Varför självhjälpsböcker väcker min vrede

Jag har nog bara läst en enda bok som hör till facket självhjälpsböcker - Att välja glädje av Kay Pollak. Den besannade alla mina farhågor om genren som sådan. Enkla svar på svåra frågor. På samma sätt som hos Dr Phil, Mia Törnblom och alla dessa livscoacher som växer fram som svampar och av någon anledning vet bättre än vi själva hur just vi bör leva våra liv.

Likt nyfrälsta väckelsepredikanter sprider dessa livsprofeter sina personliga sanningar som om de vore lösningen på världens alla problem. De får det att låta som om deras nyvunna insikter är universella sanningar som var och en kan bli saliga av. Men bara för att Mia Törnblom lidit brist på självkänsla betyder inte det att bristande självkänsla är var och ens hämsko. Däremot är det bevis på strålande PR-arbete att få medierna att vara med och utan kostnad bygga upp hennes blomstrande företag. Och publiken reagerar helt i linje med tidens tendenser - vi tror på snabba och enkla lösningar som inte kräver varken intellektuell eller fysisk ansträngning. Ej heller ett alltför stort mått av introspektion.

I Kay Pollaks bok är den grundläggande tesen att vi som människor själva väljer hur vi hanterar och reagerar på det vi ställs inför i livet. Det är inte svårt att räkna ut att Pollak själv har en historia av irritation över människor som kommer för sent till avtalade möten till exempel. Men enligt Pollak ska denna tanke appliceras på allt och alla i livet - vi bär själva ansvar för hur vi väljer att reagera. Således har vi ett val att reagera med jämnmod eller med vrede, och andemeningen är ju att den som aspirerar på att vara en klok, insiktsfull och självförverkligande människa givetvis väljer jämnmodet. Vreden är bannlyst.

Det Pollak i förlängningen påstår är att vi människor reagerar enbart utifrån oss själva, som vore vi isolerade från de människor och det sociala sammanhang vi existerar i. Och det är där han enligt mig brister i sitt resonemang.

De flesta kan säkert hålla med om att det inte vore någon omöjlighet att välja att inte bli ilsken på en människa som kommer för sent. Även om det kan vara nog så svårt om samma mäniska gjort det varje gång i en herrans massa år.

Men låt säga att en kvinna våldtogs som barn av en släkting som hotade henne till livet om hon berättade, när hon var 25 dog hennes pojkvän i en olycka, när hon var 30 körde hennes båda föräldrar ihjäl sig, när hon var 35 fick hon missfall för tredje gången och när hon nu är 45 inser hon att hennes man förgripit sig på deras 7-åriga dotter.

Enligt Pollaks livsråd är det helt upp till henne själv hur hon genom livet har hanterat dessa prövningar. Skulle hon känna vrede eller till och med bitterhet är det för att hon valt det. Skulle hon känna vrede eller vanmakt är det dessutom att betraktas om ett misslyckande.

Jag citerar Pollak:
"Mitt förakt har inte med den jag föraktar att göra.
Att tro så är den största illusionen. Och den farligaste.
Att förstå sitt eget förakt är en viktig nyckel till att kunna uppleva mer glädje."

På ett annat ställe:
"Allt förakt är en projektion.
(Dvs en överföring av ett eget problem på en oskyldig.)
Syftet är att dölja en rädsla jag själv känner...
...Allt förakt på en annan människa är ett sätt att hantera en rädsla jag själv har.
Jag föraktar aldrig någon av de skäl jag tror!"

Om kvinnan i mitt exempel skulle känna förakt för släktingen som våldtog henne som barn bör hon således själv ta ansvar för den känslan och inse att det beror på något annat. (Jag är medveten om att jag hårdrar resonemanget, men när det gäller självhjälpsvärldens enkla lösningar på svåra och komplexa problem så kan man inte annat göra. Det är en tanke som jag valt. Alldeles själv dessutom.) Om hon dessutom skulle känna förakt både för den som körde över hennes pojkvän och senare hennes man som förgripit sig på hennes barn, så är det föraktet inte grundat i deras handlingar utan i något annat. Istället ska hon säga sig:

"Mitt förakt av andra är en signal till mig om min egen oförmåga att acceptera och älska något i mig själv. Jag föraktar aldrig något av de skäl jag tror... Orsaken till mitt förakt (och hat) finns i mitt sinne. Ingen annanstans. Det är bara där - i mitt eget sinne som jag kan bli av med mitt förakt. Det är bara där det finns."
Och?, undrar vän av eget tänkande. Var skulle det annars finnas?

Men det Pollak gör är att utmåla ilska och vrede som orättfärdiga känslor. Ilska och vrede som inte får sitt utlopp blir gärna till förakt och hat. Personligen har jag gått igenom en hel del prövningar de senaste åren, om än inte så gräsliga som kvinnan i mitt exempel, och kände en mycket stark vrede när jag läste Pollaks bok. För denne milde och till synes sympatiske man serverade en spottloska i ansiktet på mig som mer eller mindre sa att jag har mig själv att skylla för den vrede jag stundom känner mot världens alla orättvisor, också de som inte drabbar mig själv.

Att välja glädje är en fin tanke. Om man kan och förmår. Och säkert är det lättare att göra det när man befinner sig på behovsstegens självförverkligandefas och får göra filmer och skriva böcker eller kanske glädjas åt sitt hembiträde som man äntligen får dra av för på sin mer-än-290 000-om-året-inkomst, eller vad det nu må vara som gör oss trygga i förvissningen att vi levt våra liv rätt. Men just därför bör man kanske avhålla sig från att skuldbelägga människor för deras känslor av ilska och förakt.

För har man halkat av den där stegen och hamnat på nivån där det enbart handlar om att tillgodose de grundläggande behoven som mat och husrum, ja, då ter sig allting plötsligt annorlunda.
Då lyser nämligen flosklerna tydligare och då ekar klyschorna ihåligare.