Värdet av vrede

Varför finns det ingen plats för ilskan i vårt svenska samhälle? Ilska och vrede har blivit (eller kanske alltid varit?) förbjudna känslor som till varje pris ska dämpas eller döljas. Det är på något sätt fult att känna ilska, ett bevis på att man inte är riktigt så lyckad och lycklig samhällsmedborgare som man borde vara.

Men ilskan är en drivkraft så god som någon, det handlar bara om att hitta vägar att kanalisera den på. Som jag skrev tidigare så gav den i mitt fall bränsle till en roman. Det finns nämligen enorma mängder energi i ilska. Energi som lätt blir destruktiv om den inte finner konstruktiva utlopp.

I Sverige strävar vi efter kollektivt samförstånd. Ingen ska behöva bli upprörd och ingen ska behöva ge uttryck för alltför starka känslor, för det kan verka stötande på omgivningen. När jag för ganska länge sedan var på luffen i Europas södra delar under åtta månader kunde jag märka den gradvisa förändringen hos mig själv. Allteftersom tiden led och vi ställdes inför situationer där man försökte blåsa oss på ett eller annat sätt, eller alla gånger då vi fick värja oss mot påflugna män som helt klart inte lyssnade på vänligt svenskt tilltal, ökade också min förmåga att låta ilskan komma ut mot det som faktiskt hade orsakat den. Och det var en befrielse. Om det var personalen på en bagageinlämning som var orsaken till ilskan så var det också de som fick den. I vår kultur tenderar vi å andra sidan att lägga locket på om vi blir felbehandlade, men känslan av att ha blivit trampad på bär vi istället med oss och kanske får någon vi känner bättre ut för den, eller kanske blir den lagd på berget av svalda oförrätter som försurar våra inre.

Så om Kay Pollak propagerar för att svälja sin vrede och att man därigenom blir en bättre människa, så propagerar jag för att man ska låta sin vrede komma ut - helst genast och helst mot den som orsakat den. Det är nämligen befriande. När jag återvände till Sverige igen föll jag dessvärre in i den svenska modellen efterhand. Att hålla tand för tunga och låta familjen få skiten istället. Men jag märker att det börjar komma tillbaka mer och mer. Kanske är det åldern, kanske är det Skåne.

För inte heller Sverige är homogent vad gäller temperament och ilska. När jag för fem år sedan flyttade till Skåne upptäckte jag stora skillnader från övriga landet. Här har man ett annat temperament, och här är ilska faktiskt tillåtet. Folk säger ifrån genast om de känner sig felbehandlade. Och den stora vinsten med det är att man själv slipper gå och bära på svalda oförätter och den som var upphov till ilskan får också veta att det inte var okej.

Och bara för att man ger utlopp för sin ilska, eller visar omgivningen sina gränser betyder det inte att man inte är både trevlig, glad och i grunden en ganska god människa.