Dörren till Tjänsteförmedlingen Livskvalitet öppnades och en ung kvinna klev in och viftade bort pudersnön som lagt sig på pälsens axlar. Hermann von Stedhink lyfte blicken från tidningen han funnit på bordet, Gods & Gårdar. Han hörde kvinnan fråga om det var här man kunde skaffa sig ett hembiträde och hur fort det gick att få fram ett, innan också hon hänvisades till sittgruppen i nyrokoko.
Kvinnan nickade kort åt honom och han la märke till de stora påsarna under hennes ögon. Hon sträckte sig fram mot bordet och valde bland de blanka magasinen innan hon fastnade för ett nummer av KK-Kvinna i Karriären. Hon bläddrade hetsigt igenom tidningen utan att ge sig tid att läsa annat än rubrikerna.
”Varsågod Herr von Stedhink, och följ med mig här”, sa en man i tweedkavaj och sidensjal runt halsen.
Hermann von Stedhink hade aldrig gillat de där halsdukarna som han tyckte gav ett fjolligt intryck när de satt kring en mans hals. Bevisligen var det ju karlar som inte var fjollor som bar dem, men själv skulle han aldrig sätta på sig en.
Mannen sträckte fram handen mot Hermann von Stedhink.
”Otto Bergenstråle, välkommen.”
”Tack ska du ha.”
Otto Bergenstråle öppnade dörren till ett rum med ett gigantiskt skrivbord bakom vilket en lika gigantisk stol stod placerad under en Rubensinfluerad oljemålning med en överdådigt ornamenterad guldram. På besökssidan av bordet stod en något mindre stol under en något mindre överdådig målning, mer lik en Bruno Liljefors än en Rubens. Hermann von Stedhink slog sig ner i besöksstolen och harklade sig lite.
”Ja, jag är alltså i behov av en piga, och det ganska snabbt. Och ni lär numera vara stället att gå till, om jag inte är felinformerad.”
”Det är alldeles riktigt. Här på Tjänsteförmedlingen Livskvalitet strävar vi efter att ge människor just den livskvalitet de är värda. Och livet blir ju så mycket enklare när man helt och fullt får ägna sig åt det viktiga i livet. Inte sant?”
Hermann von Stedhink skulle precis kommentera hans uttalande men Otto Bergenstråle drog snabbt in ny luft och fortsatte:
”Vi här på förmedlingen är glada att vi äntligen fått en regering som inser hur behoven hos allmänheten ser ut, och att det idag är så mycket lättare att skaffa sig det liv man vill ha.”
Otto Bergenstråle kunde i samma sekund ha bitit av sig tungan. Att klumpa ihop vad som kunde vara en greve med allmänheten var en oförlåtlig fadäs och här gällde det att snabbt försöka reparera skadan.
”Nu räknar jag givetvis inte våra klienter till allmänheten”, fortsatte den aningen rödkindade Otto Bergenstråle, samtidigt som han insåg att han inte kom på något sätt att slingra sig ur det här. Det var bara att fortsätta och låtsas som ingenting.
Det gällde att i alla lägen hålla masken och i alla fall se ut som om man hade kontroll över situationen. Det hade Otto Bergenstråle lärt sig.
”Vi föredrar att se det som tjänster, eftersom arbete låter så fjärmat och mekaniskt. Att arbeta, jag menar tjänstgöra... i en människas hem är ju trots allt så mycket mer personligt än ett vanligt arbete... och därmed förpliktigande på ett helt annat sätt. Dessutom är det ju människor som får ganska stor inblick i ens privata sfär, och där vill man ju inte släppa in vem som helst, eller hur?”
Hermann von Stedhink som roat betraktat Otto Bergenstråles försök att framstå i så god dager som möjligt drog in luft för att replikera, men hann inte få fram ett ord innan Otto Bergenstråle fortsatte sin svada.
”Vilket leder mig in på frågan vilka kontroller vi utför bland våra tjänstetagare. Det är rigorösa kontroller, det kan jag intyga. Hälsointyg, brottsregister, utbildning och personlighetsbedömning – vi har koll på det mesta!”
Några sekunders tystnad infann sig då Otto Bergenstråle försökte avrunda sitt tal på lämpligaste sätt och då Hermann von Stedhink, som gett upp hoppet om att få ett ord med i laget istället inväntade en direkt fråga från den unge mannen i sidensjal.
”Ja, då har jag väl nämnt grunddragen i vår verksamhet. Vad exakt är det ni söker?”
”Jag behöver en piga eftersom min förra har gått i pension.”, svarade Hermann von Stedhink, nöjd över att äntligen bli tilltalad med en fråga. ”Det är ju så som ni tidigare nämnde att man inte vill ha in vem som helst i sitt hem.”
”Har ni några speciella önskemål på er blivande tjänstetagare?”
”Tjänstetagare?”
”Ja, vi har valt att kalla våra anställda för tjänstetagare och våra uppdragssgivare för tjänstegivare”, svarade Otto Bergenstråle. ”Det understryker själva andemeningen i jobbet.”
”Jasså, jaha, där ser man. Vad jag förstår har ni ett brett urval av tillgänglig personal, och då kan man väl passa på att önska lite egenskaper. Det är så att jag helst vill ha en bildad piga. Bildad såtillvida att hon gärna ska vara språkkunnig, bekant med historia och veta historiska föremåls värde…”
Hermann von Stedhink tänkte efter innan han fortsatte:
”Det skadar inte om hon är händig, både med matlagning och reparationer av olika slag, det är alltid något på ett gods som behöver ses över. Hon bör kunna en del om möbelvård eftersom det finns en hel del värdefulla möbler som jag inte vill få fördärvade. Ja... och så har jag några hundar, så jag ser helst att hon har god hand med djur och är vid god vigör så att hon kan sköta deras motion när de inte är med i jakten.”
Otto Bergenstråle antecknade, alltmedan han försökte se tillmötesgående och uppmärksam ut. Han hade egentligen ingen aning om hur en eventuell greve var van att bli bemött, men han förmodade att det var med en smula mer respekt än vad allmänheten förväntade sig.
”Likaså ser jag gärna att hon är kunnig i bokföring och juridik”, fortsatte Hermann von Stedhink. ”Ja… det uppstår alltid spörsmål av dessa slag när man minst anar. Att hon ska kunna uttrycka sig felfritt i tal och skrift behöver jag väl knappast påpeka?” Hermann von Stedhink skrattade och Otto Bergenstråle skrattade också han inför denna självklarhet.
”Det ska väl inte vara några problem det här”, sa Otto Bergenstråle och reste sig för att hämta en stor pärm i konstläder som han placerade på skrivbordet framför Hermann von Stedhink. ”Här har vi våra tjänstetagare samlade, med alla uppgifter och foton givetvis. De är sorterade enligt åldersprincipen och de yngsta kommer först.”
”Jaha, ser man på. Är det någon du kan rekommendera?”
”Många utav de här flickorna har nyligen kommit till oss, men med tanke på vad du söker bör vi kanske titta på dem som i alla fall ligger runt trettio år och helst har en eller ett par examina bakom sig.”
Otto Bergenstråle lutade sig över pärmen och bläddrade fram till en kvinna på 37 år som hade en fiosofie magister inom kulturvetenskapen och började läsa högt ur hennes cv: ”Examen vid Uppsala Universitet, studier i Melbourne, praktik i Paris, många års erfarenhet inom kultursektorn, museer, kulturförvaltningar, läst kvällskurser i företagsekonomi, arbetat extra i klädbutik och som servitris. Och nu senast den obligatoriska kursen på fyra veckor som alla våra tjänstetagare genomgår – Rent hus med rent samvete. Hennes betyg från den var med beröm godkänd.”
”Står det något om matlagning?”, undrade Hermann von Stedhink. ”Och händigheten är ganska väsentlig, den kan jag nog inte ge avkall på hur som helst. Har hon ingen teknik- eller hantverkskurs i botten?”
”Dessvärre inte”, svarade Otto Bergenstråle och bläddrade vidare i pärmen. ”Här ska du se!”, utbrast han glatt efter ytterligare lite bläddrande. ”Här har vi en biolog! Då kanske vi kan säkra det där med hundarna åtminstone.
Hermann von Stedhink hann tänka att det inte var fråga om att dissekera eller artbestämma hundarna utan att gå ut och rasta dem, innan Otto Bergenstråle fortsatte:
”Hon har drivit eget café, så mat bör hon kunna laga. Och kurs i företagsekonomi och grundkurs i juridik har hon också. Flera års arbete inom vården kanske kan komma till nytta? Och Rent hus med rent samvete genomgick hon med beröm godkänd.”
”Men det står inget om språk?”, fortsatte Hermann von Stedhink, som trots allt satte högt värde på den grace med vilken den språkbildade människan förde sig. ”Jag ser gärna att hon är språkkunnig... jag har nämligen många kontakter med utlandet och behöver någon som kan svara i telefonen utan att fördärva en lönsam affär.”
Det där sista var förvisso en lögn.
”Om det inte är alltför bråttom så kanske det är bättre att jag tar ut några lämpliga kandidater och presenterar dessa i ytterligare ett möte. Jag vet dessutom att det kommer ganska många fler att välja på redan på måndag.”
Varje vecka strömmade det in nya aspiranter som ville komma med på kursen Rent hus med rent samvete, och trots att efterfrågan på förmedlingens tjänster bara ökade blev det ibland proppar där tillgången var större än efterfrågan. Just nu hade många slutat sina universitetsutbildningar och för alla dem som inte var berättigade a-kassa var Tjänsteförmedlingen Livskvalitet ett självklart alternativ. Rent hus med rent samvete sponsrades av AMS och det innebar en stor inkomstpost för Otto Bergenstråle och hans två kompanjoner.
”Ska vi säga så att du kommer tillbaka på måndag efter lunch, så ska jag ha tagit fram några riktigt fina förslag?”
Återigen hade Otto Bergenstråle kunnat bita av sig tungan. Man tilltalade knappast en eventuell greve med ”du”. Och hur många gånger han under samtalets gång duat honom vågade han inte ens tänka på.
Hermann von Stedhink tackade för sig och slängde på sin väg ut genom korridoren ett storögt ögonkast åt den gustavianska spegeln som hängde ovanför spegelbordet i typisk barrock. Men det var ju inget som sa att de gjorde affärer lika illa som de satte ihop möbler.
Otto Bergenstråle pustade ut och tackade sin lyckliga stjärna att det trots två fadäser verkade ha gått bra.
Hermann von Stedhink tillhörde för övrigt inte den kategori människor som tack vare det nya skatteavdraget tänkte göra slag i saken och skaffa sig den där pigan de alltid hade drömt om. I Hermann von Stedhinks värld var pigor ett lika naturligt inslag i vardagen som träd var i skogen, fiskar i havet eller kossor i ladugården.
Att han aldrig varit riktigt nöjd med den sista gjorde dock att han gladde sig åt att få en ny, och att det numera fanns förmedlingar där man kunde välja ur ett digert utbud fick honom på riktigt gott humör.
*
Detta var alltså första kapitlet ur min roman med arbetsnamnet Rent hus med rent samvete. Vill du läsa mer? Tipsa bokförlagen vettja. ;-)
Pigavdrag
Samhällssatir
Hushållsnära tjänster
lördag 26 juli 2008
tisdag 22 juli 2008
Är det möjligt att det omöjliga blir möjligt?
I våras hade jag förmånen att få besöka koncentrationslägren Sachsenhausen och Ravensbruck som båda ligger i norra Tyskland. Många var känslorna och tankarna som sköljde över mig där.
Till Sachsenhausen kommer besökarna i strida strömmar. I försök att bevara så mycket som möjligt för kommande generationer är delar av området skyddat och till ganska stor del anpassat för besökarna.
Ravensbruck å andra sidan är nästan öde. Vägen dit är knappt skyltad och över lägret vilar en spöklik känsla av att man hastigt packat och dragit därifrån. Inga spår syns längre av Siemens fabrik där fångarna arbetade.
Sachsenhausen var som läger betraktat mycket värre än Ravensbruck och ofantligt många fler miste sina liv där. Ändå är det i Ravensbruck den riktigt rysliga känslan infinner sig hos mig. De övergivna tomma planerna och spåren efter husgrunderna lämnar allt öppet för de egna tankarna att föreställa sig det ofattbara som försiggått där. Aldrig har jag skådat en mer talande tomhet.
Det är inte så att Sachsenhausen inte är rysligt. Det har bara oskadliggjorts på något sätt, av tillgängliggörandet och historiens förmåga att skapa distans. Det som en gång hände där har tillrättalagts och därmed förlorat lite av sin skärpa.
För 25 år sedan var jag fullkomligt övertygad om att det som hände i bland annat Sachsenhausen och Ravensbruck aldrig någonsin skulle kunna hända igen.
Idag är jag inte lika säker. För saker händer i människor när de inte har något kvar att mista. När det blir en kamp att tillgodose livets mest grundläggande behov sätts värderingar och moral ur spel.
På samma gång får de som har något att förlora alltmer att förlora för varje dag och blir därför alltmer fientligt inställda till dem som utgör en risk. Spänningsförhållandet ökar i takt med de ökande skillnaderna.
Samtidigt blir den som inget har mer benägen att tro på den som kommer med snabba och verkningsfulla lösningar.
Då hette han Adolf. Men vad heter han imorgon?
Fattigdom
Arbetslöshet
måndag 21 juli 2008
Den förödande arbetslösheten
Några länkar för alla dem som anser att arbetslösa är slöa jävlar som lever livets glada dagar och gör vad de kan för att undvika att få ett jobb.
Folkhälsoinstitutet
Forskning om arbetslöshet
Folkhälsoinstitutet
Forskning om arbetslöshet
The end of the world as I know it
Under större delen av mitt liv har jag levt på vad som i vårt land klassas som fattigdomsgränsen. För att jag studerat, för att jag valt att åka på några längre resor eller för att jag valt att försöka livnära mig som egenföretagare och konsthantverkare. Men numera enbart för att jag inte får arbete. Under alla dessa år har jag aldrig haft en enda betalningsanmärkning, och har således inte behövt stifta bekantskap med Kronofogden.
Tack vare att jag mottog mitt studielån från CSN då jag var halvtidssjukskriven, efter att de garanterat att allt var i sin ordning, har allt det ändrats. Från och med nu tillhör jag dem som ingår i Kronofogdemyndighetens register. Och från och med nu är det för mig en omöjlighet att hyra en bil, få ett telefonabonnemang, ta ett banklån eller få ett hyreskontrakt på en lägenhet.
Hela min historia av räkningar som betalats i tid och inte sällan långt i förväg är från och med nu ovidkommande. Det enda man kommer ta hänsyn till är den skuld som CSN ålagt mig för pengar jag mottagit av dem i god tro under den sjukskrivning som de själva sa var helt i sin ordning.
Det humanitära landet i norr som alltid hållit sin näsa utanför internationella konflikter har hittat sitt alldeles eget vapen som på ett legitimt sätt gör sig av med de tärande i samhället. Mer legitimt än CIA skulle kunna drömma om dessutom.
Sverige har fått två effektiva exekutionsplutoner som utan sentimentalitet eller medmänsklighetsdravel tillintetgör den ena svenska medborgaren efter den andra.
CSN och Försäkringskassan.
Den gråa svenska byråkratin förvandlad till skoningslös förintelsemaskin.
Inte ens Hitchkock hade kunnat toppa det.
CSN
Fattigdom
Fattigsvenskar
Tack vare att jag mottog mitt studielån från CSN då jag var halvtidssjukskriven, efter att de garanterat att allt var i sin ordning, har allt det ändrats. Från och med nu tillhör jag dem som ingår i Kronofogdemyndighetens register. Och från och med nu är det för mig en omöjlighet att hyra en bil, få ett telefonabonnemang, ta ett banklån eller få ett hyreskontrakt på en lägenhet.
Hela min historia av räkningar som betalats i tid och inte sällan långt i förväg är från och med nu ovidkommande. Det enda man kommer ta hänsyn till är den skuld som CSN ålagt mig för pengar jag mottagit av dem i god tro under den sjukskrivning som de själva sa var helt i sin ordning.
Det humanitära landet i norr som alltid hållit sin näsa utanför internationella konflikter har hittat sitt alldeles eget vapen som på ett legitimt sätt gör sig av med de tärande i samhället. Mer legitimt än CIA skulle kunna drömma om dessutom.
Sverige har fått två effektiva exekutionsplutoner som utan sentimentalitet eller medmänsklighetsdravel tillintetgör den ena svenska medborgaren efter den andra.
CSN och Försäkringskassan.
Den gråa svenska byråkratin förvandlad till skoningslös förintelsemaskin.
Inte ens Hitchkock hade kunnat toppa det.
CSN
Fattigdom
Fattigsvenskar
lördag 19 juli 2008
Värdet av vrede
Varför finns det ingen plats för ilskan i vårt svenska samhälle? Ilska och vrede har blivit (eller kanske alltid varit?) förbjudna känslor som till varje pris ska dämpas eller döljas. Det är på något sätt fult att känna ilska, ett bevis på att man inte är riktigt så lyckad och lycklig samhällsmedborgare som man borde vara.
Men ilskan är en drivkraft så god som någon, det handlar bara om att hitta vägar att kanalisera den på. Som jag skrev tidigare så gav den i mitt fall bränsle till en roman. Det finns nämligen enorma mängder energi i ilska. Energi som lätt blir destruktiv om den inte finner konstruktiva utlopp.
I Sverige strävar vi efter kollektivt samförstånd. Ingen ska behöva bli upprörd och ingen ska behöva ge uttryck för alltför starka känslor, för det kan verka stötande på omgivningen. När jag för ganska länge sedan var på luffen i Europas södra delar under åtta månader kunde jag märka den gradvisa förändringen hos mig själv. Allteftersom tiden led och vi ställdes inför situationer där man försökte blåsa oss på ett eller annat sätt, eller alla gånger då vi fick värja oss mot påflugna män som helt klart inte lyssnade på vänligt svenskt tilltal, ökade också min förmåga att låta ilskan komma ut mot det som faktiskt hade orsakat den. Och det var en befrielse. Om det var personalen på en bagageinlämning som var orsaken till ilskan så var det också de som fick den. I vår kultur tenderar vi å andra sidan att lägga locket på om vi blir felbehandlade, men känslan av att ha blivit trampad på bär vi istället med oss och kanske får någon vi känner bättre ut för den, eller kanske blir den lagd på berget av svalda oförrätter som försurar våra inre.
Så om Kay Pollak propagerar för att svälja sin vrede och att man därigenom blir en bättre människa, så propagerar jag för att man ska låta sin vrede komma ut - helst genast och helst mot den som orsakat den. Det är nämligen befriande. När jag återvände till Sverige igen föll jag dessvärre in i den svenska modellen efterhand. Att hålla tand för tunga och låta familjen få skiten istället. Men jag märker att det börjar komma tillbaka mer och mer. Kanske är det åldern, kanske är det Skåne.
För inte heller Sverige är homogent vad gäller temperament och ilska. När jag för fem år sedan flyttade till Skåne upptäckte jag stora skillnader från övriga landet. Här har man ett annat temperament, och här är ilska faktiskt tillåtet. Folk säger ifrån genast om de känner sig felbehandlade. Och den stora vinsten med det är att man själv slipper gå och bära på svalda oförätter och den som var upphov till ilskan får också veta att det inte var okej.
Och bara för att man ger utlopp för sin ilska, eller visar omgivningen sina gränser betyder det inte att man inte är både trevlig, glad och i grunden en ganska god människa.
Men ilskan är en drivkraft så god som någon, det handlar bara om att hitta vägar att kanalisera den på. Som jag skrev tidigare så gav den i mitt fall bränsle till en roman. Det finns nämligen enorma mängder energi i ilska. Energi som lätt blir destruktiv om den inte finner konstruktiva utlopp.
I Sverige strävar vi efter kollektivt samförstånd. Ingen ska behöva bli upprörd och ingen ska behöva ge uttryck för alltför starka känslor, för det kan verka stötande på omgivningen. När jag för ganska länge sedan var på luffen i Europas södra delar under åtta månader kunde jag märka den gradvisa förändringen hos mig själv. Allteftersom tiden led och vi ställdes inför situationer där man försökte blåsa oss på ett eller annat sätt, eller alla gånger då vi fick värja oss mot påflugna män som helt klart inte lyssnade på vänligt svenskt tilltal, ökade också min förmåga att låta ilskan komma ut mot det som faktiskt hade orsakat den. Och det var en befrielse. Om det var personalen på en bagageinlämning som var orsaken till ilskan så var det också de som fick den. I vår kultur tenderar vi å andra sidan att lägga locket på om vi blir felbehandlade, men känslan av att ha blivit trampad på bär vi istället med oss och kanske får någon vi känner bättre ut för den, eller kanske blir den lagd på berget av svalda oförrätter som försurar våra inre.
Så om Kay Pollak propagerar för att svälja sin vrede och att man därigenom blir en bättre människa, så propagerar jag för att man ska låta sin vrede komma ut - helst genast och helst mot den som orsakat den. Det är nämligen befriande. När jag återvände till Sverige igen föll jag dessvärre in i den svenska modellen efterhand. Att hålla tand för tunga och låta familjen få skiten istället. Men jag märker att det börjar komma tillbaka mer och mer. Kanske är det åldern, kanske är det Skåne.
För inte heller Sverige är homogent vad gäller temperament och ilska. När jag för fem år sedan flyttade till Skåne upptäckte jag stora skillnader från övriga landet. Här har man ett annat temperament, och här är ilska faktiskt tillåtet. Folk säger ifrån genast om de känner sig felbehandlade. Och den stora vinsten med det är att man själv slipper gå och bära på svalda oförätter och den som var upphov till ilskan får också veta att det inte var okej.
Och bara för att man ger utlopp för sin ilska, eller visar omgivningen sina gränser betyder det inte att man inte är både trevlig, glad och i grunden en ganska god människa.
fredag 18 juli 2008
Varför självhjälpsböcker väcker min vrede
Jag har nog bara läst en enda bok som hör till facket självhjälpsböcker - Att välja glädje av Kay Pollak. Den besannade alla mina farhågor om genren som sådan. Enkla svar på svåra frågor. På samma sätt som hos Dr Phil, Mia Törnblom och alla dessa livscoacher som växer fram som svampar och av någon anledning vet bättre än vi själva hur just vi bör leva våra liv.
Likt nyfrälsta väckelsepredikanter sprider dessa livsprofeter sina personliga sanningar som om de vore lösningen på världens alla problem. De får det att låta som om deras nyvunna insikter är universella sanningar som var och en kan bli saliga av. Men bara för att Mia Törnblom lidit brist på självkänsla betyder inte det att bristande självkänsla är var och ens hämsko. Däremot är det bevis på strålande PR-arbete att få medierna att vara med och utan kostnad bygga upp hennes blomstrande företag. Och publiken reagerar helt i linje med tidens tendenser - vi tror på snabba och enkla lösningar som inte kräver varken intellektuell eller fysisk ansträngning. Ej heller ett alltför stort mått av introspektion.
I Kay Pollaks bok är den grundläggande tesen att vi som människor själva väljer hur vi hanterar och reagerar på det vi ställs inför i livet. Det är inte svårt att räkna ut att Pollak själv har en historia av irritation över människor som kommer för sent till avtalade möten till exempel. Men enligt Pollak ska denna tanke appliceras på allt och alla i livet - vi bär själva ansvar för hur vi väljer att reagera. Således har vi ett val att reagera med jämnmod eller med vrede, och andemeningen är ju att den som aspirerar på att vara en klok, insiktsfull och självförverkligande människa givetvis väljer jämnmodet. Vreden är bannlyst.
Det Pollak i förlängningen påstår är att vi människor reagerar enbart utifrån oss själva, som vore vi isolerade från de människor och det sociala sammanhang vi existerar i. Och det är där han enligt mig brister i sitt resonemang.
De flesta kan säkert hålla med om att det inte vore någon omöjlighet att välja att inte bli ilsken på en människa som kommer för sent. Även om det kan vara nog så svårt om samma mäniska gjort det varje gång i en herrans massa år.
Men låt säga att en kvinna våldtogs som barn av en släkting som hotade henne till livet om hon berättade, när hon var 25 dog hennes pojkvän i en olycka, när hon var 30 körde hennes båda föräldrar ihjäl sig, när hon var 35 fick hon missfall för tredje gången och när hon nu är 45 inser hon att hennes man förgripit sig på deras 7-åriga dotter.
Enligt Pollaks livsråd är det helt upp till henne själv hur hon genom livet har hanterat dessa prövningar. Skulle hon känna vrede eller till och med bitterhet är det för att hon valt det. Skulle hon känna vrede eller vanmakt är det dessutom att betraktas om ett misslyckande.
Jag citerar Pollak:
"Mitt förakt har inte med den jag föraktar att göra.
Att tro så är den största illusionen. Och den farligaste.
Att förstå sitt eget förakt är en viktig nyckel till att kunna uppleva mer glädje."
På ett annat ställe:
"Allt förakt är en projektion.
(Dvs en överföring av ett eget problem på en oskyldig.)
Syftet är att dölja en rädsla jag själv känner...
...Allt förakt på en annan människa är ett sätt att hantera en rädsla jag själv har.
Jag föraktar aldrig någon av de skäl jag tror!"
Om kvinnan i mitt exempel skulle känna förakt för släktingen som våldtog henne som barn bör hon således själv ta ansvar för den känslan och inse att det beror på något annat. (Jag är medveten om att jag hårdrar resonemanget, men när det gäller självhjälpsvärldens enkla lösningar på svåra och komplexa problem så kan man inte annat göra. Det är en tanke som jag valt. Alldeles själv dessutom.) Om hon dessutom skulle känna förakt både för den som körde över hennes pojkvän och senare hennes man som förgripit sig på hennes barn, så är det föraktet inte grundat i deras handlingar utan i något annat. Istället ska hon säga sig:
"Mitt förakt av andra är en signal till mig om min egen oförmåga att acceptera och älska något i mig själv. Jag föraktar aldrig något av de skäl jag tror... Orsaken till mitt förakt (och hat) finns i mitt sinne. Ingen annanstans. Det är bara där - i mitt eget sinne som jag kan bli av med mitt förakt. Det är bara där det finns."
Och?, undrar vän av eget tänkande. Var skulle det annars finnas?
Men det Pollak gör är att utmåla ilska och vrede som orättfärdiga känslor. Ilska och vrede som inte får sitt utlopp blir gärna till förakt och hat. Personligen har jag gått igenom en hel del prövningar de senaste åren, om än inte så gräsliga som kvinnan i mitt exempel, och kände en mycket stark vrede när jag läste Pollaks bok. För denne milde och till synes sympatiske man serverade en spottloska i ansiktet på mig som mer eller mindre sa att jag har mig själv att skylla för den vrede jag stundom känner mot världens alla orättvisor, också de som inte drabbar mig själv.
Att välja glädje är en fin tanke. Om man kan och förmår. Och säkert är det lättare att göra det när man befinner sig på behovsstegens självförverkligandefas och får göra filmer och skriva böcker eller kanske glädjas åt sitt hembiträde som man äntligen får dra av för på sin mer-än-290 000-om-året-inkomst, eller vad det nu må vara som gör oss trygga i förvissningen att vi levt våra liv rätt. Men just därför bör man kanske avhålla sig från att skuldbelägga människor för deras känslor av ilska och förakt.
För har man halkat av den där stegen och hamnat på nivån där det enbart handlar om att tillgodose de grundläggande behoven som mat och husrum, ja, då ter sig allting plötsligt annorlunda.
Då lyser nämligen flosklerna tydligare och då ekar klyschorna ihåligare.
Likt nyfrälsta väckelsepredikanter sprider dessa livsprofeter sina personliga sanningar som om de vore lösningen på världens alla problem. De får det att låta som om deras nyvunna insikter är universella sanningar som var och en kan bli saliga av. Men bara för att Mia Törnblom lidit brist på självkänsla betyder inte det att bristande självkänsla är var och ens hämsko. Däremot är det bevis på strålande PR-arbete att få medierna att vara med och utan kostnad bygga upp hennes blomstrande företag. Och publiken reagerar helt i linje med tidens tendenser - vi tror på snabba och enkla lösningar som inte kräver varken intellektuell eller fysisk ansträngning. Ej heller ett alltför stort mått av introspektion.
I Kay Pollaks bok är den grundläggande tesen att vi som människor själva väljer hur vi hanterar och reagerar på det vi ställs inför i livet. Det är inte svårt att räkna ut att Pollak själv har en historia av irritation över människor som kommer för sent till avtalade möten till exempel. Men enligt Pollak ska denna tanke appliceras på allt och alla i livet - vi bär själva ansvar för hur vi väljer att reagera. Således har vi ett val att reagera med jämnmod eller med vrede, och andemeningen är ju att den som aspirerar på att vara en klok, insiktsfull och självförverkligande människa givetvis väljer jämnmodet. Vreden är bannlyst.
Det Pollak i förlängningen påstår är att vi människor reagerar enbart utifrån oss själva, som vore vi isolerade från de människor och det sociala sammanhang vi existerar i. Och det är där han enligt mig brister i sitt resonemang.
De flesta kan säkert hålla med om att det inte vore någon omöjlighet att välja att inte bli ilsken på en människa som kommer för sent. Även om det kan vara nog så svårt om samma mäniska gjort det varje gång i en herrans massa år.
Men låt säga att en kvinna våldtogs som barn av en släkting som hotade henne till livet om hon berättade, när hon var 25 dog hennes pojkvän i en olycka, när hon var 30 körde hennes båda föräldrar ihjäl sig, när hon var 35 fick hon missfall för tredje gången och när hon nu är 45 inser hon att hennes man förgripit sig på deras 7-åriga dotter.
Enligt Pollaks livsråd är det helt upp till henne själv hur hon genom livet har hanterat dessa prövningar. Skulle hon känna vrede eller till och med bitterhet är det för att hon valt det. Skulle hon känna vrede eller vanmakt är det dessutom att betraktas om ett misslyckande.
Jag citerar Pollak:
"Mitt förakt har inte med den jag föraktar att göra.
Att tro så är den största illusionen. Och den farligaste.
Att förstå sitt eget förakt är en viktig nyckel till att kunna uppleva mer glädje."
På ett annat ställe:
"Allt förakt är en projektion.
(Dvs en överföring av ett eget problem på en oskyldig.)
Syftet är att dölja en rädsla jag själv känner...
...Allt förakt på en annan människa är ett sätt att hantera en rädsla jag själv har.
Jag föraktar aldrig någon av de skäl jag tror!"
Om kvinnan i mitt exempel skulle känna förakt för släktingen som våldtog henne som barn bör hon således själv ta ansvar för den känslan och inse att det beror på något annat. (Jag är medveten om att jag hårdrar resonemanget, men när det gäller självhjälpsvärldens enkla lösningar på svåra och komplexa problem så kan man inte annat göra. Det är en tanke som jag valt. Alldeles själv dessutom.) Om hon dessutom skulle känna förakt både för den som körde över hennes pojkvän och senare hennes man som förgripit sig på hennes barn, så är det föraktet inte grundat i deras handlingar utan i något annat. Istället ska hon säga sig:
"Mitt förakt av andra är en signal till mig om min egen oförmåga att acceptera och älska något i mig själv. Jag föraktar aldrig något av de skäl jag tror... Orsaken till mitt förakt (och hat) finns i mitt sinne. Ingen annanstans. Det är bara där - i mitt eget sinne som jag kan bli av med mitt förakt. Det är bara där det finns."
Och?, undrar vän av eget tänkande. Var skulle det annars finnas?
Men det Pollak gör är att utmåla ilska och vrede som orättfärdiga känslor. Ilska och vrede som inte får sitt utlopp blir gärna till förakt och hat. Personligen har jag gått igenom en hel del prövningar de senaste åren, om än inte så gräsliga som kvinnan i mitt exempel, och kände en mycket stark vrede när jag läste Pollaks bok. För denne milde och till synes sympatiske man serverade en spottloska i ansiktet på mig som mer eller mindre sa att jag har mig själv att skylla för den vrede jag stundom känner mot världens alla orättvisor, också de som inte drabbar mig själv.
Att välja glädje är en fin tanke. Om man kan och förmår. Och säkert är det lättare att göra det när man befinner sig på behovsstegens självförverkligandefas och får göra filmer och skriva böcker eller kanske glädjas åt sitt hembiträde som man äntligen får dra av för på sin mer-än-290 000-om-året-inkomst, eller vad det nu må vara som gör oss trygga i förvissningen att vi levt våra liv rätt. Men just därför bör man kanske avhålla sig från att skuldbelägga människor för deras känslor av ilska och förakt.
För har man halkat av den där stegen och hamnat på nivån där det enbart handlar om att tillgodose de grundläggande behoven som mat och husrum, ja, då ter sig allting plötsligt annorlunda.
Då lyser nämligen flosklerna tydligare och då ekar klyschorna ihåligare.
Herren ger och herren tar
Först sänkte man ersättningen för arbetslösa och kort därefter införde regeringen Reinfeldt skatteavdraget för så kallade hushållsnära tjänster. Detta var, och är, en provokation utan like för den som fått sin tillvaro raserad på grund av den sänkta a-kassan.
Denna provokation var så stark att jag i ren ilska skrev en roman, en politisk satir över ett samhälle där de som har råd kan välja och vraka bland pigor med alla möjliga tjusiga akademiska examina. Detta som en följd av ett stort överskott av akademiker och en samtida skriande brist på tjänstvilliga pigor.
Just nu söker jag med ljus och lykta efter förlag som liksom jag själv anser detta vara ett ämne som saknas bland bokhandlarnas hyllor, där det numera mest tycks rymmas självhjälpsböcker och deckare.
Samhällssatiren fungerar kanske bara i samhällen präglade av självdistans och självkritik och där man inser sin egen ofullkomlighet.
Att Maud Olofsson har mage att påstå att pigavdraget skulle öka jämställdheten visar hur stor hennes insikt i levnadsvillkoren för den ökande gruppen fattigsvenskar är.
"Av de 43 000 som har sökt avdraget tjänar 42 procent mindre än 290 000 kronor om året, ett tecken på att reformen har fått genomslag i alla inkomstgrupper."
Detta står att läsa på Centerpartiets hemsida. Det är frapperande att man anser att man nått ALLA inkomstgrupper när man sätter den nedre gränsen vid 24.000 kr/månad. Vet man överhuvudtaget hur många som (FORTFARANDE, ÅR 2008!) tjänar runt 14.000 kr/månad på att arbeta?! 42% av de som begärt avdraget tjänar alltså mindre än 24.000/mån. Det hade varit mycket intressant att se huruvida dessa ligger strax under den summan eller inte.
"Av de nya företag som tillkommit sedan reformen infördes har ungefär hälften startats av kvinnliga entreprenörer. Det är också väldigt positivt och ett kvitto på att reformen är lyckad ur ett jämställdhetsperspektiv. Vi tycker att allt arbete ska värderas lika, att städa eller klippa gräsmattor är lika mycket jobb som att reparera en bil eller måla ett hus.", skriver man vidare.
Centerpartiet kallar alltså det jämställdhet att kvinnor blir företagare inom städning, medan män blir det inom alla andra sektorer där de stora pengarna och den verkliga makten genereras?
Möjligen hör den typen av jämställdhet hemma i ett lantbrukarhem anno 1950, men idag finns sannerligen ingen annan plats för den än gödselstacken. Om du frågar mig.
Denna provokation var så stark att jag i ren ilska skrev en roman, en politisk satir över ett samhälle där de som har råd kan välja och vraka bland pigor med alla möjliga tjusiga akademiska examina. Detta som en följd av ett stort överskott av akademiker och en samtida skriande brist på tjänstvilliga pigor.
Just nu söker jag med ljus och lykta efter förlag som liksom jag själv anser detta vara ett ämne som saknas bland bokhandlarnas hyllor, där det numera mest tycks rymmas självhjälpsböcker och deckare.
Samhällssatiren fungerar kanske bara i samhällen präglade av självdistans och självkritik och där man inser sin egen ofullkomlighet.
Att Maud Olofsson har mage att påstå att pigavdraget skulle öka jämställdheten visar hur stor hennes insikt i levnadsvillkoren för den ökande gruppen fattigsvenskar är.
"Av de 43 000 som har sökt avdraget tjänar 42 procent mindre än 290 000 kronor om året, ett tecken på att reformen har fått genomslag i alla inkomstgrupper."
Detta står att läsa på Centerpartiets hemsida. Det är frapperande att man anser att man nått ALLA inkomstgrupper när man sätter den nedre gränsen vid 24.000 kr/månad. Vet man överhuvudtaget hur många som (FORTFARANDE, ÅR 2008!) tjänar runt 14.000 kr/månad på att arbeta?! 42% av de som begärt avdraget tjänar alltså mindre än 24.000/mån. Det hade varit mycket intressant att se huruvida dessa ligger strax under den summan eller inte.
"Av de nya företag som tillkommit sedan reformen infördes har ungefär hälften startats av kvinnliga entreprenörer. Det är också väldigt positivt och ett kvitto på att reformen är lyckad ur ett jämställdhetsperspektiv. Vi tycker att allt arbete ska värderas lika, att städa eller klippa gräsmattor är lika mycket jobb som att reparera en bil eller måla ett hus.", skriver man vidare.
Centerpartiet kallar alltså det jämställdhet att kvinnor blir företagare inom städning, medan män blir det inom alla andra sektorer där de stora pengarna och den verkliga makten genereras?
Möjligen hör den typen av jämställdhet hemma i ett lantbrukarhem anno 1950, men idag finns sannerligen ingen annan plats för den än gödselstacken. Om du frågar mig.
måndag 14 juli 2008
CSN och de mänskliga rättigheterna
Om man utgår från denna artikel ur FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna...
Artikel 25
1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.
... och betänker att CSN ger blanka fan i om man som låntagare lever på gränsen för existensminimum, att man är arbetslös och dessutom har höga kostnader för sjukvård och medicin, som inte ens tas med i beräkningen av detta existensminimum. Kan man inte betala går ärendet till Kronofogden, ovillkorligen.
Skulle man inte då kunna hävda att CSN faktiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna?
csn
Artikel 25
1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.
... och betänker att CSN ger blanka fan i om man som låntagare lever på gränsen för existensminimum, att man är arbetslös och dessutom har höga kostnader för sjukvård och medicin, som inte ens tas med i beräkningen av detta existensminimum. Kan man inte betala går ärendet till Kronofogden, ovillkorligen.
Skulle man inte då kunna hävda att CSN faktiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna?
csn
tisdag 8 juli 2008
Quos deus vult pérdere prius deméntat
Dem gud vill förinta gör han först vansinniga.
Ja, vi som inte sitter på banker, i butikskassor, på kontor, i grävmaskinen, i bussförarsätet eller i riksdagen kan ägna vår tid åt att fördjupa oss i gamla latinska klyschor för att ha något att dänga i huvudet på andra.
Vad jag egentligen tänkte skriva om var arbete och identifikation.
I den svenska kulturen är arbete och identifikation oerhört starkt sammanbundna. Dvs vi är de vi är främst genom det vi åstadkommer, inte genom det som är våra inre egenskaper. Svenskar presenterar sig nästan alltid med något i stil med: "Jag heter Olle och jag är elektriker." Att Olle kanske är 5-barnsfar, pingstvän, f.d alkoholist, SM-medaljör i karate och en kärleksfull far och make är mindre viktigt. Vad han ägnar åtta timmar av sin dag åt är det som i våra ögon ger honom det värde genom vilket vi ska avgöra hur vi ska förhålla oss till honom.
Men vad händer med alla dem (oss) som inte har ett jobb? Alla dem som haft ett i många år men förlorat det av en eller annan orsak. Alla dem som inte fått chansen att skaffa något för att de varit för unga och kanske saknat erfarenhet eller utbildning. Alla dem som haft otaliga jobb under sina liv och sitter på en veritabel guldgruva av erfarenhet och slutledningsförmåga men som anses för gamla.
Vad händer med dem vars identitet och existensberättigande ifrågasätts på grund av att de saknar arbete?
Jo, dessa människors egenvärde sjunker i samma takt som en gång Ericsson-aktien gjorde.
Och vad händer i förlängningen?
Det blir allt större skillnader mellan dem som har arbete och dem som inte har. Inte bara ekonomiskt och i levnadsstandard utan till syvende och sist i människovärdet.
Det som i länder som vårt sägs vara okränkbart.
Och vad händer med dem som inte har något kvar att förlora?
Den som inte längre har något att förlora drivs inte sällan mot desperata handlingar och träder kanske ofrivilligt över den ena kriminella tröskeln efter den andra.
"Desperate times call for desperate measures", det stämmer dessvärre även i Sverige år 2008.
Att ta från dem som inget har för inget gott med sig. Och att ta från dem som inget har för att ge till dem som redan har i överflöd föder hat och motsättningar. Hat och motsättningar som bland annat tar sig uttryck i att utsatta grupper strider sinsemellan.
Sverige, som alltid setts som ett hyvens land där man bryr sig om inte bara människor utan till och med djuren, har blivit ett land där man starkt kan ifrågasätta om de mänskliga rättigheterna verkligen efterlevs.
Artikel 22
Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.
Artikel 23
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.
Artikel 24
Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.
Artikel 25
1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.
2. Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet.
Något är sannerligen ruttet i riket Sverige.
Ja, vi som inte sitter på banker, i butikskassor, på kontor, i grävmaskinen, i bussförarsätet eller i riksdagen kan ägna vår tid åt att fördjupa oss i gamla latinska klyschor för att ha något att dänga i huvudet på andra.
Vad jag egentligen tänkte skriva om var arbete och identifikation.
I den svenska kulturen är arbete och identifikation oerhört starkt sammanbundna. Dvs vi är de vi är främst genom det vi åstadkommer, inte genom det som är våra inre egenskaper. Svenskar presenterar sig nästan alltid med något i stil med: "Jag heter Olle och jag är elektriker." Att Olle kanske är 5-barnsfar, pingstvän, f.d alkoholist, SM-medaljör i karate och en kärleksfull far och make är mindre viktigt. Vad han ägnar åtta timmar av sin dag åt är det som i våra ögon ger honom det värde genom vilket vi ska avgöra hur vi ska förhålla oss till honom.
Men vad händer med alla dem (oss) som inte har ett jobb? Alla dem som haft ett i många år men förlorat det av en eller annan orsak. Alla dem som inte fått chansen att skaffa något för att de varit för unga och kanske saknat erfarenhet eller utbildning. Alla dem som haft otaliga jobb under sina liv och sitter på en veritabel guldgruva av erfarenhet och slutledningsförmåga men som anses för gamla.
Vad händer med dem vars identitet och existensberättigande ifrågasätts på grund av att de saknar arbete?
Jo, dessa människors egenvärde sjunker i samma takt som en gång Ericsson-aktien gjorde.
Och vad händer i förlängningen?
Det blir allt större skillnader mellan dem som har arbete och dem som inte har. Inte bara ekonomiskt och i levnadsstandard utan till syvende och sist i människovärdet.
Det som i länder som vårt sägs vara okränkbart.
Och vad händer med dem som inte har något kvar att förlora?
Den som inte längre har något att förlora drivs inte sällan mot desperata handlingar och träder kanske ofrivilligt över den ena kriminella tröskeln efter den andra.
"Desperate times call for desperate measures", det stämmer dessvärre även i Sverige år 2008.
Att ta från dem som inget har för inget gott med sig. Och att ta från dem som inget har för att ge till dem som redan har i överflöd föder hat och motsättningar. Hat och motsättningar som bland annat tar sig uttryck i att utsatta grupper strider sinsemellan.
Sverige, som alltid setts som ett hyvens land där man bryr sig om inte bara människor utan till och med djuren, har blivit ett land där man starkt kan ifrågasätta om de mänskliga rättigheterna verkligen efterlevs.
Artikel 22
Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.
Artikel 23
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.
Artikel 24
Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.
Artikel 25
1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.
2. Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet.
Något är sannerligen ruttet i riket Sverige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
