Den heliga tillväxten

När man talar om tillväxt så verkar det som om det inte finns någon gräns för hur mycket tillväxt ett samhälle klarar av. Det verkar som om bra alltid kan bli bättre och mer alltid kan bli ännu mer. Som om allt på denna jord kan maximeras, ökas, expanderas och maximeras igen - i all oändlighet. Som om det inte fanns en bortre gräns för hur många överflödiga och onödiga prylar en människa orkar konsumera i sitt liv. Som om människor trots allt inte är mer än de konsumenter vårt samhälle söker göra oss till. Som om människor vore aningslösa brickor i den heliga marknadens sluga spel.

I Sverige ligger snart de stora shoppingtemplen tätare än kyrkorna. Shoppingtemplen ligger dessutom steget före kyrkorna, för i shoppingtemplen är alla välkomna. De samlar människor över alla gränser, religioner och raser. Den världsomspännande konsumtionsguden är den som tillbeds och de enda som inte har där att göra är de som befinner sig så långt ner på fattigdomsstegen att de istället dömts att producera templens varor. Lyckligtvis så långt borta att varken vi eller Ingvar Kamprad behöver få dåligt samvete av att se dem.

I shoppingtemplen gör man allt för att vi ska dras med i den allmänna fyndpsykosen och bli så höga på lyckohormoner att vi glömmer att 90% av det vi köper är sånt som vi inte behöver. Vare sig vi föredrar att betala lite eller mycket för våra fynd så är det ett pris vi helst inte ska ta med i beräkningen - priset av mänskligt lidande.

Men att onödighetsprylarna vi dränker oss i har ett pris som betalas av människors liv och hälsa i världens fattigaste länder är väl knappast nyheter för någon idag? Ändå beter vi oss som överflödsfrosseriet är vår självklara rättighet.

Det är vår självskrivna rättighet att på våra övergödda arschlen köra i våra miljöförorenande bilar till shoppingtemplen där vi dränker oss i onödighetspylar och processad mat som saknar näring och som till stor del ändå kommer slängas eftersom vi köpt för mycket och det blir för gammalt.
Mänskliga rättigheter. Så som de ser ut för västvärldens medborgare.

Slöseri och överflöd är i allra högsta grad provocerande för den som är fattig, det gäller inte bara i förhållandet mellan Sverige och andra länder utan i allra högsta grad mellan dem i vårt svenska samhälle som är fattiga och de som inte är det. Men det som kanske är den största mänskliga bristen - oförmågan att fullt ut förstå det man inte själv erfarit - tycks stå i vägen för den insikten.