Kontinuitet

... är inget för mig. Det är ett obändigt liv som flyter i mina ådror. Ett som kräver utrymme för sin egen rytm. Ett som inte låter sig underordnas, avkrävas eller styras. Jag har mer och mer förstått att det är ett sätt att hålla sig frisk, på insidan.

Den här bloggen tillkom ju för att jag i min frustration över arbetslöshet och fattigdom behövde en plats för att kanalisera min vrede. Glädjen över att få jobba har på sistone kommit emellan. Att få jobba med något man kan, i en miljö där man ges förutsättningar för det och möter uppskattning - det har varit en lika ny som berusande känsla. Jag jobbar fortfarande gratis, men det spelar mindre roll. Det är kul att arbeta, riktigt kul. I alla fall när man får arbeta med något man stimuleras av.

Att hela lönen när den väl börjar trilla in kommer gå åt till att betala studieskulder som har hamnat hos Kronofogden är en annan story. Hur CSN får avkräva 23 000kr i årsbetalning av en människa som tjänar 100 000/år är en annan sak. En sak som jag givetvis borde strida för.

Jag vet inte om jag talade om hur det gick med mitt möte med rättsväsendet. CSN ville att jag skulle gå med på en förlikning av det belopp som de ansåg att jag skulle betala tillbaka (inte min ordinarie skuld alltså), jag ville dock inte gå med på det eftersom jag ansåg och anser att de har gjort fel. Efter någon vecka började jag på heltid på mitt första gratisjobb. Det var stressigt och mina dagar var med pendling 11-12 timmar långa. Sjukdomstecknen knackade på dörren, det ena efter det andra och jag insåg att jag skulle bli sjuk på riktigt om jag mitt i allt det där skulle driva en rättsprocess UTAN juridiskt ombud och UTAN att ha det minsta bevis för CSN:s felinformerande. Således kände jag mig tvungen att acceptera deras förlikning.

Är man fattig och dessutom dras med kroniska sjukdomar som kan förvärras ska man alltså inte tro att man kan strida för någon slags rättvisa i vårt land. Samma sanning som gällde år 1500 gäller nämligen idag - för fattiga finns ingen rättvisa.
Men det kommer aldrig de förstå, som inte vet hur det är att inte ens ha en hundralapp sparad för framtiden.