söndag 15 juni 2008

Så gick jag i utbildningsfällan

För en person som jag, som älskar att gå i skolan sitter det långt inne att ångra en utbildning. Men faktum är att jag har kommit att ångra mina tre år på Informationsprogrammet i Karlstad. Jag har ångrat att jag gick på klyschan som gällde då (slutet av 90-talet): att en akademisk examen öppnade alla dörrar på arbetsmarknaden, det var inte ens så himla noga vilken examen man hade, bara man hade en.

Och jag har ångrat att jag inte följde min inre röst som sa åt mig att fortsätta med formgivning och vidareutbilda mig inom det. Jag gjorde den felaktiga bedömningen att en akademisk examen skulle vara en säkrare biljett till en bra lön och bättre jobb än de jag dittills hade haft, än att ge sig in på en osäker designbana. Jag tar givetvis ansvar för mitt eget val, men så här i efterhand kan jag se att min bedömning blev felaktig till stor del på grund av den information som samhällsvetare och prognosmakare gav. Och för detta bär inte ens Reinfeldt skulden.

Däremot ångrar jag inte mina två år på författarskolan, inte heller min utbildning till läderhantverkare, eller min estetiska gymnasieutbildning eller andra kurser inom språk eller datakunskap. Kanske säger det mer om mig än om något annat, men det är också ett uttryck för att utbildning fungerar på många skilda plan. En utbildning som kan ge personlig glädje utan att vara till nytta yrkesmässigt ger oss en tillfredsställelse. En utbildning vars enda mål är ett direkt sikte på ett arbete, men som sedan inte leder till det förmodade arbetet ger tvärtom frustration. Att en utbildning har ett bäst före-datum ökar givetvis denna frustration. Om utbildningen inte lett till ett arbete, inte tllfredsställt personliga intressen, har tagit flera år i anspråk och kostat stora summor pengar är det lätt att känna vrede och förbittring. Det gamla ordspråket "kunskap är en lätt börda att bära" får en helt ny innebörd om det sätts i relation till studieskuld och förlorade år som man hade kunnat ägna åt att tillägna sig annan slags kunskap, som endera hade lett till arbete eller gett en personlig tillfredsställelse.

Men hur jag än vänder mig så är lärandet och kunskapen en livsnödvändig del av livet för min del. Om jag fick möjlighet skulle jag inte tveka att ge mig in på en helt ny utbildning. Jag skulle bara välja mer försiktigt. Och jag skulle framförallt inte frångå min inre röst. Men jag skulle inte heller råda någon över 30 eller 35 att ta studielån för en utbildning som inte gav ett garanterat arbete. Och med garanterat menar jag verkligen ett skriftligt avtal. När jag började på informationsprogrammet var vi så gott som garanterade ett jobb efteråt - av marknaden och prognoserna vill säga. Tre år senare var det inte många som fick jobb, majoriteten av dem som blev utan fanns bland dem som var mellan 30-35 eller äldre. Så vad händer med ett samhälle där medborgarna blir äldre och äldre, men kasseras från arbetsmarknaden allt tidigare? Det lär vara en ekvation som bara kan gå åt ett håll, åt skogen.

1 kommentar:

Anonym sa...

Man får inte bli bitter, då är det kört ! Kan dessa rader nedan hjälpa så blir jag glad. jag fick dem själv av en vän tidigare i dag, och nu får du dem av mej !

KLOKA ORD att tänka på när dagen känns tung
-----------------------------------

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.
När någon frågade honom hur han mådde svarade han: 'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'.
Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.
Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: 'Hur lyckas du?'

Kalle svarade: 'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.'

Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.

Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet.

Jag väljer de positiva sidorna i livet.

'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag.

'Det är det', svarade Kalle. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.

Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.
Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.
Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.
Jag funderade över vad Kalle hade sagt.

Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.
Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: 'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'
Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle.

'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.

'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag

Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något.

Vad gjorde du då?', frågade jag.

Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle.

Hon frågade om jag var allergisk mot något.

Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'.

Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'.

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.
Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.

Inställningen är, trots allt, allt.

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga'. Matteus 6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.

Nu har du två valmöjligheter:

1. Radera detta

2. Vidarebefordra det till människor som du bryr dig om.

Jag hoppas att du väljer alternativ 2. Det gjorde jag.

Subject: När det känns för j-ligt, tänk så här.....