I våras hade jag förmånen att få besöka koncentrationslägren Sachsenhausen och Ravensbruck som båda ligger i norra Tyskland. Många var känslorna och tankarna som sköljde över mig där.
Till Sachsenhausen kommer besökarna i strida strömmar. I försök att bevara så mycket som möjligt för kommande generationer är delar av området skyddat och till ganska stor del anpassat för besökarna.
Ravensbruck å andra sidan är nästan öde. Vägen dit är knappt skyltad och över lägret vilar en spöklik känsla av att man hastigt packat och dragit därifrån. Inga spår syns längre av Siemens fabrik där fångarna arbetade.
Sachsenhausen var som läger betraktat mycket värre än Ravensbruck och ofantligt många fler miste sina liv där. Ändå är det i Ravensbruck den riktigt rysliga känslan infinner sig hos mig. De övergivna tomma planerna och spåren efter husgrunderna lämnar allt öppet för de egna tankarna att föreställa sig det ofattbara som försiggått där. Aldrig har jag skådat en mer talande tomhet.
Det är inte så att Sachsenhausen inte är rysligt. Det har bara oskadliggjorts på något sätt, av tillgängliggörandet och historiens förmåga att skapa distans. Det som en gång hände där har tillrättalagts och därmed förlorat lite av sin skärpa.
För 25 år sedan var jag fullkomligt övertygad om att det som hände i bland annat Sachsenhausen och Ravensbruck aldrig någonsin skulle kunna hända igen.
Idag är jag inte lika säker. För saker händer i människor när de inte har något kvar att mista. När det blir en kamp att tillgodose livets mest grundläggande behov sätts värderingar och moral ur spel.
På samma gång får de som har något att förlora alltmer att förlora för varje dag och blir därför alltmer fientligt inställda till dem som utgör en risk. Spänningsförhållandet ökar i takt med de ökande skillnaderna.
Samtidigt blir den som inget har mer benägen att tro på den som kommer med snabba och verkningsfulla lösningar.
Då hette han Adolf. Men vad heter han imorgon?
Fattigdom
Arbetslöshet
4 kommentarer:
faan va spännande och intressant. jag vill oxå dit!!!
Eva, det är absolut värt att åka dit. Jag skulle gärna besöka Auschwitz någon gång, det är vad jag förstår väldigt mycket bevarat där.
Det obehagligaste med Sachsenhausen var nästan alla villor som låg alldeles utanför murarna. Att tänka sig att samtidigt som den ofattbara grymheten utspelade sig innaför murarna levde människor sina liv i villor ett stenkast därifrån.
Hur präglar det en som människa att växa upp granne med ett utrotningsläger?
Men. Det händer ju nu. Och igår. Det händer över hela världen. Hela tiden.
Västvärlden bestämmer vilka folk som är viktiga att skriva om, antagligen därför du inte känner till det.
Men du kan väl inte ha missat koncentrationslägrena under kriget i forna Jugoslavien ändå? Adolf var bara en i raden. Många har följt i hans spår. Men det har bara inte påverkat västerlänningarna. Därför har de inte en egen dag eller turistresor.
Thewoodfairy:
Visst händer det omöjliga fortfarande, men jag vet inte om det är riktigt jämförbart trots allt. Därmed inte sagt att det ena skulle vara mindre vedervärdigt än det andra.
Hitlers utstuderade försök att inte bara skapa en idealstat utan en idealvärld är svåra att jämföra med något annat. Jag vet inte hur många människor som miste sina liv i lägren på Balkan, och jag är inte insatt i hur urvalet av dessa gick till. Det som skiljer förintelsen från det som hänt i vår tid är nazisternas sätt att bygga upp en statligt styrd och närmast industriliknande verksamhet kring utrotandet av inte bara judar utan också de människor som inte ansågs hålla måttet för idealmänniskan - dvs romer, funktionshindrade, homosexuella och närmare 2 miljoner polacker, för att nämna några.
Minnesdagar och högtidlighållandet av dessa tjänar ju inte heller enbart till att hedra offren, utan också till att påminna oss alla om hur vansinnigt fel det kan gå när förnuftet hos en hel nation fått ge vika inför en dåres opportunism.
Men visst borde det skrivas och pratas mer om alla de dåd som tillhör vår moderna historia. Helst innan det gått ett halvt sekel eller mer.
Skicka en kommentar