Om värdet av statistiska undersökningar

På förekommen anledning (som man finner i de senaste inläggens svarskommentarer) ska jag idag hitta på att besvära eventuella läsare av denna blogg med lite resonemang kring statistik.

Föreställ dig att Nisse är med i en sekt där man anser att den enda riktiga vägen att leva är att ha sexuellt umgänge med sina barn och att synen på barnen är att de tillhör alla, på alla sätt och vis.

Sekten har en hemsida där deras värderingar framgår och där intresserade ofta vistas.

Nisse har också en egen hemsida, där han vill bemöta några av de påhopp som han anser att hans sekt fått från samhället. För att bevisa att hans idéer inte är onaturliga eller fel gör han en undersökning. Där ska alla få komma till tals och rösta om hur synen på frågan egentligen är ute i stugorna.

Nisse fixar sin undersökning så att man bara kan rösta en gång. Han har fyra svarsalternativ: 1. Det sekten står för är rätt, 2. Det sekten står för är fel, 3. Jag bryr mig inte., 4. Jag vet inte.

På Nisses hemsida kommer dagligen ca 100 besökare.
90 av dessa är medlemmar i samma sekt som Nisse.
5 är personer som hamnat där av en slump
3 är aktivister som försöker stoppa sekten
2 är polisens spanare

De som röstar är totalt 95 personer:
90 av medlemmarna röstar
2 av de slumpmässiga besökarna röstar
3 av aktivisterna röstar
0 av poliserna röstar

Undersökningen för dagen visar således:
95% har röstat för alternativ 1, dvs att det är rätta vägen
5% har röstat för alternativ 2, dvs att det sekten står för är fel

Enligt Nisses undersökning anser således 95% att det är rätt att se på barnen som ägodelar som man gör vad man vill med. Blott 5% anser detta vara fel.

Efter att undersökningen legat ute i en månad har siffrorna modifierats en aning och hamnat på 89% för alt.1, och 11% för alt.2.

När Nisse då går ut och säger på sin arbetsplats att han minsann gjort en statistiskt korrekt undersökning där det framkommit att det i själva verket är 89% av folket som håller med honom, då kanske kollegorna börjar undra hur i hela friden den undersökningen gick till. Nisse vidhåller då att man bara kunde rösta en enda gång och att det därmed är statistiskt korrekt.

Kollegorna frågar sig emellertid genast VILKA som besöker Nisses hemsida och således är delaktiga i denna undersökning.

Detta har dock inte Nisse tänkt på.
Han har fokuserat på det riktiga i att en undersökning inte ska gå att fuska med.

Summa summarum: det hans statistik i själva verket säger är att han och hans sektmedlemmar är helt överens.
Underlaget för den statistiskt korrekta undersökningen skulle emellertid inte kvala in som tillräcklig ens i Ankeborg.

Korrigering

Jag ber att få korrigera - det var nämligen inte Sverigedemokraternas officiella partisida jag fann den statistiskt riktiga undersökningen på, utan tydligen på en av partiets medlemmars sidor.

Bloggen heter "Sverigedemokratiska bloggen Dragan med vänner".
Rätt ska väl vara rätt, någonstans i denna värld.

Därmed inte sagt att jag skulle vara någon helig Birgitta som håller mig för god för låga angrepp.

Om målet för angreppet befinner sig lågt, då torde bästa strategin vara att sikta lågt.

Och ännu mer ska man tydligen läsa

För att se vad bloggen som för dagen ligger högst på "Topp blogg" skriver om klickade jag mig in på Sverigedemokraternas sida.
Där möts man av orden "Detta är en statistiskt korrekt röstning!" Under dessa ord står "Om det var val idag hur skulle du rösta?"

Klickar man sig in till resultatlistan så leder Sverigedemokraterna med inte förvånande 74%, sossar och vänsterpartister kommer båda in på 6% och moderaterna på 5. Längst ner guppar centern med 1%.

"En statistiskt korrekt röstning."
Ska man skratta eller gråta åt dylikt?

Inbillar sig verkligen Sd att deras sida besöks av ett genomsnitt av svenska folket?? Och vet de överhuvudtaget vad som kan kallas statistiskt korrekt??

Och kommer vi verkligen hamna där då partiet fyllt av kretiner och kålhuvuden sitter i vår riksdag?

Mycket ska man höra innan öronen...

I dag fick jag ett telefonsamtal från ett försäkringsbolag som hade gått ihop med ett postorderföretag. En trevlig ung man berättade vänligt att cancer i bröst och livmoder är de vanligaste formerna av cancer bland kvinnor. Han gick inte så mycket närmare in på det medicinska utan fortsatte med att berätta att det naturligtvis kan drabba en hårt också ekonomiskt, om man skulle råka bli en av de som drabbas.

Givetvis hade den unge mannen en lösning.
"Hur ung är Ni?", frågade han med en röst som inte alls var som de envetna och påträngande försäljarnas.
"Vi är 40 år ung.", svarade jag.
"Ja, det var ju inte så farligt.", svarade han och jag undrade vad det egentligen var som inte var så farligt. Fast tyst.

Enligt hans listor så skulle jag kunna försäkra mig mot cancer i bröst och underliv för en summa om 79 kronor per månad. Tack vare sammanslagningen av de två företagen skulle jag dessutom slippa faktureringsavgift.

Eftersom jag aldrig offrat några kroppsdelar för att komma med i någon gemenskap som ska trygga ett långt och friskt liv, och eftersom jag valde att vid myndighetsålderns inträdande gå ur den gemenskap som mina icke religiösa föräldrar i all välmening döpt mig in i, kan jag ju inte förlita mig på några garantier från eventuella högre makter och skulle därför helt säkert vara betjänt av någon slags garanti. Men jag skulle hellre få en garanti för att inte drabbas förstås.

Den här försäkringen var nämligen inte en försäkran mot att drabbas av cancer. Det var en försäkran att jag skulle ersättas med 130 000 kronor, plus 1000 per dag som jag låg på sjukhus, om jag nu skulle drabbas. Vid 45 års ålder skulle premien stiga med 20 kronor per månad och hur det såg ut efter det gick vi inte närmare in på, den trevlige unge mannen och jag.

Dessutom fick jag dåligt samvete som lät honom berätta allt det där för en som ändå inte har råd med någon försäkring.

Men nu kan jag givetvis inte annat än undra om jag bara för att jag avböjde detta generösa erbjudande kommer drabbas av cancer i kvinnodelarna. Man kan ju tycka att om man drabbats av två livslånga sjukdomar redan så borde oddsen vara goda för att inte drabbas av ytterligare.

Fast å andra sidan kan det ju vara så att just jag kommer att drabbas av både det ena och det andra, kanske till och med sjukdomar som ännu inte upptäckts och namngetts. Särskilt som jag inte varken offrat kroppsdelar, sällat mig till den kristna gudens lammskock eller betalat någon försäkring som postorderföretaget så vänligt erbjudit mig.

Jag är en epidemi waiting to happen förmodligen.

Säkert finns det de som nappar på den trevlige unge mannens erbjudande. Vem vill inte försäkra sig mot det värsta som kan hända?

Och hade bara en trevlig ung man ringt mig för tio år sedan och frågat mig om jag ville försäkra mig mot MS, mot arbetslöshet, övervikt, fattigdom, sorg och allmänt elände så hade jag kanske skrapat ihop pengar till den premien.
Och då hade jag kanske inte suttit här och gnällt utan istället suttit på en strand i Costa Rica och läppjat på en kall drink och skrivit på en roman som inte alls hade med satir och samhällskritik att göra.

Den ofullkomliga människan

Ja... då får vi se vad jag ska hitta på att besvära folk med i dag då! För att citera en läsare.

Att ha dagstidning är en märklig upplevelse. Och trots att jag är så kallad medievetare är det inget jag egentligen längtar efter när jag ingen har. Jag drabbas av mediestress mest tycker jag. Och eftersom jag avskyr papper som ligger och dräller i mitt hem så tycker jag inte att jag gör annat än rantar ner till tidningsåtervinningens låda med mina kasserade nyheter. Varje gång gör sig dessutom livets och mediernas förgänglighet påminda på ett lagom vemodigt plan.

Men tidningar har ju en spännande uppgift och det är ju att spegla vår värld. Eller åtminstone vår värld så som den ter sig för somliga. Pradoxen blir väl ännu tydligare med tanke på att just jag har fått vår borgerligaste tidning i mina händer. Men, beggars can´t be choosers, som bekant.

Att gossebarn inte upptas i en religiös gemenskap såvida de inte modifieras och bättras på är ju ett tecken på att människan inte duger riktigt som hon är. Kanske är hon i grunden ganska bra, men inte bra nog för att inte kunna optimeras.

Temat var det samma i dagens SvD. Den nesligt ofullkomliga och ständigt förbätterliga människan som inte riktigt håller måttet.

I en av landets största morgontidningar fann man denna dag en 24-sidig annonsbilaga om estetisk kirurgi. Bröst, hakor, magar, rynkor, you name it - det finns inte ett problem som inte kan lösas med skalpell eller botox. Bilderna på de potentiella kunderna är kvinnor, med ett undantag för hårkirurgi där en man figurerar. Bilderna på de som håller i skalpellerna och således kammar in kosingen är män.

Män som leker med dockor, tänker jag. Som skulpterar fram sina idealbilder av hur en kvinna borde se ut.
Och inte är väl det bättre än att skära bort delar av könet på ett spädbarn?
Svaret beror väl på vem man frågar. Men dessa kvinnor får väl i varje fall förmodas använda sin egen fria vilja i valet att låta sig skulpteras av en skalpell.

Själv ska jag, på grund av fattigdom, ringa till tandläkaren i morgon och avboka tiden som de haft vänligheten att ge mig.
Olika falla ödets lotter.

*

Medier
Ofullkomlighet
Människosyn

Var ska det sluta?

De tar aldrig slut, exemplen från vår havererade välfärd. Den som gynnar valfrihet, som sparkar på de som ligger och tar från dem som inget har.

I SvD skriver Karin Thunberg om en av alla dem som fallit offer för den nya sjukförsäkringspolitiken.

Var ska det sluta, undrar man.
Ska det sluta?
Eller ska det bara bli ännu värre.

I bloggvärlden sjuder missnöjet, men når det verkligen öronen på de som främst bör höra?
Avståndet blir ju längre och längre med varje förändring som alliansen driver igenom.

Tillväxt och välfärd. Dessa heliga mantran vars falska toner skär illa i öronen på dem som inte tillhör de lyckligt lottade.

*

Sjukskrivning
Välfärden
Försäkringskassan

Gemenskap genom stympning

För ungefär en vecka sedan kunde man läsa, HÄR!, om omskärelsen av nyfödda pojkar när kolumnisten Cordelia Edvardson tog detta i försvar och menade att det inte var värre än att upptas i den kristna gemenskapen genom dopet.

I dag går samma kolumnist ut och försvarar sin artikel, HÄR!, efter att ha fått mothugg från en judisk man som ångrat att han låtit omskära sina pojkar .

Cordelia Edvardson verkar tro att enbart män har reagerat på hennes artikel och raljerar lite över att det skulle röra sig om "kastrationsångest".

Men nej, Cordelia Edvardson, det är inte bara män som reagerat på din artikel. Att rättfärdiga stympningen av spädbarn med att de ska upptas i en religiös gemenskap håller inte i en upplyst nation år 2008. Denna kroppsstympning är något som strider mot alla människors rätt att själva bestämma över sin kropp.

Och vad är det egentligen för gemenskap som inte accepterar människor, inte ens spädbarn, som de är?

Att frånta barnet rätten att bestämma över sin kropp är barbari och inget annat. Och att jämföra omskärelsens ingrepp med det kristna dopet är löjeväckande.

Den svenska synen på värnandet om barns rättigheter ter sig i denna fråga flatare än lovligt. En lärare i svenska skolor har inte längre auktoritet att säga till en stökig tonåring, medan en förälder har all rätt att stympa sitt spädbarn?

Det är sannerligen synd om människorna, i detta land av tandlösa terriers.

*

Omskärelse
Mänskliga rättigheter
Religion

Länge leve Apoteket!

Om inte högern i vårt land led av en närmast fobisk skräck för allt som har att göra med gemensamt ägande, gemensamt ansvar och solidaritet med dem som är mindre lyckligt lottade, skulle kanske också den se att vissa värden är gemensamma - vare sig man heter Rutger Knödelstropf och bor i Djursholm eller Ronny Koskenkorva och bor på en parkbänk.

När vi blir sjuka så blir vi sjuka - vare sig vi har pengar eller inte. Och när vi blir sjuka känns det betryggande att de som hanterar den medicin vi ska ha är utbildade inom området.

Så länge man är frisk tänker man sällan på sjukdomar i onödan. Men vem som helst kan drabbas av någon sjukdom, tillfälligtvis eller på livstid. Och vem som helst kan komma att behöva medicin vid ett eller annat tillfälle.

Själv drabbades jag för fyra år sedan av sjukdomen MS. Ja, inte nog med att jag ligger arbetslöshetsförsäkringen till last - jag ligger också sjukvården till last. Sedan drygt ett år tillbaka tar jag en bromsmedicin i form av dagliga sprutor. Var tredje månad när jag går till apoteket och hämtar en laddning tänker jag med tacksamhet på vårt svenska sjukförsäkringssystem, för dessa sprutor är så dyra att jag inte skulle ha en chans att få dem om det inte vore just för vårt försäkringssystem. Och även om jag hade haft ett normalavlönat arbete så kan jag säga att jag inte hade haft råd med dem.

Dessa sprutor ska förvaras kallt för att inte fördärvas och de klarar inte mer än sju dagar i rumstemperatur. Om apoteket och dess kunniga personal skulle försvinna är det inte svårt att föreställa sig att just sådana saker skulle kunna ligga risigt till. Att närbutiken på hörnet skulle ha sådan koll på apotekssortimentet som ska skötas med vänsterhanden är knappast troligt.

I vårt land har vi inte längre ett normalt postväsende. Något jag antar att man har till och med i Uzbekistan eller yttre Mongoliet. Och det ligger inte så långt bort att fundera på om apoteket ska gå samma öde till mötes.

För en statlig kedja av butiker med licensierad personal och kontrollerat varuutbud skulle ju kunna ge sken av att Sverige var en kommuniststat.

Och finns det något som högerspöket är riktigt, riktigt rädd för så är det väl vänsterspöket.

*

Apoteket
Solidaritet
Välfärdssamhället

Släng din käpp och gå... till jobbet!

Visst är det väl märkligt att den grupp i samhället som har en ovanligt låg frekvens av arbetsrelaterade skador eller sjukdomar också är den som bestämmer att människor i vårt land inte längre får vara sjuka och hemma från sina arbeten.

Hur skulle det se ut om snickarna, vårdbiträdena, elektrikerna, städerskorna eller lärarna satt i vår riksdag och fattade dessa beslut?

Och vad gör man med alla de stackars satarna på Försäkringskassan när de bryter ihop av en omöjlig arbetssituation och bördan av att axla rollen som hela Sveriges exekutionspatrull?

*

Försäkringskassan
Sjukskrivningar
Välfärdssamhället

Arbetslös + CSN = Kronofogden

Man tycker att man borde få respit med sitt studielån när man inte har pengar ens till livets nödtorft.

Man tycker att det borde finnas någon liten klausul som åberopar medmänsklighet - också för en byråkrat i arbete.

Man tycker att alla människor i ett välfärdsland borde färdas väl, för att det ska få behålla sitt epitet.

Man tycker att man borde kunna vara till någon samhällelig nytta - trots att man fyllt 40.

Man tycker en himla massa saker hit och dit.

När det enda som räknas är vad man gör.


*
Fattigdom
CSN
Fattigsvenskar

Gubbar i kostym

Att det är gubbar i kostym som styr världen vet vi redan. Men ibland blir det löjeväckande tydligt.

En titt i dagens Svenska Dagbladet -som jag i några veckor har gratis- kan man räkna till inte mindre än nio gubbar i kostym på de inledande elva sidorna. Dvs de sidor som beskriver det viktiga i världen och Sverige.

En (1) kvinna figurerar på samma utrymme. Hon är klädd i slöja.

Utan att vara feminist kan man tycka att detta är beklämmande. Och man kan inte annat än undra hur världen skulle se ut om det var fler människor som styrde den och färre gubbar i kostym.

OS - Onödigt Slöseri

SVT annonserade stolt att de avsatt 700 sändningstimmar till det evenemang som är ett enda stort hån mot världens fattiga och svältande. (Och då menar jag inte de överviktiga men förvissso fattiga värmlänningar som kan ses på Skånes gator!) Och varje gång är det likadant - värdnationen slår alla tidigare rekord i överdåd och spenderbyxornas fickor tycks bottenlösa.

Allt för lite lek.

För man kan inte kalla det annat än lek. Den rike mannens privilegium. Att leka och samtidigt få betalt för det. Att leka och samtidigt få andra att betala för att se det. Att leka och få ett av världens största länder att för några veckor gömma all sin smutsiga byk för att människor från hela världen ska komma och se på.

Tänk om de sysselsättningar som faktiskt leder mänskligheten framåt fick ett uns av den uppmärksamheten och de resurserna...

Att platsen för leken denna gång är platsen för diktatur, mänskligt förtryck, och ständiga brott mot de mänskliga rättigheterna gör inte leken mer tilltalande.

Jag kan inte känna det minsta beundran för deltagarna.
Jag kan bara känna ett överväldigande äckel inför hela det spektakel som är ett hån mot världens alla fattiga.

OS
överflöd
fattigdom