Rent hus med rent samvete - kapitel 1

Dörren till Tjänsteförmedlingen Livskvalitet öppnades och en ung kvinna klev in och viftade bort pudersnön som lagt sig på pälsens axlar. Hermann von Stedhink lyfte blicken från tidningen han funnit på bordet, Gods & Gårdar. Han hörde kvinnan fråga om det var här man kunde skaffa sig ett hembiträde och hur fort det gick att få fram ett, innan också hon hänvisades till sittgruppen i nyrokoko.
Kvinnan nickade kort åt honom och han la märke till de stora påsarna under hennes ögon. Hon sträckte sig fram mot bordet och valde bland de blanka magasinen innan hon fastnade för ett nummer av KK-Kvinna i Karriären. Hon bläddrade hetsigt igenom tidningen utan att ge sig tid att läsa annat än rubrikerna.
”Varsågod Herr von Stedhink, och följ med mig här”, sa en man i tweedkavaj och sidensjal runt halsen.
Hermann von Stedhink hade aldrig gillat de där halsdukarna som han tyckte gav ett fjolligt intryck när de satt kring en mans hals. Bevisligen var det ju karlar som inte var fjollor som bar dem, men själv skulle han aldrig sätta på sig en.
Mannen sträckte fram handen mot Hermann von Stedhink.
”Otto Bergenstråle, välkommen.”
”Tack ska du ha.”
Otto Bergenstråle öppnade dörren till ett rum med ett gigantiskt skrivbord bakom vilket en lika gigantisk stol stod placerad under en Rubensinfluerad oljemålning med en överdådigt ornamenterad guldram. På besökssidan av bordet stod en något mindre stol under en något mindre överdådig målning, mer lik en Bruno Liljefors än en Rubens. Hermann von Stedhink slog sig ner i besöksstolen och harklade sig lite.
”Ja, jag är alltså i behov av en piga, och det ganska snabbt. Och ni lär numera vara stället att gå till, om jag inte är felinformerad.”
”Det är alldeles riktigt. Här på Tjänsteförmedlingen Livskvalitet strävar vi efter att ge människor just den livskvalitet de är värda. Och livet blir ju så mycket enklare när man helt och fullt får ägna sig åt det viktiga i livet. Inte sant?”
Hermann von Stedhink skulle precis kommentera hans uttalande men Otto Bergenstråle drog snabbt in ny luft och fortsatte:
”Vi här på förmedlingen är glada att vi äntligen fått en regering som inser hur behoven hos allmänheten ser ut, och att det idag är så mycket lättare att skaffa sig det liv man vill ha.”
Otto Bergenstråle kunde i samma sekund ha bitit av sig tungan. Att klumpa ihop vad som kunde vara en greve med allmänheten var en oförlåtlig fadäs och här gällde det att snabbt försöka reparera skadan.
”Nu räknar jag givetvis inte våra klienter till allmänheten”, fortsatte den aningen rödkindade Otto Bergenstråle, samtidigt som han insåg att han inte kom på något sätt att slingra sig ur det här. Det var bara att fortsätta och låtsas som ingenting.
Det gällde att i alla lägen hålla masken och i alla fall se ut som om man hade kontroll över situationen. Det hade Otto Bergenstråle lärt sig.
”Vi föredrar att se det som tjänster, eftersom arbete låter så fjärmat och mekaniskt. Att arbeta, jag menar tjänstgöra... i en människas hem är ju trots allt så mycket mer personligt än ett vanligt arbete... och därmed förpliktigande på ett helt annat sätt. Dessutom är det ju människor som får ganska stor inblick i ens privata sfär, och där vill man ju inte släppa in vem som helst, eller hur?”
Hermann von Stedhink som roat betraktat Otto Bergenstråles försök att framstå i så god dager som möjligt drog in luft för att replikera, men hann inte få fram ett ord innan Otto Bergenstråle fortsatte sin svada.
”Vilket leder mig in på frågan vilka kontroller vi utför bland våra tjänstetagare. Det är rigorösa kontroller, det kan jag intyga. Hälsointyg, brottsregister, utbildning och personlighetsbedömning – vi har koll på det mesta!”
Några sekunders tystnad infann sig då Otto Bergenstråle försökte avrunda sitt tal på lämpligaste sätt och då Hermann von Stedhink, som gett upp hoppet om att få ett ord med i laget istället inväntade en direkt fråga från den unge mannen i sidensjal.
”Ja, då har jag väl nämnt grunddragen i vår verksamhet. Vad exakt är det ni söker?”
”Jag behöver en piga eftersom min förra har gått i pension.”, svarade Hermann von Stedhink, nöjd över att äntligen bli tilltalad med en fråga. ”Det är ju så som ni tidigare nämnde att man inte vill ha in vem som helst i sitt hem.”
”Har ni några speciella önskemål på er blivande tjänstetagare?”
”Tjänstetagare?”
”Ja, vi har valt att kalla våra anställda för tjänstetagare och våra uppdragssgivare för tjänstegivare”, svarade Otto Bergenstråle. ”Det understryker själva andemeningen i jobbet.”
”Jasså, jaha, där ser man. Vad jag förstår har ni ett brett urval av tillgänglig personal, och då kan man väl passa på att önska lite egenskaper. Det är så att jag helst vill ha en bildad piga. Bildad såtillvida att hon gärna ska vara språkkunnig, bekant med historia och veta historiska föremåls värde…”
Hermann von Stedhink tänkte efter innan han fortsatte:
”Det skadar inte om hon är händig, både med matlagning och reparationer av olika slag, det är alltid något på ett gods som behöver ses över. Hon bör kunna en del om möbelvård eftersom det finns en hel del värdefulla möbler som jag inte vill få fördärvade. Ja... och så har jag några hundar, så jag ser helst att hon har god hand med djur och är vid god vigör så att hon kan sköta deras motion när de inte är med i jakten.”
Otto Bergenstråle antecknade, alltmedan han försökte se tillmötesgående och uppmärksam ut. Han hade egentligen ingen aning om hur en eventuell greve var van att bli bemött, men han förmodade att det var med en smula mer respekt än vad allmänheten förväntade sig.
”Likaså ser jag gärna att hon är kunnig i bokföring och juridik”, fortsatte Hermann von Stedhink. ”Ja… det uppstår alltid spörsmål av dessa slag när man minst anar. Att hon ska kunna uttrycka sig felfritt i tal och skrift behöver jag väl knappast påpeka?” Hermann von Stedhink skrattade och Otto Bergenstråle skrattade också han inför denna självklarhet.
”Det ska väl inte vara några problem det här”, sa Otto Bergenstråle och reste sig för att hämta en stor pärm i konstläder som han placerade på skrivbordet framför Hermann von Stedhink. ”Här har vi våra tjänstetagare samlade, med alla uppgifter och foton givetvis. De är sorterade enligt åldersprincipen och de yngsta kommer först.”
”Jaha, ser man på. Är det någon du kan rekommendera?”
”Många utav de här flickorna har nyligen kommit till oss, men med tanke på vad du söker bör vi kanske titta på dem som i alla fall ligger runt trettio år och helst har en eller ett par examina bakom sig.”
Otto Bergenstråle lutade sig över pärmen och bläddrade fram till en kvinna på 37 år som hade en fiosofie magister inom kulturvetenskapen och började läsa högt ur hennes cv: ”Examen vid Uppsala Universitet, studier i Melbourne, praktik i Paris, många års erfarenhet inom kultursektorn, museer, kulturförvaltningar, läst kvällskurser i företagsekonomi, arbetat extra i klädbutik och som servitris. Och nu senast den obligatoriska kursen på fyra veckor som alla våra tjänstetagare genomgår – Rent hus med rent samvete. Hennes betyg från den var med beröm godkänd.”
”Står det något om matlagning?”, undrade Hermann von Stedhink. ”Och händigheten är ganska väsentlig, den kan jag nog inte ge avkall på hur som helst. Har hon ingen teknik- eller hantverkskurs i botten?”
”Dessvärre inte”, svarade Otto Bergenstråle och bläddrade vidare i pärmen. ”Här ska du se!”, utbrast han glatt efter ytterligare lite bläddrande. ”Här har vi en biolog! Då kanske vi kan säkra det där med hundarna åtminstone.
Hermann von Stedhink hann tänka att det inte var fråga om att dissekera eller artbestämma hundarna utan att gå ut och rasta dem, innan Otto Bergenstråle fortsatte:
”Hon har drivit eget café, så mat bör hon kunna laga. Och kurs i företagsekonomi och grundkurs i juridik har hon också. Flera års arbete inom vården kanske kan komma till nytta? Och Rent hus med rent samvete genomgick hon med beröm godkänd.”
”Men det står inget om språk?”, fortsatte Hermann von Stedhink, som trots allt satte högt värde på den grace med vilken den språkbildade människan förde sig. ”Jag ser gärna att hon är språkkunnig... jag har nämligen många kontakter med utlandet och behöver någon som kan svara i telefonen utan att fördärva en lönsam affär.”
Det där sista var förvisso en lögn.
”Om det inte är alltför bråttom så kanske det är bättre att jag tar ut några lämpliga kandidater och presenterar dessa i ytterligare ett möte. Jag vet dessutom att det kommer ganska många fler att välja på redan på måndag.”

Varje vecka strömmade det in nya aspiranter som ville komma med på kursen Rent hus med rent samvete, och trots att efterfrågan på förmedlingens tjänster bara ökade blev det ibland proppar där tillgången var större än efterfrågan. Just nu hade många slutat sina universitetsutbildningar och för alla dem som inte var berättigade a-kassa var Tjänsteförmedlingen Livskvalitet ett självklart alternativ. Rent hus med rent samvete sponsrades av AMS och det innebar en stor inkomstpost för Otto Bergenstråle och hans två kompanjoner.
”Ska vi säga så att du kommer tillbaka på måndag efter lunch, så ska jag ha tagit fram några riktigt fina förslag?”
Återigen hade Otto Bergenstråle kunnat bita av sig tungan. Man tilltalade knappast en eventuell greve med ”du”. Och hur många gånger han under samtalets gång duat honom vågade han inte ens tänka på.
Hermann von Stedhink tackade för sig och slängde på sin väg ut genom korridoren ett storögt ögonkast åt den gustavianska spegeln som hängde ovanför spegelbordet i typisk barrock. Men det var ju inget som sa att de gjorde affärer lika illa som de satte ihop möbler.
Otto Bergenstråle pustade ut och tackade sin lyckliga stjärna att det trots två fadäser verkade ha gått bra.

Hermann von Stedhink tillhörde för övrigt inte den kategori människor som tack vare det nya skatteavdraget tänkte göra slag i saken och skaffa sig den där pigan de alltid hade drömt om. I Hermann von Stedhinks värld var pigor ett lika naturligt inslag i vardagen som träd var i skogen, fiskar i havet eller kossor i ladugården.
Att han aldrig varit riktigt nöjd med den sista gjorde dock att han gladde sig åt att få en ny, och att det numera fanns förmedlingar där man kunde välja ur ett digert utbud fick honom på riktigt gott humör.

*

Detta var alltså första kapitlet ur min roman med arbetsnamnet Rent hus med rent samvete. Vill du läsa mer? Tipsa bokförlagen vettja. ;-)


Pigavdrag
Samhällssatir
Hushållsnära tjänster