Fis i rymden eller atombomb i ett badkar?

Vad ledde egentligen sänkningen av a-kasseersättningen till? Blev svenska staten stadd i kassan efter den nedskärningen, eller gick allt åt till att finansiera de statliga VD:arnas bonusar?
Bonusar som utbetalades för att de skulle sköta övergången av våra utsålda statliga företag så smidigt som möjligt. Vi skulle alltså inte bara sälja ut våra gemensamma tillgångar utan vi skulle göra det samtidigt som vi slickade köparna i arschlet. Är det underligt att all världens kriminella ser Sverige som ett paradis? Här kommer man undan med det mesta som faller utanför lagen, det är att leva innanför den som är den verkliga utmaningen.

Men blev det bättre i rikets finanser, eller var dessa sänkningar bara en fis i rymden för riket men en atombomb i ett badkar för oss drabbade? Sänkningen ledde nämligen till ännu större oro och ångest bland alla oss som redan lever på eller under alla marginaler. Och många med mig tvingas kanske att för första gången stifta bekantskap med kronofogden. För tvärtemot vad många av våra styrande tycks tro så finns det människor som helt saknar förmögenhet och som inte har något arv att vänta eller något av värde att avyttra. Det finns idag människor som dag efter dag, år efter år balanserar på den tunna linje som skiljer dem som förlorat allt från dem som överlevt med en viss värdighet i behåll.

Sedan dagen den tillträdde har vår regering ägnat sig åt att ta från de fattiga och ge till de rika, och jag sätter mina armar på att vi inte sett slutet på det än. Ett samhälles välfärd kan mätas i hur bra de mest utsatta samhällsgrupperna har det. Tillämpar man den mätmetoden har Sverige halkat ner till ett U-land. Det ter sig som ett skämt att vi samtidigt och envist hänger kvar vid synen på Sverige som världsledande land inom både vård och utbildning. När denna vår tro emellanåt hamnar i konflikt med rapporter om människor på äldreboenden som vanvårdats så till den grad att de avlider letar vi febrilt efter en syndabock att skylla på. Invandringen. Fuskande sjukskrivna. Fuskande föräldrar. Sossarna. Alliansen. Saddam Hussein. Någon måste stå till svars. Men sanningen är väl den att det sällan beror på en enskild händelse eller en enskild individ. Det är för det mesta systemen som fallerar. Men istället för att felsöka systemet och åtgärda felet väljer vi för det mesta att byta system. Till stora kostnader, både räknat i kronor och i människors ansträngning och kraft. Det vore som att köpa ny bil bara för att det är fel på tändstiften på den gamla.

På samma sätt pågår landets styre likt en tennismatch. Röda laget gör bort sig, blå laget regerar. Blåa laget gör bort sig, röda laget regerar. Och för varje sidbyte ska lagar omstiftas, organisationer skrotas eller byggas upp, förmåner omfördelas och så vidare. Den nationella politiken skulle kunna lära sig en del av den fattiges realitet. Det handlar inte om att kassera det som blir fel och skaffa nytt. Det handlar om att ta vara på det som fungerar och använda fantasin att sätta ihop det till något användbart.