanför arbetsmarknaden. Framförallt så ansåg man vid denna tidpunkt att också arbetslösa hade rätt att äta och betala sina räkningar. Från den utsiktspunkt jag delar med många ter sig detta som en utopi, mycket avlägsen vårt eget tidevarv, där självförverkligande är religion och medmänsklighet något man betalar in på postgirots 90-konto.

Men vem vill egentligen bli tyckt synd om? Vem vill få sin självbild och sitt egenvärde decimerat av att vara överflödig, icke önskvärd, inte behövd? Vem vill förlora den självrespekt som utgör varje individs grund för respekten för andra människor och världen som helhet? Vem vill hellre ha sympatier från omgivningen än ett arbete och en försörjning?

Vår regering har inte stuckit under stol med att de betraktar arbetslösa och sjuka som slöa fuskare som saknar incitament för att söka arbete. Arbetslösa och sjuka är samhällets paria och som sådana ska vi också behandlas. Att ytterligare försämra de ekonomiska överlevnadsmöjligheterna för dessa människor skulle enligt borgerlig politik utgöra just ett sådant incitament.

Och visst är det väl så att den som inte bara lever på marginalen utan under direkt hot att bli utan bostad som följd av obetalda räkningar är mer benägen att godta vilka arbetsvillkor som helst. Även de som ligger långt under kollektivavtal och rimliga löner. Men inte ens dessa jobb står tillgängliga för alla. Har man en gång hamnat utanför arbetsmarknaden tar man sig inte in om man är för gammal, har fel erfarenhet, fel utbildning, fel ursprung, är sjuk eller överviktig eller saknar förmåga att sälja sig själv.

Detta är det faktum som jag och många med mig tvingas leva med, alltmedan en okunnig och verklighetsfrämmande regering basunerar ut hur mycket arbete det finns, hur bra det går för Sverige och hur förbannat slöa vi arbetslösa i själva verket är. Och det är klart, en regering som fick sparka halva styrkan på grund av diverse olagligheter och fusk dömer väl andra efter sig själva. Icke desto mindre kvarstår det bittra faktum att arbetslösa är de nya livegna och rättslösa, och oss kan samhället hantera precis hur man vill.