Idag pratade jag med Tingsrätten. Har man aldrig haft att göra med rättsväsendet tidigare så är det bäst att förhöra sig om hur drillen går. Inte minst för att veta i vems knä notan landar.
Fallet i korthet är ju så här:
CSN krävde tillbaka studiemedel jag fått när jag var sjukskriven på halvtid. När jag sjukskrevs kontrollerade jag med CSN per telefon om jag skulle få behålla mitt studielån under sjuktiden och på detta svarade de ja. Senare kom krav på halva summan för den aktuella perioden och upplysningen om att man INTE kan studera på halvtid och vara sjukskriven på halvtid med bibehållet lån. Däremot kan man vara sjukskriven på heltid med bibehållet lån. Jag överklagade och till slut gick ärendet till Tingsrätten.
Nu är jag alltså kallad till muntlig förberedelse i Tingsrätten där jag och CSN eventuellt ska komma till någon slags uppgörelse. CSN har redan klargjort att "det inte är sannolikt att de gett felaktig information, och även om de har det så kan det inte hjälpas - regler är regler."
Jag får ha med mig advokat om jag vill, men den får jag bekosta själv och med tanke på att mitt matkonto för en månad är vad en advokat tar i timmen så blir det inget med den saken. Om jag inte dyker upp vinner CSN striden automatiskt, det samma gäller mig om de inte dyker upp. Om jag förlorar blir jag skydlig att betala kostnaderna för förhandling/rättegång. "Det brukar inte bli så höga belopp i sådana här fall", sa damen på Tingsrätten. Men det som inte är "så högt" för henne är förmodligen åt helsike för högt för mig...
Men hur ska privatpersoner, åtminstone fattiga privatpersoner, kunna hävda sin rätt gentemot myndigheter som kört över en om man inte kan anlita advokat och dessutom kan bli stående med kostnaderna för hela kalaset? Det känns onekligen som om det är 1-0 till CSN innan det ens har börjat.
Läs mer om:
Rättsskydd
CSN
Utbildning
Studielån
Rättslösa
studieskulder
Visar inlägg med etikett Om utbildning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Om utbildning. Visa alla inlägg
torsdag 29 januari 2009
onsdag 3 september 2008
Inför domstol
Jag ger mig inte. Det är ett av de karaktärsdrag som utmärker mig.
Jag ger mig inte, så länge jag anser att jag eller någon annan har felbehandlats, förtryckts eller bemötts med orättvisa.
Det rör sig, inte förvånande, om CSN. Eftersom jag lånade pengar av CSN under förra hösten och samtidigt blev sjukskriven en period på halvtid vill CSN ha tillbaka det de anser jag fick för mycket. De har framhärdat i argumentationen att jag "borde ha insett att jag fick för mycket". Och jag har lika envist framfört mina argument att CSN, då jag ringde för att kontrollera det hela, själva informerade mig om att allt var okej och att det bara var att ta det lugnt.
Ringer man till Skatteverket eller Försäkringskassan förväntar man sig att de svar man får ska vara gällande. Men ringer man till CSN ska man banne mig akta sig för att tro på vad de säger.
Att luta mig tillbaka och lita på deras ord har inte bara lett till att jag har introducerats för Kronofogdemyndigheten. Nu har det lett till att mitt ärende gått till domstol.
CSN beklagar om jag "anser mig" ha blivit felinformerad och hänvisar till deras skriftliga låneregler där det framgår att man inte kan vara sjukskriven på annat än heltid.
Kanske borde CSN i så fall överväga att dra in all sin service i form av levande människor som svarar på samtal och istället hänvisa till skriftliga låneregler. Att inte ta ansvar för sina anställdas uttalanden är ynkligt minst sagt.
Och allt detta för en kurs som var så usel att den aldrig borde ha varit studiemedelsberättigad överhuvudtaget.
CSN
Myndighetsmissbruk
Jag ger mig inte, så länge jag anser att jag eller någon annan har felbehandlats, förtryckts eller bemötts med orättvisa.
Det rör sig, inte förvånande, om CSN. Eftersom jag lånade pengar av CSN under förra hösten och samtidigt blev sjukskriven en period på halvtid vill CSN ha tillbaka det de anser jag fick för mycket. De har framhärdat i argumentationen att jag "borde ha insett att jag fick för mycket". Och jag har lika envist framfört mina argument att CSN, då jag ringde för att kontrollera det hela, själva informerade mig om att allt var okej och att det bara var att ta det lugnt.
Ringer man till Skatteverket eller Försäkringskassan förväntar man sig att de svar man får ska vara gällande. Men ringer man till CSN ska man banne mig akta sig för att tro på vad de säger.
Att luta mig tillbaka och lita på deras ord har inte bara lett till att jag har introducerats för Kronofogdemyndigheten. Nu har det lett till att mitt ärende gått till domstol.
CSN beklagar om jag "anser mig" ha blivit felinformerad och hänvisar till deras skriftliga låneregler där det framgår att man inte kan vara sjukskriven på annat än heltid.
Kanske borde CSN i så fall överväga att dra in all sin service i form av levande människor som svarar på samtal och istället hänvisa till skriftliga låneregler. Att inte ta ansvar för sina anställdas uttalanden är ynkligt minst sagt.
Och allt detta för en kurs som var så usel att den aldrig borde ha varit studiemedelsberättigad överhuvudtaget.
CSN
Myndighetsmissbruk
söndag 15 juni 2008
Så gick jag i utbildningsfällan
För en person som jag, som älskar att gå i skolan sitter det långt inne att ångra en utbildning. Men faktum är att jag har kommit att ångra mina tre år på Informationsprogrammet i Karlstad. Jag har ångrat att jag gick på klyschan som gällde då (slutet av 90-talet): att en akademisk examen öppnade alla dörrar på arbetsmarknaden, det var inte ens så himla noga vilken examen man hade, bara man hade en.
Och jag har ångrat att jag inte följde min inre röst som sa åt mig att fortsätta med formgivning och vidareutbilda mig inom det. Jag gjorde den felaktiga bedömningen att en akademisk examen skulle vara en säkrare biljett till en bra lön och bättre jobb än de jag dittills hade haft, än att ge sig in på en osäker designbana. Jag tar givetvis ansvar för mitt eget val, men så här i efterhand kan jag se att min bedömning blev felaktig till stor del på grund av den information som samhällsvetare och prognosmakare gav. Och för detta bär inte ens Reinfeldt skulden.
Däremot ångrar jag inte mina två år på författarskolan, inte heller min utbildning till läderhantverkare, eller min estetiska gymnasieutbildning eller andra kurser inom språk eller datakunskap. Kanske säger det mer om mig än om något annat, men det är också ett uttryck för att utbildning fungerar på många skilda plan. En utbildning som kan ge personlig glädje utan att vara till nytta yrkesmässigt ger oss en tillfredsställelse. En utbildning vars enda mål är ett direkt sikte på ett arbete, men som sedan inte leder till det förmodade arbetet ger tvärtom frustration. Att en utbildning har ett bäst före-datum ökar givetvis denna frustration. Om utbildningen inte lett till ett arbete, inte tllfredsställt personliga intressen, har tagit flera år i anspråk och kostat stora summor pengar är det lätt att känna vrede och förbittring. Det gamla ordspråket "kunskap är en lätt börda att bära" får en helt ny innebörd om det sätts i relation till studieskuld och förlorade år som man hade kunnat ägna åt att tillägna sig annan slags kunskap, som endera hade lett till arbete eller gett en personlig tillfredsställelse.
Men hur jag än vänder mig så är lärandet och kunskapen en livsnödvändig del av livet för min del. Om jag fick möjlighet skulle jag inte tveka att ge mig in på en helt ny utbildning. Jag skulle bara välja mer försiktigt. Och jag skulle framförallt inte frångå min inre röst. Men jag skulle inte heller råda någon över 30 eller 35 att ta studielån för en utbildning som inte gav ett garanterat arbete. Och med garanterat menar jag verkligen ett skriftligt avtal. När jag började på informationsprogrammet var vi så gott som garanterade ett jobb efteråt - av marknaden och prognoserna vill säga. Tre år senare var det inte många som fick jobb, majoriteten av dem som blev utan fanns bland dem som var mellan 30-35 eller äldre. Så vad händer med ett samhälle där medborgarna blir äldre och äldre, men kasseras från arbetsmarknaden allt tidigare? Det lär vara en ekvation som bara kan gå åt ett håll, åt skogen.
Och jag har ångrat att jag inte följde min inre röst som sa åt mig att fortsätta med formgivning och vidareutbilda mig inom det. Jag gjorde den felaktiga bedömningen att en akademisk examen skulle vara en säkrare biljett till en bra lön och bättre jobb än de jag dittills hade haft, än att ge sig in på en osäker designbana. Jag tar givetvis ansvar för mitt eget val, men så här i efterhand kan jag se att min bedömning blev felaktig till stor del på grund av den information som samhällsvetare och prognosmakare gav. Och för detta bär inte ens Reinfeldt skulden.
Däremot ångrar jag inte mina två år på författarskolan, inte heller min utbildning till läderhantverkare, eller min estetiska gymnasieutbildning eller andra kurser inom språk eller datakunskap. Kanske säger det mer om mig än om något annat, men det är också ett uttryck för att utbildning fungerar på många skilda plan. En utbildning som kan ge personlig glädje utan att vara till nytta yrkesmässigt ger oss en tillfredsställelse. En utbildning vars enda mål är ett direkt sikte på ett arbete, men som sedan inte leder till det förmodade arbetet ger tvärtom frustration. Att en utbildning har ett bäst före-datum ökar givetvis denna frustration. Om utbildningen inte lett till ett arbete, inte tllfredsställt personliga intressen, har tagit flera år i anspråk och kostat stora summor pengar är det lätt att känna vrede och förbittring. Det gamla ordspråket "kunskap är en lätt börda att bära" får en helt ny innebörd om det sätts i relation till studieskuld och förlorade år som man hade kunnat ägna åt att tillägna sig annan slags kunskap, som endera hade lett till arbete eller gett en personlig tillfredsställelse.
Men hur jag än vänder mig så är lärandet och kunskapen en livsnödvändig del av livet för min del. Om jag fick möjlighet skulle jag inte tveka att ge mig in på en helt ny utbildning. Jag skulle bara välja mer försiktigt. Och jag skulle framförallt inte frångå min inre röst. Men jag skulle inte heller råda någon över 30 eller 35 att ta studielån för en utbildning som inte gav ett garanterat arbete. Och med garanterat menar jag verkligen ett skriftligt avtal. När jag började på informationsprogrammet var vi så gott som garanterade ett jobb efteråt - av marknaden och prognoserna vill säga. Tre år senare var det inte många som fick jobb, majoriteten av dem som blev utan fanns bland dem som var mellan 30-35 eller äldre. Så vad händer med ett samhälle där medborgarna blir äldre och äldre, men kasseras från arbetsmarknaden allt tidigare? Det lär vara en ekvation som bara kan gå åt ett håll, åt skogen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)