God jul!

Nu drar jag norrut och samlar på mig ytterligare några överflödskilon i den hulda moderns närhet. Långt ifrån tvåtusentalets moderniteter...

Lev väl och lägg dig på soffan med en ask praliner istället för att stressa runt som en skållad gris och jaga klappar som folk inte behöver vettja!

Mellan stenåldern och bloggåldern

Santa lucia, skänk mig en tia
tian var trasig
Lucian var knasig...
Sjunger man fortfarande så?

Maj maj i måne jag ska lura dig till Skåne.
Var det därför jag hamnade här?...

Om ditt hjärta brister laga det med Karlssons klister.

Så sa man när jag var liten. Det vill säga under epoken mellan stenåldern och bloggåldern.

Säger barn så idag?
Vet de vad Karlssons klister är?
Vet de att människor inte har några extraliv och inte kommer till nya dimensioner och nivåer genom att slå ihjäl andra utan till Hall eller Kumla?
Vet de att människors hjärtan faktiskt kan brista, dessa små som är födda med en USB-kabel istället för en navelsträng?
De som - ve och fasa - ska säkra pensionerna för mig och mina poststenåldersgelikar som fortfarande känner oss som tonåringar. Lite plufsigare och stelare tonåringar må hända.

Idag skulle man väl snarare säga:
Om ditt hjärta mot förmodan brister, skit då fett i Karlssons klister!
Ät choklad så blir du tjock och glad!
Men gör det i smyg, annars kommer Anna Skipper.

Stöd eller död

Man skulle ha varit en bilfabrik.
Då hade staten gått in med stöd.
För att slippa se en död.

Man skulle ha varit en bilfabrik.

Uteblivna uppenbarelser

När jag skulle sova igår roade jag mig med att låtsas tro på en högre makt. Annars tror jag mest på livets jävlighet, på köttets lust och själens obotliga ensamhet.

I alla fall så låg jag där i mörkret med de vanliga tinnitusstormarna vinande i huvudet och den alltid lika ovissa framtiden fladdrande på näthinnor bakom ögonlock som inte riktigt ville stänga sig. Vilken väg ska jag gå? Denna ständigt återkommande fråga vars svar aldrig tycks uppenbara sig.

Det är i sådana lägen jag ibland försöker föreställa mig hur det är att tro på något annat än den egna handlingskraften. Jag kniper ihop ögonen och intalar mig att under sömnen kommer den gyllene vägen att visa sig. Elton John kommer att sjunga Follow the yellow brick road för mig och min vilsna vandring kommer vara till ända. Jag lovar mig själv i den stunden att jag kommer tro så starkt på detta att om det fanns en gud skulle den i alla fall nästan kunna luras att tro att jag trillat dit.

Men det är samma sak varje gång. Jag vaknar utan tillstymelsen av en skugga till uppenbarelser. Jag vet inte mer om vägen jag ska ta än jag gjorde igår. Jag är bara påmind om att det inte går att smita från ansvaret för sitt eget öde.

Det berömda skyddsnätet

Varför ska man bo på serviceboende om man ändå kan ligga död i sex veckor utan att en människa upptäcker det?

Jaha...

Vad ska man hitta på att gnälla om idag då?
Bara för att man är sjuk, arbetslös, utfattig, närmare sin begravning än sitt dop och jagad av fogden betyder det inte att man har hur mycket som helst att gnälla om. Nej. Verkligen inte.

Jag tror jag tömmer burken med lyckopiller istället och går ut i garaget och putsar lite på Bentleyn, innan jag glider ner i jacuzzin med en kupa cognac.
Får inte glömma att ringa mäklaren om fastigheten i St Paul de Vence. Provence är behagligt så här års...
Inte somna i jacuzzin heller.
Inte glömma att skaffa fler lyckopiller.

Manipulativ psykopat och vilsna själar

För dig som är intresserad av det mänskliga psyket och att försöka förstå vad det är som styr våra handlingar kan jag varmt rekommendera Sekten - en sann historia av Peter Pohl.

Den enväldiga sektledaren är en kvinna som påstår sig vara healer och den inkarnerade Jungfru Maria men som mer framstår som en extremt manipulativ psykopat. Människorna omkring henne har duperats till att bli viljelösa marionetter som lyder hennes minsta vink. Hennes allseende öga verkar mer förlita sig på det angiverisystem som innebär att alla rapporterar allt vad andra gör än på någon gudomlig insikt. Föräldrar som anger sina barn och barn som anger sina föräldrar, för henne som sitter inne med Sanningen.

Som vanligt är det barnen som blir lidande, de blir både fysiskt och psykiskt misshandlade av kvinnan som påstår sig vara Guds moder. Det är oundvikligt att ställa sig frågan vilka sorts människor som verkligen kan manipuleras till total viljelöshet. Vad är det de har, eller inte har, som gör dem mottagliga för en annan individs oinskränkta dominans?

Peter Pohl gör inte anspråk på att komma med något svar på den frågan, förmodligen för att varje individ har ett eget svar, han berättar en historia och låter läsaren dra sin egen slutsats. Jag hade mycket svårt att släppa boken kan jag säga.

En närmare efterforskning på nätet visar att historien bygger på sekten World Light Center som leddes av Lilly Gardeby och som höll till i Vingåker tills de mer eller mindre förvisades till Konga i Småland.

Är du en vän av den egna viljan och en motståndare till alla former av förtryck - läs den!

Sekter
Psykopater
Manipulation
Psykologi

Brev från Moderaterna

Igår fick jag brev från Moderaterna. Ja, det var inget kärleksbrev från Fredde direkt. Det var från två moderata riksdagsledamöter som fiskar röster. Och sällan har väl ett brev kommit mer fel. Lite som att Hitler skulle ha skickat Nazistpropaganda till judar.

"Få saker är så viktiga för en människa som ett arbete att gå till. Att jobba och försörja sig ger självkänsla, det är stimulerande och utvecklande.", skriver de.

Undrar vem som berättat för dem...

I slutet av det långa brevet dänger de till med några exempel på vad regeringen åstadkommit så här långt:

- Lättare för ungdomar att få jobb. Regeringen har sänkt arbetsgivaravgifterna för ungdomar med 13 miljarder.

- 180 000 människor har gått från bidragsberoende till arbete.

- Koldioxidutsläppen från nya bilar har minskat med 9%.

- Den orättvisa fastighetsskatten har avskaffats och ersatts med en lägre kommunal fastighetsavgift.

- Inkomstskatten för den som tjänar 25 000 kr/mån har sänkts med 1 447 kr/mån.

De nämner däremot inget om hur många ungdomar som fått jobb tack vare deras åtgärder.

Inget om hur många som tvingats in i bidragsberoende eftersom försäkringssystemen (F-kassa och a-kassa) uteslutit allt fler och det enda som återstår är försörjningsstöd.

Inget om att alla vi som inte har förmånen att ha ett arbete numera tvingas betala högre skatt än de som arbetar.

Inget om att det finns människor utanför Stockholms stad som vill arbeta och som inte klarar sig på den a-kassa som för långtidsarbetslösa är 65% av tidigare inkomst.

Läs om:
Alliansen
Välfärden
Propaganda
Moderaterna
Arbetslöshet
Bidragsberoende

Ett skyddsnät utan maskor

Det senaste året har jag, ofrivilligt och helt påtvingat kan tilläggas, fått möjlighet att inifrån studera vårt sociala skyddsnät. Det är inte mycket bevänt med det kan jag krasst konstatera.

Arbetslöshetsersättningen kan idag vara så låg att man inte kan leva på den, allt hänger på vilket jobb du haft innan och vilka privata försäkringar du haft råd att hålla dig med. CSN tar inte längre någon hänsyn till om man ska leva på ingenting utan kräver tillbaka sina pengar ovillkorligen. Inga skyddsnät fångar upp en utan man faller handlöst ner i Kronofogdemyndighetens gap.

När så den arbetslöse blir sjuk tar Försäkringskassan minst 6 veckor på sig att avgöra om den sjuke ha rätt till ersättning eller inte. När de väl har kommit fram till att den sjuke inte är sjuk nog, trots att flera läkare anser det, kommer så ett avslag med orden "du kan alltid överklaga".

Den sjuke som stått utan någon som helst inkomst en ganska lång tid vid det här laget
tvingas då kontakta det som tidigare hette Socialförvaltningen och idag kallas för Vuxenförvaltningen( iaf i min kommun. Där ska ett tjugotal intyg och kopior, bankutdrag tre månader tillbaka, skatteutdrag, hyresavier och namn på abetsförmedlare och godkännande av att Vuxenförvaltningen får kontakta Arbetsförmedlingen för att kontrollera så att sökanden uppfyller kraven på att söka arbete. Ett totalt redovisande av vem man är således, avklädd in på bara skinnet. När dessa papper är inne får man sedan besked att för den månad som man inte fick ett öre i inkomst kan man inte söka stöd, för det är för sent.

Försäkringskassan tar alltså så lång tid på sig i sina beslut att den sjuke inte kan söka försörjningsstöd för sin sjukperiod.

Däremot går det bra att söka för nästa period, dvs den då a-kassan redan kommit igång igen. När Vuxenförvaltningen räknar ut om man har rätt till stöd flyttas allt eventuellt överskott vidare till den period man söker för och man får mindre pengar. Vid underskott gäller dock inte detta, så även om man legat minus med flera tusenlappar i tre månader får man inget extra. Hänsyn tas inte till att man under den tid man inte haft ett öre har tvingats låna för att klara sig. Lån som ska betalas tillbaka.

Den svenska välfärden anno 2008.
Är det inte dags att stryka ordet välfärd från vår kollektiva vokabulär nu?


Välfärden
Socialt skyddsnät
Sjukpenning
Försörjningsstöd
CSN
Arbetslöshet

Språkpolisens ädla uppsåt

Eftersom jag själv kan vara något av en språkpolis som i tid och otid rättar andra i deras språkbruk har jag fått många anledningar att fundera på varför somliga av oss drabbas av detta obändiga begär att ideligen ställa språket till rätta. Besserwisser är naturligtvis det första man kommer att tänka på, men fullt så enkelt är det inte. Inte i mitt fall åtminstone.

Har man ägnat åratal både i skolbänk och privat åt att vända och vrida på kommunikationens alla funktioner, nyanser och fallgropar så hoppas jag i varje fall att man är kapabel till ett visst mått av objektiv rannsakan av de egna motiven. Och det jag kommit fram till är att detta ständiga språkrättande grundar sig, för min del, i ett genuint intresse av att skapa kommunikation som inte feltolkas eller missförstås. Ju mer man sätter sig in i språk och kommunikation desto mer medveten blir man om hur till synes små och oskyldiga fel kan bli rent förödande.

Senaste exemplet hörde jag på TV4 idag. Malou von Sivers, som kanske inte är den vassaste kniven i lådan utan mer av det dekorativa slaget, skulle intervjua Doris Lessing. Hon påannonserade intervjun med orden "Doris Lessing, denna egocentriska författare."

Malou anklagar således den förra Nobelpristagaren för att vara självupptagen. Jag förmodar, men framförallt hoppas, att det hon skulle säga egentligen var excentrisk -dvs egen och originell.

Nu har TV4 inte de högsta språkliga kraven på sina journalister, Tilde de Paula får t.ex sitta år ut och år in och prata om "föräldraRskapet" utan att någon talar om för henne att det heter föräldraskap och inget annat. I dessa fall skulle ju en utryckande språkpolis skona de båda damerna från en hel del pinsamheter.

Tungan slinter naturligtvis i vissa sammanhang, och det gjorde den förmodligen i Malous fall, men knappast år ut och år in för Tilde. Själv skrev jag i ett tidigare inlägg behövande när jag skulle skriva behövda. Och det är just dit jag vill komma - små slintande tungor eller fingrar på tangenter som gör att det vi säger/skriver får helt motsatt innebörd.

Nu hör inte jag till de mest rigida språkpoliserna, utan jag anser att mediet styr språkkraven. Talar man om en Nobelpristagare i riks-TV är det t.ex viktigare att ha koll på sitt ordförråd än om man skriver i en blogg. En blogg har å andra sidan högre språkkrav än ett sms eller ilsken lapp. Häromdagen stod det t.ex "Nymalld" på min ytterdörr, och med ett minimum av fantasi kan man utan att gå och tala om för den stackars målaren, som säkert har ett annat modersmål, förstå att man inte ska gnugga sig mot dörren i onödan.

En språkpolis kan alltså vara styrd av det ädla uppsåtet att bidra till smidig kommunikation med minsta möjliga utrymme för feltolkningar, eller helt enkelt en översittare och petimäter som njuter av att tillrättavisa andra.

Språk
Kommunikation
Språkpolis
Journalistspråk

Rent hus med rent samvete - kapitel 7

Vill du läsa föregående kapitel kan du scrolla nedåt eller välja etiketten Romaner.

*


Ingeborg och Ingegerd inledde dagens övningar med praktisk damningsteknik. Under inga villkor fick adepterna använda blöta eller ens fuktiga trasor i sitt framtida dammande. Särskilt viktigt var detta på antika möbler med intarsia eller shellack.
De nya mirakeltrasorna var enligt Ingeborg och Ingegerd outstanding, i alla lägen. Dock skulle man komma ihåg att de vid tvätt inte skulle behandlas med sköljmedel då detta fördärvade deras mirakulösa egenskaper.
För att illustrera tekniken hade de båda damerna hällt ut sot på ett bord och med rosa gummihandskhänder lät de mirakeltrasorna fånga upp sotet som sedan hölls upp till allas beskådan. Ingegerd och Ingeborg log mot sina adepter utan att fästa vikt vid att de tomma och innehållslösa ansiktena inte verkade reagera på annat än ordet rast.
Med samma oförtrutna nit gick de vidare till ämnet dammvippor och turades om att noggrant och pedagogiskt berätta när dammvippor var nödvändiga, ett alternativ eller rent av förbjudna.

Killen med camouflagebyxorna och näsringen satt och stirrade ut i tomma luften. Han hade sjunkit ihop en aning och de breda axlarna hängde som skadskjutna kråkvingar. Det var knappt att han reagerade på det förlösande ordet rast och Ingeborg och Ingegerd fick leende säga åt honom två gånger att det nu var paus.

Amanda hade återigen intagit kabelrullen och blossade på vad hon förmodade skulle bli en av de sista cigaretterna. Hon skulle inte längre ha råd att köpa några, såvida hon inte uteslöt att köpa mat eller betala räkningar. Att utesluta räkningarna skulle innebära att telefon eller el stängdes av, vilket i sin tur skulle innebära att hon var tvungen att betala öppningsavgifter för att få det tillbaka, vilket hon inte skulle ha råd med och därför fortsättningsvis tvingas klara sig utan. Att utesluta räkningarna var således uteslutet.
Sedan flera år tillbaka hade hon redan uteslutit tandläkarbesök och nya kläder. Sedan ännu fler år hade hon uteslutit bil, sparande och eventuella nöjen eller resor. I åtta år hade hon gnetat och levt på studiemedel, van att aldrig kunna unna sig ens det minsta. Men att utbilda sig var en investering och hon hade aldrig tvekat att ta studielån, övertygad som hon varit att hon efter utbildningen skulle få ett jobb med en någorlunda rimlig lön.

En akademisk utbildning var på den tiden då hon började studera en säker inträdesbiljett till arbetsmarknaden.
Fem år senare satt hon på Arbetsförmedlingen bland andra halvt bedagade, överutbildade och undererfarna akademiker och erbjöds kurser i svetsning och storkökshushållning. Utbildningen som skulle öppna alla dörrar låg dessutom som en bromskloss framför dörrarna till jobben där inga eller ringa kvalifikationer krävdes. Ingen anställer någon som suttit ett halvt decennium på ett universitet för ett jobb som den kommer ta första bästa chans att fly från.
Ingen mer än Tjänsteförmedlingen Livskvalitet, tänkte Amanda och kastade fimpen samtidigt som hon tittade på de kringvandrande internerna som om möjligt såg ännu mer modstulna ut idag.

Men vem visste å andra sidan vad livet som piga hade att erbjuda. Det kanske skulle öppna sig en ny horisont av möjligheter, inte minst på det personliga planet. Ödmjukhet, diskretion, lågmäldhet, uppoffringar, förnöjsamhet, tacksamhet, kravlöshet och disciplin – det fanns ett hav av personliga egenskaper hon aldrig kunnat räkna till sina och som nu kanske skulle få en chans att äntligen blomma ut.
Och kanske skulle hon äntligen lära sig att se städning som en livsviktighet som kunde generera kreativitet och glädje, om den bara utfördes på rätt sätt. Kanske skulle det nödvändigt onda inför hennes ögon transformeras till skön konst.

Av naturen hade hon alltid mött förändringar med ett öppet sinne, och trots att livet nu höll på att ändra det som en gång varit hennes natur borde hon kanske försöka att på sitt gamla vis se möjligheterna istället för hindren.
Kanske öppnar sig himlens portar för den som ödmjukt böjer sig inför sitt öde och går den väg som anmodas.

Killen med camouflagebyxorna satt på en gammal lastpall och hade samma tomma uttryck som han haft under lektionen. Om han sålde sin HD skulle han kunna leva på de pengarna i säkert ett år, förmodligen mer.
Men det var inte bara pengar som betalat för den – det var blod svett och tårar, övertidstimmar, försummelser av sociala plikter, nattskift, skräpmat och en aldrig sviktande längtan efter den där svällande järngrisen som hade betalat för den livslånga drömmen. Att sälja den vore som att skära av sig armarna eller slita sitt hjärta ur kroppen.
Det fanns inget på denna jord som Dicken hade älskat högre eller offrat mer för. Och innebar det nu att han skulle få bli piga ett tag så fick han väl bita ihop och stå ut. Det skulle inte bli för länge, det var han säker på. Något annat skulle dyka upp när som helst, men det gällde bara att hålla ut tills dess. Frågan var bara hur.

Dicken, som egentligen hette Fredrik Ohlsson, hade när han jobbade som svetsare ådragit sig en arbetsskada som gjorde honom obrukbar i sitt yrke. Skadan var emellertid inte av sådan dignitet att han pensionerats eller ens fått någon egentlig ersättning. Däremot hade han fått ett intyg på att han inte kunde utföra svetsarbeten eller med detta likställt ansträngande arbeten. Intyget berättigade honom att tacka nej till arbeten som han inte trodde sig kunna klara av men som av någon anledning ändå anvisats honom av arbetsförmedlingen.
Att Dicken inget hellre ville än att fortsätta jobba med det han gjort var i sammanhanget ovidkommande, och arbetsförmedlarens förslag var att han skulle börja inom vården. Dicken, som aldrig vårdat annat än motorcyklar, var skräckslagen inför tanken på att mata gamlingar eller ännu värre hjälpa en annan människa att duscha eller gå på toaletten.
Det såg mörkt ut på Dickens framtidshorisont och vissa dagar kunde han inte ens skymta ljuset i slutet av tunneln. Hade han haft något annat än cykeln att sälja hade han gjort det utan att tveka. Då hade han lämnat landet, den sjunkande skutan Svea som han en gång hade känt stolthet i att segla på, men som han nu helst skulle mönstra av från.
Att hålla modet uppe var inte det lättaste, särskilt när det var sur vinter och cykeln stod i garaget och väntade på första vårtecknet. Att bry sig om huruvida dammtrasorna lämnade spår efter sig eller ej var om möjligt ännu svårare.
Av alla prövningar som Dicken gått igenom i sitt liv visste han att den stundande skulle bli den svåraste. För det som inte dödar oss gör oss starkare, men det som förnedrar oss gör oss till ingenting – också inför oss själva. Så mycket hade han lärt sig.

Arbetslöshet
Pigavdrag
Hushållsnära tjänster
Välfärden

En hårresande teori

Här presenterar jag nu en helt omvälvande teori om vilka faktorer som styr maktordningen i världen. Nobelpriset lär inte låta vänta på sig.
Om det finns någon rättvisa i världen vill säga.
Men det vet ju vi som befinner oss i utanförskapets rutschkana att det inte gör. Till de få nöjen som fattiga stackare kan ägna sig åt hör emellertid det eskapistiska fantiserandet om rättvisor, sjukpeng åt sjuka och en och annan teori kring tingens ordning och oordning.

Nåväl, åter till den hårresande teorin.

Hade det inte varit för all den tid som just kvinnor är sysselsatta med att endera avlägsna icke önskvärt hår från delar av sin kropp eller vårda och nästan tillbedja det som växer på mer socialt accepterade ställen, så hade kvinnor haft både tid och kraft att ägna sig åt viktigare saker. Som att styra världen till exempel.

Vare sig det var kvinnligheten som i ren fåfänglighet i tidernas begynnelse valde den komplexa rollen som hårdyrkare/hårryckare eller om den valdes åt oss så var det ett förbaskat dåligt val. Och skulle man lägga ihop all den tid som en modern kvinna lägger på att avlägsna hår från sin kropp och samtidigt vårda och förbättra det som inte ska avlägsnas skulle det förmodligen handla om år av människoliv.

För att inte tala om den psykiska påfrestningen som alla de lever under som inte vågar visa sig för en människa utan att först ha rakat och polerat varenda liten del av de kvadratcentimetrar hud som är täckta av den förhatliga generande hårväxten.

Att generande dumhet däremot är socialt accepterat kan ju ses som ett generande bevis på vår generande tid.

Om de som verkligen styr världen, dvs gubbar i kostym, levde under det ständiga tvånget att på huvudet ha en så lång och svallande man som möjligt samtidigt som de varje dag skulle raka sina ben, armhålor och gudvetvad, skulle förmodligen deras energi att styra världen hastigt sina.

Kanske finns det en anledning till att de som verkligen styr världen ofta har både kort snabbtvättat och snabbkammat huvudhår, oplockade ögonbryn, orakade ben och bringor och förmodligen inga brasilianska vaxningar heller, även om näshåren och kvastarna som gärna växer ur öronen säkerligen har trimmats av barberare.

Ska vi uppnå en mer balanserad världsordning kan vi således prova att börja med håret.
Låt kostymgubbarna tampas en timme varje morgon med att reda ut tovorna på deras egna huvuden innan de går ut och skapar nya tovor i världspolitiken.
Låt kvinnor över hela världen odla såväl generande hårväxt som kulmage utan att bekymras. Låt dem för alltid slippa den olidliga smärtan som det innebär att få sin kroppsbehåring avlägsnad med vax eller apparater som rycker ut stråna med rötterna och som man helst bör vara bedövad med en flaska sprit för att genomleva.

Lösgör kvinnorna från deras hår-bojor och välkomna en ny världsordning.

Jesus lär ha varit långhårig.
Och se bara hur det gick för honom.

Läs Ninni Holmqvist!

Även i det eländigaste av liv finns små ljusglimtar.
Som när en god vän utan någon som helst bemärkelseanledning skickar böcker hem till ens postlåda. Och inte bara böcker utan en för mig helt ny författare och ett helt outforskat universum mellan ett par pärmar.

Det är inte bara en ljusglimt. Det är lycka.

Ninni Holmqvists roman Enhet är en hisnande historia som i sin osannolika orimlighet inte alls är särskilt osannolik. Människor har delats upp i behövande och umbärliga. De umbärliga är de som inte har barn och är låginkomsttagare, inte sällan kulturarbetare. Och eftersom ingen behöver de umbärliga har man beslutat att använda dem för den allmänna samhällsnyttan.

Jag kan inte säga annat - läs den!

Man sitter

Man sitter på sitt kontor som inte är något kontor men som likväl känns som ett. Man sitter där och väntar på att världen ska knacka på. Knacka på och säga - god dag, här kommer jag med det riktiga livet, det utan bismak av jämmer och elände. Jag svarar förmodligen - det tog allt en jäkla tid det du, är det dags att komma nu?!
Sedan - Hurra! Hopptjolahej!

Sedan lever jag lycklig i alla mina dar. Minst 30 år till. Blir nyfrälst och skriver självhjälpsböcker och blir värvad till new age-rörelsen och förlåten all min tidigare skepsis, ironi och kritik, blir till slut en ny Deepak Chopra och får komma till Oprah och Doktor Pihl och bevisa att mirakler är möjliga och vakna i ett hav av nya pengar varje morgon och aldrig mer ha varken lust eller incitament att skriva en enda samhällskritisk roman igen.

Man sitter där man sitter. Och inte knackar det på nån värld här inte.
Tur är kanske det.

Vår svartvita värld

Bara det att man nämner Obamas hudfärg säger hur otroligt långt ifrån jämlikhet och rättvisa USA och världen är. Det säger hur innerligt primitiva vi är som människor då vi använder nyansen på vår hud som minsta gemensamma nämnare.

Och detta i ett land där man utger sig för att praktisera demokrati och där man anser att alla har lika stor chans att lyckas.

Den dagen USA väljer en president som är kvinna, homosexuell och från Puerto Rico kan man säga att de kommit någonstans. Min gissning är att det inte lär ske inom de närmaste 200 åren. För så fria är de i the land of the free.


USA
Frihet
Jämlikhet
Broderskap

Kvinna sköt sig i Försäkringskassans väntrum

En 47-årig kvinna från Malmö tog i förmiddags sitt liv på Försäkringskassans kontor under dramatiska former. Kvinnan ville träffa en handläggare på Försäkringskassan men hänvisades istället till Försäkringskassans hemsida eftersom handläggarna inte längre har någon kontakt med försäkringstagarna.
- Hon började gråta och satte sig ner på en stol samtidigt som hon plockade upp ett brev ur fickan med ena haden och en pistol med den andra, berättar en av dem som blev vittne till händelsen. "Jag orkar inte mer nu" sa hon och satte pistolen mot huvudet, tinningen. Det var fruktansvärt otäckt men allt gick så fort, säger den skakade besökaren på Försäkringskassan.

Försäkringskassan avstår i nuläget att kommentera händelsen men kontoret stängde för dagen. Av de fyra som blev vittnen till händelsen är två anställda på Försäkringskassan, men inte heller dessa har velat kommentera det inträffade.

- De vittnesmål vi har är alla eniga och det råder inget tvivel om att inget brott har begåtts, det är ett självmord, även om det var ett ovanligt dramatiskt sådant, säger Lars Stenberg på Polisen.

Vapnet som kvinnan använde för att ta sitt liv tillhörde hennes före detta sambo som tävlar i pistolskytte och har licens för handeldvapen.

Brevet som kvinnan höll i handen publiceras här i sin helhet och Annika heter egentligen något annat:

I flera år har jag kämpat med att få tillvaron att gå ihop, trots sjukdomar, arbetslöshet och dödsfall i familjen. Jag kan inte längre räkna gångerna jag mått så dåligt att jag inte ens orkat gå till en läkare för att tigga och be om en sjukskrivning. In i det längsta har jag försökt hålla ihop det som återstått av mig själv och mitt liv, men nu går det inte längre.

Jag blev sjukskriven av en läkare för att jag har så ont i min höft att jag inte längre orkar gå. Depressionen jag haft under flera år har inte gjort saken bättre, tvärtom är det som att bli överkörd av en ångvält vid varje liten motgång.

Min ekonomi har länge varit dålig som följd av arbetslöshet och trots alla hundratals jobb jag sökt har jag inte fått ett enda. Innan sänkningen av a-kassan lyckades jag hålla mig flytande, men när Alliansen sänkte den blev det omöjligt.

Efter att ha varit utan inkomst i två månader fick jag igår äntligen beskedet av Försäkringskassan. Jag hade inte rätt till sjukpenning. Min värld har för länge sedan rasat samman och jag är inte bara dömd till ett liv i "utanförskapet", jag blir förmodligen utslängd ur min lägenhet när som helst. Jag som aldrig ens varit sen med en räkning innan Alliansen buttade mig ut för ättestupan.

Men nu orkar jag inte mer. Nu ger jag upp, striden är över.

Annika

Läs mer om:

Självmord
Försäkringskassan
Sjukpenning
Välfärd
Alliansen
Depression
Arbetslöshet


Ja, detta är som ni kanske förstår en påhittad händelse. Men bara för att den är påhittad är den långt ifrån osannolik. Frågan är bara - vem har ansvar att förhindra att det sker?

Funderingar kring tingens oordning

Det känns som om jag sitter på ett kontor. Mitt liv uppfylls av byråkrati enbart och det skrivna ordet hamnar inte längre i några romaner utan i ändlösa, hopplösa vädjanden till mindre lyhörda myndigheter.

Skrivbordet, i ek från förra sekelskiftet, skulle inte platsa på ett kontor förstås. Men det skulle inte jag heller å andra sidan, bevisligen. Det bevisar alla nobbade jobbansökningar, och ännu mer alla nonchalerade.

Igår sa de att invandrare som byter namn ökar sin inkomst med 140% i genomsnitt. Undrar just vilket namn som skulle öka mina inkomster med 140%.
Gyllenhammar...? Wallenberg? Eller kanske Fuchs De Geer Bergenstråle Ekman? Det sista blir ju omöjligt på ett körkort.
Men vad ska en fattiglapp som inte har råd att ha bil med körkort till å andra sidan.
Vad ska man med fattiga till överhuvudtaget?

På mitt kontor har kontoristen fullt upp. Det ska överklagas hit och det ska överklagas dit. CSN är en stammis, och efter vad som var mitt sista yttrande till tingsrätten inväntas dom. Utfaller den till min fördel lär mina bekymmer för alltid vara lösta. Förvåningen kommer nämligen få mig att trilla död ner på fläcken.

Kronofogden kan snart också kvala in i facket stammisar, där ska det redovisas kronor och ören på in och ut, upp och ner och fram och tillbaks. Jag vågar inte ringa dem och de vågar inte besöka mig. Fattigdom är som ebola eller mul- och klövsjukan. Det smittar, när man mist anar.
Men alla dessa brev! Papper papper överallt.
Jag hatar pappershögar. Nu växer de kring mig som bergstoppar i alperna.

Att jag inte får sjukpenning var inget som egentligen förvånade mig. Jag har upphört att förvånas över alltings eländighet i min värld. Förvåningen skulle dessutom knapra på hoppet. Och hoppet är den fattiges bästa, kanske enda vän.
När man har förlorat hoppet kan man lika gärna lägga sig på motorvägen och invänta rusningstrafiken.

Så jag sitter på mitt kontor och spjärnar emot. Spjärnar emot uppgivenheten, hopplösheten och förtvivlan som i ett nafs skulle sluka den som var mindre benägen att spjärna emot än jag.
Kanske är det nu jag får någon slags valuta för att jag i hela mitt liv, och ända sedan före min födsel då jag tog en extra månad på mig att komma ut, spjärnat emot. Allt. Alltid.

Det är nästan som att förkroppsliga det klassiska marknadsföringstricket - att vända sina brister till fördelar.
Eländet blev plöstligt poetiskt och hade detta varit en amerikansk film hade det varit nu som publiken skulle gråta och ödet för denna olycksdrabbade människa som är jag vända.

Jag sitter alltså på mitt kontor och gör marknadsföringskonster. Utan att ha haft den avsikten. Men med förhoppningen att det leder till att jag inte dränks i den eviga och eländiga korrespondensen med myndigheter som på klingande kanslisvenska förebådar min sannolika undergång.

Fattigdom
Fattigsvenskar
Arbetslöshet

Att tända ett ljus

Idag skulle jag tända en lykta för den människa som stått mig närmast i livet. Hans aska finns vid en minneslund femtio mil härifrån och jag brukar alltsomoftast gå till minneslunden här i stan. Så även idag.

Kyrkogården var full med folk. Vid en grav spelade en man i kilt säckpipa, trots att Skottland är långt borta. På minneslunden trängdes hundratals ljuslyktor och ännu fler blommor.
Trängsel och ståhej. Som alltid när alla ska göra samma sak samtidigt.

Jag kunde inte förmå mig att tända mitt ljus.
Inte för en man som sällan eller aldrig trängde ihop sig med andra och gjorde samma sak samtidigt.
Inte för en som gick sina egna vägar i livet.

Så jag satte mig på cykeln och trampade till en lämpligare plats.
Och vilken plats är väl lämpligare till han som älskade havet, han som alltid var på väg, han som drömde om det oupptäckta, än den som blickar ut över världens mest trafikerade sund.
Så här vackert var det ikväll.

Sjukersättningslotteriet

Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord...

En gång i tiden hade vi ett sjukförsäkringssystem i det här landet. Det var inget som hade kommit som en skänk från ovan, det var något som människor hade kämpat och slagits för. Människor som hade visioner om att alla har rätt till en grundtrygghet.
Men det hindrade inte att systemet försvann, snabbare än vad de som en gång slagits för det kunnat drömma om. I deras värsta mardrömmar.

Även om man är arbetslös och diagnosticerad med permanent sjukdom kan man bli sjuk och tvingas sjukskrivas från sitt arbetssökande. Det är då man får svart på vitt att sjukskrivningsintyget, som en gång i tiden garanterade att man klarade sin försörjning också under sjuktiden, inte är värt bläcket på pappret numera. Detta för att svenska läkares omdömen i Försäkringskassans ögon inte är värda ett vitten.

Svenskarna är i grunden friska - det är bara läkarna som inte fattar det. Och kanske måste en borgerlig statsminister eller en av alliansens partiledare drabbas av parkinson, MS, epilepsi, hjärtinfarkt, cancer, depression, reumatism eller något annat för att de ska förstå hur det är att vara sjuk. Hur det är att vara sjuk och utan försörjning lär de emellertid inte behöva uppleva.

Huruvida vi ska få sjukpenning eller inte är idag ett lotteri där Försäkringskassans handläggare och läkare fördelar vinster enligt eget godtycke. Så varför i hela världen ska vi ha kvar ett system där läkare sjukskriver oss?

Idag ringde jag till Försäkringskassan för att tala med handläggaren till mitt ärende.
"Det går inte, för de som handlägger sånt här pratar inte direkt i telefon, och de sitter dessutom i en annan del av landet". Det var svaret jag fick.
Man kan inte annat än undra om dessa mystiska handläggare i själva verket är en datastyrd slumpgenerator...
Fler har reagerat på detta och det har föranlett en JO-anmälan av Försäkringskassan . Men hur tungt kommer dessa JO-anmälningar egentligen väga när de blivit vardagsmat för var och varannan?

Med folkhälsoministerns nollvision i fråga om självmord (idag 1500 per år)kan man inte annat än undra om Alliansens företrädare är oförmögna att göra kopplingen mellan hälsa-försörjning-självrespekt-uppgivenhet och hur detta står i relation till självmordet som enda synbara utväg. Men å andra sidan krävs det empati och kanske till och med ett humanistiskt grundperspektiv för att förstå den kopplingen.

Vilka sjukskrivningstider Socialstyrelsen rekommenderar kan man läsa här. Dock står det inget om sjukpenning ska utgå eller inte.

Sjukskrivningar
Försäkringskassan
Sjukpenning
Alliansen

Valfrihet

Visst är det väl bra med valfrihet?!

Man får välja om man vill vara fattig eller rik.
Om man ska ha ett arbete eller inte.
Om man blir sjuk får man välja om man ska bli vårdad eller inte, bli frisk eller kanske dö.
Allt hänger på om man har betalat sin sjukförsäkring.
Somliga har råd att betala den, andra inte. Shit happens.

Det är den amerikanska sortens valfrihet som dagens nyliberaler vill att vi ska anamma. En valfrihet utan gråzoner, där man är antingen eller.

Den svenska sortens valfrihet, sanktionerad av både sossar och borgerliga är till exempel den att starta friskolor. Och genom den statliga skolpengen dra in miljoner till skolans aktieägare. Eller låta religiösa sekter starta skolor där barnen blir helt isolerade från den värld vi lever i och indoktrinerade av sektens världsbild och tro.
Det är också valfrihet. Svensk valfrihet.

Halleluhja för valfriheten.

Nyliberalism
Valfrihet
USA
Alliansen

Hängas ut eller inte

Ska medierna visa bild och namn på människor som dömts och återfallit i sexförbrytelser? Eller uppmanar det bara till pöbelns rättsskipande?

Helt säkert kommer det utföras brott mot de här människorna, som vedergällning för de brott de själva begått. Men å andra sidan är det många som av olika anledningar förföljs och utsätts för olika våldsbrott, utan att själva ha utfört några. Hatbrott mot homosexuella är bara ett exempel.

De blodtörstiga massornas vedergällning hör knappast hemma i ett demokratiskt och rättssäkert samhälle, men att Sverige skulle vara så värst rättssäkert kan jag inte längre skriva under på och om dessa människor återfaller i brott torde det vara ett tecken på att kriminalvården har misslyckats. Den som inte vill vårdas kan neka, och det säger sig självt att den som inte själv vill förändras inte kommer vara mottaglig för vård och förändring.

Genom att hänga ut dessa människor i medierna utsätter man dem för det de själva utsätter sina offer för - hot, förnedring och skam. Det blir nästan bibliskt, ett öga för ett öga osv.

Men som den primitiva varelse människan trots allt är så kanske gamla tiders offentliga avrättningar och skampålar skulle ha en mer avskräckande effekt än dagens förvaring av brottslingar där man låses in, får vara ifred och kanske till och med kan passa på att förkovra sig och utbilda sig.

I gårdagens "Debatt" hävdade en forskare att man inte sett några positiva effekter av att hänga ut sexbrottslingar i medierna i USA, och han drog genast slutsatsen att det inte kommer leda till något bra här heller. Men än så länge är USA och Sverige ganska olika, gudskelov. Vi är fortfarande en nation som styrs mer av förnuft och logik än av gudfruktighet och labil emotionalitet. Vi anser inte heller att var och en har rätt att inneha skjutvapen och skjuta den som tar sig in i vårt hem. De kulturella skillnaderna är många och rimligtvis kan effekterna därför bli helt annorlunda.

Hade det varit för 20 år sedan hade jag inte tyckt att den här metoden hörde hemma i ett land som Sverige. Men i ett land som sagt adjö till humanitet såväl som solidaritet känns det plötsligt relevant. För om man inte längre skyddar och värnar de mest utsatta i samhället, varför ska man skydda och värna de som genom brott har förverkat sina samhälleliga rättigheter? Och hur ska man kunna uppmana människor att visa hänsyn, förståelse och nåd mot dessa uthängda, när inte samhället längre förmår visa något av detta mot människor vars enda brott är att ha hamnat i det berömda Utanförskapet?


Pedofiler
Sexualförbrytare
Rättsskipande medier
Sexualbrott

Jag längtar tillbaka...

...till den tid då medier som TV och radio var förbehållet dem som
1) Hade något att framföra
2) Hade kunskap om hur det skulle framföras
3) Hade respekt för åhörares och tittares tid såväl som behov av intellektuell stimulans

Det kan låta mediefascistiskt, men så är det i alla fall.
Jag är möjligen en mediefascist.
Men i så fall är det min läggning, och en läggning är man född med och den kan man inte straffas för. Ju.

Bonde söker fru

Hon som söker bonde: "Jag tycker väldigt mycket om utländsk film, japansk och så..."
Bonden: "Jag tycker om Stefan och Christer i Falkenberg"

Man behöver inte vara ett orakel för att förstå att det är kört där.

Ansvarsfrågan

Klok kvinna som också anser att de som bär ansvaret för finanskrisen ska ställas till svars, i en tribunal lik den för krigsförbrytare i Haag. Läs Maria-Pia Boëthius krönika i ETC. Maria-Pia kan leverera mediekritik som ingen annan och även nu pekar hon på det vi sällan får ta del av i medierna - mediernas roll i krisen.

Mediekritik
Finanskris

Den bortre gränsen

Det är finanskris i världen, utifall det skulle ha undgått någon. Det är finanskris och det verkar förvåna både journalister och ekonomiska experter. Själv är jag mer förvånad över att de blir förvånade.

Bygger man världens ekonomi på fiktiva värden och spenderar för allt vad tygen håller i tron att det inte finns någon bortre gräns för hur många bilar människor har behov av, hur dyra hus de kan tänka sig att köpa, hur många mobiler de kan kassera på ett år eller hur många miljöförstörande resor runt jorden de kan ta under ett decennium, så kan rimligtvis den logiska följden inte bli annat än en kollaps. Förr eller senare.

Om ett företags värde ena dagen uppskattas till 500 miljoner kronor och följande dag till 5 miljoner säger det att den värderingen inte är annat än önsketänkande som helt saknar verklighetsförankring. Man skyller på marknaden när saker går snett, men marknaden består av människor och människor är som får som springer dit man säger åt dem att springa. Därför borde också ett större ansvar läggas på dem som säger åt dem vart de ska springa.

Kanske skulle de som håller i de ekonomiska tyglarna kunna dra lärdom av hur vi fattiga får hantera vår ekonomi - där är det nämligen bara reella värden som räknas. Glädjekalkyler, överkonsumtion och övertrasserande kan man möjligen ägna sig åt i drömmarna.

Finanskris
Fattigsvenskar

Utanförskapet, det fanskapet

Det fortsätter att regna exempel på hur illa tilltygade somliga av oss blir av Alliansens välfärdssamhälle - dvs välfärd för de välbeställda och undergång för de sjuka och arbetslösa. Under min 40-åriga livstid har jag aldrig erfarit ett inhumanare Sverige.

Läs om Anita Fredsdotters historia, den är skrämmande lik min egen. Och tyvärr är det inte någon som helst tröst att andra har det lika jävligt, det är en skam och inget annat.

Hur kommer självmordsstatistikens kurva att se ut om ett par år? Min gissning är en brant lutning uppåt. Och de kommer inte att utgöras av psykiskt sjuka i första hand, utan av människor som fråntagits sitt egenvärde och hamnat i en omöjlig livssituation.

Klassamhället i dess vidrigaste form är på återtåg. Men enligt alliansen går det bra för Sverige... Och visst, snart har de lyckats bli av med "utanförskapet", det fanskapet, genom svält och självmord - så med deras ögon går det väl förbannat bra just nu.


Arbetslöshet
Alliansen
Psykosocial hälsa
Humanism
Självmord

Rent hus med rent samvete - kapitel 6

Vill du läsa från början? Scrolla neråt!

*

Hermann von Stedhink hade just satt sig i stolen framför Otto Bergenstråles skrivbord och hade i handen tio presentationer av tänkbara pig-kandidater. Han började bläddra igenom bunten och tittade först och främst på fotografierna uppe i högra hörnet och stannade efter en liten stund till inför ett par mörkbruna rådjursögon inramade av ett mörkt, långt och lockigt hårsvall.
Hermann von Stedhink slogs för ett kort ögonblick av minnet av den mörka zigenerska som han förälskat sig i som 18-åring. Hon som på en kreatursauktion på skånska landsbygden hade sett honom rakt i ögonen med en blick het nog att smälta glaciärer, varefter hon hade lett mot honom och spunnit runt med ett skratt och en hastig blick över axeln, innan hon försvunnit bland kreaturskärror och kepsklädda män.
Han hade känt det som om han blivit träffad av blixten, naglad fast vid marken där han stod, ända tills deras stallförman hade kommit och lagt sin hand på hans axel och sagt att hans far letade efter honom.

Ett ögonkast in i den omöjliga kärleken hade förföljt honom i flera år efteråt. Vilka äventyr hade inte dolt sig i hennes mörka brunnar till ögon, tänkte Hermann von Stedhink och fick något fuktigt i blicken. Men istället för friheten och äventyren hade han fått ansvar och plikter, och sedermera också ett äktenskap med en kvinna som aldrig förmådde visa honom varken kärlek eller respekt, och som aldrig blev nöjd, vad han än gjorde eller sa.
Riktigt hur missnöjd hon varit gick det upp för honom först när hon fanns drunknad i en dykolycka på Seychellerna, tillsammans med vad som visade sig vara hennes älskare. Det var sjutton år sedan nu, men den bittra smaken av hennes minne kände han fortfarande och de bortkastade åren tyngde ofta hans sinne.

Otto Bergenstråle kände sig lite mer bekväm i Hermann von Stedhinks sällskap efter att ha förvissat sig om att han inte var någon greve. En upplysning som han hade rekvirerat ur adelskalendern. Nu betraktade Otto Bergenstråle noga mannen som inte var någon greve utan blott en godsägare, och väntade på att han skulle bläddra vidare för att helt och fullt uppmärksamma arbetet han lagt ner på att hitta lämpliga kandidater.
”Jag tror jag vill ha den här”, sa Hermann von Stedhink och tittade upp med blicken som fortfarande glänste lite mer än brukligt.
”Jaha...”, sa Otto Bergenstråle som med tanke på mannens tidigare krav var inställd på en lång urvalsprocess och nu fann sig smått överrumplad av detta hastiga beslut.
”Men så bra då, och du är nöjd med hennes meriter?”
”Öh, ja… jodå, det ser bra ut”, svarade Hermann von Stedhink som insåg att han glömt att läsa vad som stod i hennes presentation.
”Då ska jag bara be att få pappret där av dig, så ska vi göra upp det formella. Det är brukligt att vi ordnar ett intervjutillfälle där tjänstegivare och tjänstetagare får träffas, så vi kanske ska boka en tid för detta?”
”Det behövs inte”, svarade Hermann von Stedhink. ”Jag litar på att ni har valt kandidater utifrån mina önskemål. Och det där jag sa om halvtid tror jag att jag ändrar till heltid. Jag har gjort en grundligare inventering av arbetsuppgifter och inser att det kommer att krävas en heltidstjänst. Vilket inte stöter på patrull hoppas jag ? Ni har ju mina uppgifter och jag ser gärna att hon börjar på måndag nästa vecka, klockan åtta. Då ska ni ha tack!”
Hermann von Stedhink reste sig snabbt och sträckte handen mot Otto Bergenstråle, vars farhågor sprängde fram som ett koppel lössläppta jakthundar inombords och vars oro speglades i hans anspänt grimaserande ansikte, vilket dock helt och hållet undgick Hermann von Stedhink.

Nöjda kunder var den bästa reklamen och Otto Bergenstråle visste att det räckte med några missnöjda röster för att sänka också det skepp som hade vind i seglen.
Han satte sig ner och tittade på presentationen som Hermann von Stedhink hade valt ut. ”Carmen Lövgren, 28 år, sydamerikansk mor och svensk far, spanska och svenska som modersmål, studerat ryska i två år, litteraturvetenskap 40 poäng, genusvetenskap 20 poäng, arbetat extra på föräldrarnas restaurang, arbetat ett år på hotell i London, dans som fritidsintresse, ej rökare, glad och positiv, prestigelös och ansvarstagande, självständig och lätt för att samarbeta. Betyg från Rent hus med rent samvete: Med beröm godkänd.”
Otto Bergenstråle svalde så hårt att han hörde det själv. Där stod inget om företagsekonomi, inget om juridik, inget om händighet eller ens om husdjurskunnande. Inte ett ord.
Hur kunde han ha missat det? Det här kunde sluta precis hur som helst när Hermann von Stedhink väl insåg att han inte fått vad han efterfrågat. Kanske var det bäst att kontakta Carmen Lövgren och förvarna henne, höra om hon kunde få det att låta som om hon faktiskt hade lite juridik, företagsekonomi eller händighet i botten. Den gamla stuten skulle kanske inte märka något trots allt, och mat borde hon ju kunna laga om hon hade växt upp på en restaurang. Och hur svårt kunde det vara att gå ut med några hundar egentligen?
Otto Bergenstråle hade verkligen ingen aning om hur svårt eller lätt det kunde vara eftersom hans bror var pälsdjursallergiker och han själv aldrig hade fått komma i närheten av vare sig hundar, katter eller marsvin. Plötsligt slogs han av tanken att kanske också Carmen Lövgren var pälsdjursallergiker. De hade inte haft detta som ett alternativ på den förtryckta presentationsblanketten, men nu insåg han att de kanske borde ha haft det.
Det här var en miss av honom och fick Richard och Karl-Henrik reda på det här skulle han ligga risigt till. De litade på att han skötte finesserna och eftersom han var den med PR-kunskaperna var detta hans ansvar. Att PR-kunskaperna kom från en åtta veckor lång kurs han tagit över Internet hade han aldrig nämnt för de andra. Det första han hade lärt sig på den var dessutom att man med enkla medel kan få saker att framstå som annat än de är, det handlade bara om tajming och fantasi. Därför var det viktigt att han nu låg steget före så att han skulle kunna kväva eventuella kriser i sin linda.
Carmen Lövgren, vilket jävla namn, tänkte Otto Bergenstråle när han slog hennes telefonnummer. Men förbaskat snygg var hon ju.

Alternativet är möjligen...

Bättre fly och börja fläkta.

...bidar min tid och funderar på...

R E V O L U T I O N.

En vacker dag får man bara nog.


Revolution

De som inte gör något

Själv gnäller jag mest...
Och bidar min tid.

De som gör något

Det finns de som istället för att sitta och gnälla faktiskt gör något. Och det är tack vare dessa som förändringar kommer till stånd. Här är ett exempel:




Sveriges Anställningslösas Landsorganisation är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation. Dess vision är att arbeta för en balanserad och rättfärdig arbetsmarknad i Sverige.
Gå in och läs!

I rest my case...

Vet idiotin inga gränser längre?

Det finns saker som man faktiskt inte behöver göra reklam för. Man behöver inte göra reklam för att folk ska äta, sova eller gå på toa, det ingår liksom i det människor gör vare sig de vill eller inte.

Och man kan verkligen fråga sig varför en myndighet som Försäkringskassan ser sig ha anledning att dra igång en reklamkampanj för 15 miljoner när hela landets sjukskrivna är i uppror för att de långa handläggningstiderna gör att de inte får några pengar. Läs om det i Aftonbladet.

I den bästa av nyliberala världar måste naturligtvis människor ha valfrihet, och med valfrihet kommer konkurrens och med konkurrens kommer marknadsföring och reklam.
Men än så länge har vi bara Försäkringskassan att vända oss till när vi är sjuka.

Kanske är det någon PR-nisse som har inbillat någon generaldirektör på F-kassan att det måste till en saftig reklamkampanj för att tvätta bort stämpeln som de sjukas exekutionspatrull. Men i så fall borde sannerligen den generaldirektören granskas närmare.

Den inbillade rättssäkerheten

Som född svensk, i varje fall om man är född under 60-talet och tidigare, är man impregnerad av en tro på Sverige som skolexempel på ett rättvist land, kanske till och med det rättvisaste landet i världen. I lilleputtlandet nästan vid Nordpolen har vi kunnat leva som i en skyddad verkstad där vi i lugn och ro fått polera våra villfarelser att vi skulle vara bättre än andra länder på det mesta, för att inte säga allt.

Vi har trott på rättssäkerheten och på att staten arbetar för medborgarna, inte att den som vi bevittnat i många andra stater används för att förtrycka eller styra medborgarna. Vi har trott att man som svensk i Sverige av någon anledning skulle vara skyddad mot orättvisor, maktmissbruk och korruption.
Vi har gått på en riktig blåsning. Eller är det bara jag?

I min strid med CSN, som grundar sig i att jag till följd av felaktig information blivit återbetalningsskyldig, har ärendet gått till domstol och det senaste yttrandet från CSN talar sitt eget tydliga språk. Det lyder som följer:

"Enligt CSN:s bedömning är det inte sannolikt att M.S. har fått felaktig information. CSN utgår från att myndigheten lämnar rätt information. Oavsett om felaktig information har lämnats så är CSN dock skyldig att följa lag och förordning. CSN vill därför ånyo påpeka att bestämmelserna i studiestödsförfattningarna saknar föreskrift om möjligheten att på grund av felinformation frångå gällande bestämmelser. Det förhållandet att M.S. anser sig fått fel information utgör enligt CSN:s uppfattning därför inget hinder mot att fastställa betalningsskyldigheten."

För det första så kan alltså inte en anställd på myndigheten CSN göra fel. Och skulle de trots allt göra det så är det skit samma för det går inte att göra några rättelser tack vare regelverket.

Halleluhja för den svenska rättssäkerheten...

CSN
Myndighetsmissbruk
Rättssäkerhet

Sjuka människor och en ännu sjukare regering

Det är inte så fruktansvärt länge sedan som en sjukskrivning faktiskt innebar att man kunde ägna hela sin kraft och tid åt att bli frisk. Men det känns onekligen mycket länge sedan, för det trygghetssystem vi har idag känns inte ens avlägset besläktat med det vi en gång hade.

För även om man idag blir sjukskriven av en läkare så är det inget som säger att den sjukskrivningen godkänns av Försäkringskassan. Detta innebär i många fall att man först efter sin sjukskrivningsperiod får reda på om man får någon som helst inkomst för sin sjukperiod.

Detta må vara en baggis för somliga, men det är helt förödande för oss som inte har någon förmögenhet, rik släkt eller ens den minimalaste ekonomiska buffert. Det krävs inte mycket inlevelse för att förstå att den sjukperiod som först och främst uppfylls av ekonomisk oro knappast är läkande. Och det krävs en riktigt, riktigt sjuk regering att kalla detta välfärd.

Sjukskrivning
Politik
Alliansen
Välfärd

Rent hus med rent samvete - kapitel 5

Vill du läsa de tidigare kapitlen? Scrolla neråt!
*


När trion efter den blöta kvällen på krogen på allvar satte sig för att diskutera företagsidén kring Tjänsteförmedlingen Livskvalitet enades man om att företagets image skulle signalera tradition snarare än trend. Tack vare de nya skattereglerna kunde i princip vem som helst skaffa sig en piga. Ja, inte riktigt vem som helst kanske – ingen av de tre företagarna hade än så länge själv haft råd, även om de mer än gärna skulle ha haft en varsin.

Denna tanke – att en piga var något som alla egentligen ville ha, vare sig man hade råd eller inte – var en viktig grundsten i marknadsföringen. Att sukta efter det man inte redan hade var ju dessutom samma enkla mekanism som drev det nav kring vilket konsumtionssamhällets välsmorda hjul snurrade.
Det skulle med andra ord inte bli särskilt svårt att få människor att längta efter ännu en sak som fick dem att känna att de hörde till. Because you´re worth it var trots allt tidens melodi, och var det något som kunde höja livskvalitén för människor så var det tjänsterna de hade att erbjuda. I den diskussionen uppstod således firmanamnet.

Man skulle ha kunnat gå ännu djupare i resonemanget och hävdat de sociala effekterna av deras tjänster; hur de skulle bryta isolering och ensamhet och skapa ett mänskligare samhällsklimat, men man valde att nöja sig med den ökade livskvalitén. Den var ju dessutom dubbelsidig eftersom den dels höjdes för de utarbetade stackars satar som inte hann ägna tid åt sina hem, dels gav de arbetslösa både meningsfull sysselsättning och inkomst.
Man kunde inte kalla det för annat än en vinn-vinn-situation. Det rena och hedervärda syftet med deras affärsidé gjorde dessutom att de skulle kunna gå med huvudet högt och se sig själva inte enbart som välgörare, utan som pionjärer på en marknad vars utvecklingsmöjligheter var närmast oändliga.

Eftersom man även ville fånga in den grupp som egentligen inte hade råd med tjänstefolk var det viktigt att skapa det rätta suget – det som fick människor att göra vad som helst, bara de fick vara en i gänget. Och även om begreppen klass, stil och air av lyx var de äldsta knepen i boken, kändes det nästan som om det var de själv som kom på detta smått geniala grepp.
Och hur svårt kunde det vara egentligen? Inredningen kunde man ropa in på auktion, en varsin make-over var inte heller svårt att ordna, och kronan som skulle kröna verket var en receptionist med stil och klanderfri uppenbarelse.

Med medel från diverse företagsutvecklingsfonder iordningställdes lokalerna med auktionsgods från alla de epoker som kunde uteslutas som moderna. En annons på Internet gav dem 349 kandidater till jobbet som receptionist, varav 128 återstod efter begäran om foto och av vilka åtta slutligen kom på den intervju som företagsmakarna i brist på lokal fick hålla på en av stadens restauranger, och där Sonja Adelsparre slutligen förärades uppdraget att bli Tjänsteförmedlingen Livskvalitets ansikte utåt.

Fyra veckor och tre garderobsförvandlingar senare slogs dörrarna upp till det som den ena lokaltidningen beskrev som ett friskt inslag i en äntligen fri marknad, och den andra som ett provocerande profiterande på regeringens irrgångar. Stoltheten i kombination med tidsbristen hos de tre upphovsmännen gjorde emellertid att varken det ena eller andra bekom dem nämnvärt. Katalogiserandet av tjänstegivare och tjänstetagare upptog deras tid och ideligen uppstod frågor som de tidigare inte tänkt på. Kvalificeringskursen skulle utformas, lärare hittas, lokaler hyras och kontakter med Arbetsförmedlingen knytas.

Det uppdämda behovet av pigor förvånade till och med de tre företagsmakarna, och det största problemet tycktes vara att komma ihåg att kalla varandra vid sina nya namn. Richard Richter var den som snabbast kom in i den vanan.

Ratade ord och avdammade deviser

Solidaritet - ett gammalt ord som ingen längre minns innebörden av.
En gammal vänsterpartist lär ha kvävts då han uttalade ordet i fel sammanhang. Har ersatts av det mycket mer populära ordet ego-boost.

Empati - ett ord som inte enbart kan användas inom vården utan också bland människor i allmänhet. Går emellertid stick i stäv med tidsanda och regeringsskick. Försäkringskassans anställda får avdrag på lönen varje gång de uttalar ordet.

Medmänsklighet - ska inte misstas för den gärning då människor som lider av dåligt samvete för sin egen överkonsumtion äter chips och dricker grogg och ringer in en hundralapp till den insamling som råkar vara på TV för kvällen.

Heder - används numera mest i religiösa kretsar då någon förnärmat någon annan genom att besudla dennes kvinnor. Ordet används ogärna i politiska kretsar då det anses förlegat och vidhängt av fundamentalistiska konnotationer.

Ärlighet - pöbeln uppmanas till ärlighet i synnerhet i möte med Försäkringskassan och A-kassan. I den politiska sfären har emellertid ordet enbart status som kuriosa och används enkom om någon spinn doctor uppmanar till det.

Fusk - ett ord med två betydelser beroende på subjektet. Är fuskaren av folket är handlingen fusk förknippad med böter eller straff av kännbart slag. Är fuskaren politiker är praxis att fuskaren gör en hel pudel i kvällstidning av valfritt märke och får en efterföljande postering som landshövding eller länsråd.

Skatt - avgift med vilken ett samhälle byggs. Finansierar sjukvård, omsorg, infrastruktur, utbildning, folkhälsa, arbetsmarknad, forskning, medier, rättsväsende, idrott, bistånd, samhällsutveckling etc. Ses av somliga som ett närmast mytiskt straff ålagt människorna av en högre gudom. I regel av individer som aldrig saknat hälsa eller ekonomiska tillgångar.

De som har skola varda givet - en gammal biblisk sanning som alliansen dammat av och gjort till sin devis. Under denna kan de ses leda Sverige in i lycka, välstånd, tillväxt och arbete åt alla. Och det lyckliga och tacksamma folket kan ses mottaga mer av det de redan har - både utanförskap och miljonärskap.

*

Politik
Orättvisor

Fattig fattigare fattigast

Studenterna har det eländigt och kräver mer pengar. Man har räknat ut att ca 37% av deras inkomst går till bostadskostnader. De får 7.500 kr/mån och går back varje månad. Nu kräver de mer.
Barnfamiljerna har det eländigt med tanke på alla prisökningar.
Pensionärerna har det eländigt och har alltid haft. Men nu stundar sötebrödsdagar - de ska få 200 kr mer i månaden!
Sjukskrivna har fått det så uselt att ingen ens ids prata om det längre.

Man får skylla sig själv. Har man valt att plugga får man skylla sig själv. Har man skaffat barn får man också skylla sig själv. Har man det dåliga omdömet att bli gammal utan att ha skaffat en privat pensionsförsäkring eller varit så infernaliskt dum att man inte valt att fixa en plats i riksdagen, ja då får man verkligen skylla sig själv. Blir man sjuk så har man inte skött sig och då har man bara sig själv att skylla.

Och så finns det gruppen som det aldrig pratas särskilt högt om - arbetslösa, ensamstående som inte tillhör gruppen ungdomar.

I mitt fall har jag 7.800 kr i a-kassa, dvs 300 kr mer än studiemedlet. Min hyra är inte 37% av inkomsten utan 48%. Som arbetslös förväntas man dessutom att betala av på studielånet. I mitt fall ansåg CSN att jag skulle betala ca 1100 kr/mån. Och eftersom det inte går har Kronofogden blivit min trogne följeslagare.

Och väljer man att bli arbetslös får man givetvis också skylla sig själv. För enligt vår regering är det ett aktivt val grundat på att det inte lönar sig tillräckligt med att jobba.
Men enligt alliansens logik löser sig allt, bara man tar bort skatten för landets miljonärer.

"Det går bra för Sverige."
Kyss mig där bak.

Arbetslöshet
CSN
Fattigsvenskar
Fattigdom
Orättvis politik
Alliansen

Den förnedrande termen "utanförskapet"

Idag hördes Reinfeldts mässande om utanförskapet och alla åtgärder regeringen initierat för de som har det sämst. "Sämst" är ett intressant och lagom luddigt och vagt begrepp som ger utrymme för mycken tolkning.

Men man kan undra om alliansen egentligen inser vad ordet utanförskap konnoterar. Inser man att bara ordet i sig är att lägga sten på börda för den som redan fråntagits möjligheten att försörja sig själv?

Under flera års tid, inte enbart under sittande regering, har arbetsmarknadsåtgärderna avlöst varandra, några har varit lyckade och andra inte. Men det som en gång syftade till att få ut människor i jobb har idag blivit ett utmärkt sätt för många arbetsgivare att få gratis arbetskraft.

Under förevänding att det är praktik kan en person få arbeta på en arbetsplats som han/hon redan har erfarenhet av, inte sällan med både tunga och stressiga arbetsuppgifter och sida vid sida med dem som erhåller en riktig lön för att utföra samma arbete.

Gratisarbete sanktionerat av regeringen, är det verkligen vägen till mindre arbetslöshet, eller är det bara ett effektivt sätt att driva löner inom låglöneyrken ännu längre ner?

En bra artikel på ämnet skriver Henrik Lund i ETC.


Arbetslöshet
Utanförskapet
Sysselsättningspolitik
Gratisarbete

Vad har du i fickan Jan...

På Netdoktor:

Spermier påverkas av mobil
Män som har sin mobiltelefon i byxfickan kan få en sämre kvalitet på sperman. Det visar en studie gjord vid fertilitetskliniken The Cleveland Clinic i USA.

Och män som pratar i mobilen?...

Rent hus med rent samvete - kapitel 4

Tjänsteförmedlingen Livskvalitet bestod av Otto Bergenstråle, Karl-Henrik Mannerheim, Richard Richter och receptionisten Sonja Adelsparre. Otto Bergenstråle var trettiofem år och hette egentligen Olov Bengtsson. Karl-Henrik Mannerheim var fyrtioett år och hette egentligen Henrik Magnusson och Richard Richter som var döpt till Anders i förnamn och Andersson i efternamn var inne på sitt trettioåttonde levnadsår. Sonja var född Sonja Adelsparre och var således den enda vars riktiga namn hade platsat inom ramen för förmedlingens företagsidé.
Eftersom Sonja bara var anställd hade hon inte varit delaktig i utformandet av företagsidén och därmed heller inte i snilledraget med namnändringarna. Däremot hade hon alltid avskytt sitt förnamn och mer än en gång förbannat sina föräldrar för att ha döpt henne till ett namn som möjligen passade en kvinna tre generationer äldre än hon själv.
Sonja var 26 år gammal och förutom att hon var den enda på Tjänsteförmedlingen Livskvalitet vars börd någorlunda motsvarade den för företagsimagen eftersträvansvärda, var hon dessutom den enda av de fyra som kunde skilja en Rubens från en Liljefors.
Sonja var trevlig, tillmötesgående, stresstålig och i besittning av en social kompetens som lämpade sig mycket väl för ett arbete i reception. Hennes lagomt ljusslingade hår satt alltid i en lagom elegant uppsättning eller hängde lagomt ledigt utsläppt över hennes axlar. Hennes röst var aldrig för gäll och hennes gester aldrig för yviga, hennes sminkning var alltid klanderfri som en reklambild och hennes kläder alltid välstrukna och välsittande. Dessutom var hon fortfarande singel vilket gav en liten extra krydda i tillvaron för hennes tre chefer, utan att för den skull inbegripa närmanden eller plumpa insinuationer. Mer som att hon likt en klimatanläggning gjorde arbetsmiljön lite bättre och gemytligare.

Otto Bergenstråle som under en blöt kväll på krogen hade kläckt ur sig embryot till det som växte till idén om Tjänsteförmedlingen Livskvalitet hade alltid drömt om ett liv långt från hans eget. Som barn hade han fantiserat sig hem till en annan familj där man hade annat än snabbmakaroner och scanköttbullar som basmeny, och där mammans och pappans tillrop inte hade handlat om skitstövlar och kärringjävlar, utan om glädje inför hans osedda talanger och förmågor. Han hade fantiserat sig till en frisk bror vars allergi inte stod i vägen för honom att få den där schäferhunden som skulle ha blivit hans bundsförvant och trogne följeslagare och som skulle ha lyssnat på allt det som ingen annan lyssnade på.
Medlemmarna i fantasifamiljen hade avlidit med åren och när han fick sin första egna lägenhet hade han upptäckt smidigheten med snabbmakaroner och mamma scans köttbullar. Senare även svårigheten i att hitta ett förhållande där höjda röster och tillrop endast var sprungna ur glädje.
Vad som återstod av barndomens fantasifärder var önskan att bli sedd för sina talanger och förmågor, och det var kring denna önskan han vävde vuxenvärldens fantasier; i vilka himlen en dag skulle öppna sig ovanför honom och han bli varse hur dessa talanger bäst skulle komma till sin rätt.
Han visste att han hade så mycket mer att komma med än han någonsin getts möjlighet att visa. Med Tjänsteförmedlingen Livskvalitet skulle kanske allt det komma att ändras och han skulle äntligen få visa vad han gick för, äntligen få lysa med full kraft.

Karl-Henrik Mannerheim, känd för sin omgivning som Hänkan, hade sedan gymnasiets slut sysslat med lite av varje. Han var ganska bra på affärer och att snacka sig till det mesta.
Uppväxten i villaförorten hade inte lämnat några sår och han tog det mesta i livet med en klackspark. Trots att han kunde framstå som något av en snacksalig lurendrejare var han en ovanligt ärlig person, både privat och i affärer. Patologiskt ärlig skulle somliga av dem som kände honom till och med påstå. Det var också denna ärlighet som hade gjort att han känt sig skeptisk till namnbyten och förslagen att få hela företaget att se ut som något det inte var. Men han hade varit arbetslös och ville till vilket pris som helst få en försörjning, så han hade låtit sig övertalas av Ottos argument. Otto visste ju dessutom med sina kunskaper i PR och marknadsföring vad han snackade om. Det var ju inte heller så att ett namnbyte innebar något oärligt, det var bara kosmetika som Otto kallade det. Och Karl-Henrik såg trots allt ganska pragmatiskt på världen.
Att vara 41 år, inte ha någon familj, arbetslös i två år och längta efter semestrar, ny bil, större tv och bättre dator gjorde att man fick kompromissa med en och annan princip. Att det skulle vara fel att byta namn var dessutom en princip som Karl-Henrik aldrig hade hyst.
Dock hade han satt ner foten och vägrat gå med på Ottos förslag att de tre skulle försöka börja prata lite som Carl Bildt, för att förstärka känslan av tradition och pålitlighet. Men där gick gränsen för Hänkan. Richard Richter hade däremot gått hem och övat tills han gav upp för att han mer lät som en full smålänning.

Richard Richters liv som Anders Andersson hade präglats av en dominant far vars förväntningar han aldrig kunnat leva upp till, hur mycket han än försökt. Att hans nervösa men välmenande mor hade försökt släta ut dessa bergochdalbanefärder mellan klander och försoning hade snarare gjort honom än mer känslig för sina tilltagande humörsvängningar. Hon ville trösta och göra gott men fick honom av någon anledning alltid att känna sig ännu mindre och ännu svagare.
Han var enda barnet eftersom hans mor blivit steril efter den förlossning som närapå kostat henne livet, och som emellanåt fått Anders Andersson att känna en viss skuld. Fadern å andra sidan kände han bara behov av att hämnas på och den mest förekommande tanken i den unge Anders Andersson liv hade varit ”en vacker dag ska du få se, gubbjävel”.
Att ändra sitt namn hade känts som första steget mot det som fadern skulle få se. Det var chansen han väntat på, den där han äntligen skulle få visa att han var kapabel till saker som låg långt bortom hans fars begreppsvärld.
Och det var egentligen först när Anders Andersson blev Richard Richter som han hade börjat ifrågasätta vad det var hans far själv hade åstadkommit i livet, vilket visade sig vara ganska lite.
Richard Richter hade bytt namn, ändrat frisyr och ekiperat om sig med en sprittande känsla av upprättelsens tillfredsställelse. Den omtumlande nystarten hade fått honom att tänka mindre på vad själva arbetet skulle innebära, vilket var riktigt bra eftersom han aldrig hann bli särskilt nervös eller osäker på om han skulle klara det. Rätt som det var satt han bara där på sitt kontor på Tjänsteförmedlingen Livskvalitet och kände sig betryggande långt från den Anders Andersson som han så ofta haft svårt att acceptera. Hans skrivbord var förvisso inte lika stort som Ottos, men å andra sidan räknade han med att Otto skulle få klara av många av de bitar som kunde tänkas bli obehagliga.
Richard Richter tyckte inte alls om kontakter med myndigheter eller banker och det jobbet överlät han mer än gärna åt de andra. På frågan vad han egentligen tyckte om skulle Richard Richter haft svårt att ge ett svar. Frågan väckte mest obehag, och därför undvek han också att ställa sig den alltför ofta.

Electric bird

TV-reklam är en av de saker som för det mesta driver mig mot vansinnets kant och jag väntar bara på den dag då jag kommer att kasta fjärrkontrollen i TV:n i vredesmod över dessa avbrott som urholkar våra skallar.
Den dagen lär emellertid inträffa först när jag har råd att köpa en ny TV.

Men ibland slås man av häpnad, till exempel när man får möta en helt ny artist vars låt använts i reklamen. Här är en som var helt ny för mig, och som gick rakt in i mitt musikhjärta. Sia heter hon.

Rent hus med rent samvete - kapitel 3

För den som vill läsa de tidigare kapitlen är det bara att scrolla neråt. Tyvärr syns inte indragen i texten, så den blir irriterande kompakt. Men sånt får man leva med.

*

Klockan åtta på måndag morgon hade Amanda letat sig fram till adressen hon fått av arbetsförmedlaren. Den låg i utkanten av ett industriområde där var och varannan industri verkade nedlagd. Kursen hölls i en verkstadslokal där man fortfarande kunde se spår av någon slags metallhantering. Enkla bord och stolar stod uppställda mitt i lokalen och från taket strömmade det grågröna ljuset från surrande lysrör.
Ett tjugotal personer satt utplacerade så långt ifrån varandra det gick och efter att Amanda hade satt sig kom det ytterligare ett tiotal. En kille som såg ut att vara i hennes egen ålder stod med ryggen mot kursdeltagarna och sorterade papper vid det bord som skulle tjänstgöra som kateder. Han hade en rosa lammullströja på sig med en vit skjorta som stack fram ur v-ringningen och hans hår låg slickat mot huvudsvålen.
Det var mest kvinnor men också några män i varierande åldrar. En av dem var stor som ett hus med camouflagebyxor, bomberjacka, stora kängor, skalat huvud och en pirecingring i ena näsvingen. Amanda försökte föreställa sig honom som piga hemma hos en åldrig liten dam med ett hem fyllt av skört kinesiskt porslin som skulle dammas varje vecka, och en liten soffkuddshund som skulle borstas dagligen. Hon log för sig själv och killen med näsringen trodde tydligen att hon log mot honom för han blinkade mot henne och sträckte lite på sig där han satt.
Kvart över åtta vände sig killen i den rosa tröjan om och lutade sig mot bordet bakom honom, som om han ville komma så långt bort från åhörarskaran som möjligt. Han log ett stelt leende och presenterade sig som Richard Richter, en av grundarna till Tjänsteförmedlingen Livskvalitet.
Richard Richter inledde med att berätta att företaget än så länge bara hade en förmedling, men att man räknade med att det kommande året öppna ytterligare fem förmedlingar i andra städer. Efter det fortsatte han:
”Jag vill hälsa er välkomna till kursen Rent hus med rent samvete”, samtidigt som han strök undan en hårslinga som trillat ner.
Åhörarna i stolarna satt tysta och visade i Richard Richters ögon inte en min av uppskattning inför detta välkomnande. Det var hans tredje kursintroduktion och den kändes lika obehaglig som de två tidigare. De hade dragit lott om vem som skulle hålla dem och nitlotten hade med hans vanliga otur fallit på honom.

Rent hus med rent samvete var det hederskodex som gett namn till kursen och det skulle utgöra själva grunden för utbildningen. Det var mycket man skulle tänka på när man vistades i hemmets helgd hos en annan människa.
Richard Richter lyfte blicken från sin fusklapp och tittade ut över skaran av adepter med en blick som skulle förstärka allvaret i det han nu skulle säga.
”Det här är så självklart att det egentligen inte behövs sägas – ni är ju alla vuxna människor med sunt förnuft – men jag vill för tydlighetens skull påpeka detta, och jag gör det bara en gång eftersom något annat vore att förolämpa er intelligens. Den outtalade, men viktigaste regeln i ert framtida tjänsteutövande är denna: Under inga omständigheter får ni snoka bland tjänstegivarens privatsaker.” Han försökte återigen fånga blickarna hos lyssnarskaran för att än en gång poängtera allvaret i det han sa. ”Råder det några som helst oklarheter kring denna fråga?”
”Om vi nu ska arbeta i ett…”, hann Amanda säga innan Richard Richter skrek till:
”Nej, nej, nej! Vi säger inte arbeta här, vi säger tjänstgöra. Tänk på det som att ni gör någon en tjänst, och dessutom får betalt för det.”
Amanda fortsatte:
”Om vi nu ska tjänstgöra hemma hos människor så lär väl allt inom hemmet räknas som privatsaker?”
”Men hör här nu, gumman, privatsaker är givetvis papper i stängda lådor, garderober, hyllor och annat där man lägger saker som inte berör andra.”
”Så om det ligger papper framme på skrivbord eller så, så räknas inte det som privatsaker?”, fortsatte Amanda.
”Givetvis räknas det då också. Ni får väl lov att använda någon slags fingertoppskänsla.”
”Vad räknas använda kondomer på mattan som då?”, frågade en annan av kursdeltagarna. ”Och skitiga kalsonger på badrumsgolvet, är det privatsaker som vi inte ska röra också?”
Richard Richter drog en suck och tänkte att det här verkade bli värre än de tidigare gångerna han hade stått där. Gudskelov skulle han bara hålla i första dagens introduktion, därefter var det två husfruar från en internatskola som skulle ta över. Sedan behövde han bara träffa de här människorna när de skulle skrivas in och personlighetstestas. Personlighetstesten var förvisso en prövning, men där var han i alla fall inte ensam om att dra lasset.
”Om vi säger så här då”, fortsatte han utan att kunna dölja sin frustration, ”om ni hade tjänstetagare hemma hos er, så kanske det fanns ett och annat ni skulle önska att de inte skulle röra eller rota i. Ni kan väl utgå från hur ni själva skulle vilja ha det?”
”Om det fanns saker jag ville dölja skulle jag väl för fan inte ta in folk som skulle plocka upp skiten efter mig!”, sa killen med näsringen och camouflagebyxorna.
”Touche´”, svarade Richard Richter utan att låta sig skrämmas av mannens kriminella uppsyn. ”Men nu är det ju så att många av våra tjänstegivare har tvingats prioritera i livet. De har så krävande uppgifter att de helt enkelt inte hinner ta hand om det hushållsnära arbetet, tjänsterna menar jag! De tvingas alltså lägga sin tillit hos främmande människor och det minsta de kan begära tillbaka är väl att deras privatliv respekteras? Jag vet att detta är nytt för de flesta av er och att ni kanske haft tankar på helt andra karriärer, men nu är det ju så att ni inte längre har något val. Var ska ni få pengar ifrån?”
Richard Richter kände hur tålamodet rann ur honom och tyckte att de tidigare så uttryckslösa ansiktena såg alltmer fientliga ut. Nu gällde det att trycka till dem och visa vem som höll i tyglarna, innan de fick övertag om honom.
Det gick en viskning genom den en gång övergivna verkstadslokalen och Richard Richter fortsatte:
”Om vi ska se helt krasst på det här så är det ju så att ni inte längre har något val, eller hur? Och om ni inte är tillmötesgående mot era tjänstegivare så kommer det var fjärde måndag en ny grupp med andra i samma situation som ni, och de kommer inte dra sig för att konkurrera ut er. Och då står ni där igen. Mitt förslag är därför att ni tar er en riktig funderare på hur framtiden kan komma att se ut och att ni gör det mesta av de här fyra veckorna så att ni klarar er i konkurrensen.” Han gjorde en kort andningspaus samtidigt som han svepte med blicken för att se alla i ögonen och klargöra att han inte var någon man sätter sig på. ”Vi ska inte heller glömma att det står tusentals människor och knackar på landets portar som mer än gärna skulle viga sin tid åt hushållsarbete hos en av våra tjänstegivare.”
”Hushållstjänstgöring menar du väl?”, frågade Amanda och log mot Richard Richter.

Under första pausen satt Amanda på en gammal kabelrulle ute på gården och rökte. Några hade grupperat sig i klungor och andra vankade av och an som interner på en rastgård. Alla hade de det där ansiktsuttrycket som de fick som hamnat utanför systemet och som mist hoppet om att någonsin ta sig in igen. De som inte var på väg någonstans, som inte behövdes och som inte längre hade några val att fatta. Amanda hade börjat se det där uttrycket i sin egen spegel och det skrämde henne.
Ibland brukade hon roa sig med att sitta på stan och för sig själv peka ut de som hade ett jobb och de som hade varit utan så länge att de förlorat tron på att få ett igen. På avstånd såg man det på hållningen, och kom man nära såg man det i ansiktet. Man kunde också se det på hur de gick, vilken kraft de hade i stegen, om de var på väg någonstans där de hade en uppgift att fylla, eller bara drev runt för att inte bli tokiga i lägenheter som hade förvandlats till fängelsehålor. Vissa försökte dölja det, med kläder som signalerade att de fortfarande hade ett sken att upprätthålla, med sminkning och med leenden som försökte säga att de ännu inte hade gett upp. Andra hade sjunkit ihop, stegen hade blivit släpande och vilsna och leendena hade förvridits i orons och hopplöshetens grimaser.
Överallt såg hon dessa människor, som varje gång en minister slog sig för bröstet och sa ”det går bra för Sverige!” i tv-apparater som de inte hade en chans att betala licens för – även om de av ideologiska skäl hade velat göra det – blev påminda om att de inte längre hörde till det som utgjorde Sverige.

När pausen var slut stod en märkbart lättad Richard Richter mellan två kvinnor i övre medelåldern klädda i mörka kjol-dräkter och med uppsatt hår. I lokalens grågröna sken och mot fonden av den smutsiga verkstadsväggen full av svarta skruvhål och dammiga silhuetter av verktyg, såg de ut som om de väntade på att strålas upp till ett fjärran moderskepp.
Richard Richter tackade för sig och lämnade över ordet till Ingeborg och Ingegerd som visste allt om hur man gör rent hus med rent samvete, innan han fortare än kvickt slet till sig sin jacka och portfölj och försvann ut genom den knarrande verkstadsdörren som han fick slå igen fyra gånger innan den slutligen stängdes.

Polen vill kastrera pedofiler

I Polen vill premiärminister Donald Tusk ta till drastiska åtgärder mot de som förgriper sig på barn, kan man läsa i SvD.

Det handlar alltså om kemisk kastrering ska tilläggas. Ännu en man har ertappats med att hålla ett barn inspärrat, den här gången i sex år.

Om man spärrar in sitt eget barn och våldtar detta under flera års tid så räcker förmodligen inte kastrering, det lär vara något mer än sexdriften det är fel på. Och frågan är om man ens med psykiatrisk behandling kommer till rätta med det som felar.

Men vilket straff är egentligen passande för den typen av brott?
Räcker det med en hormontablett som straff för den som förgripit sig på ett barn, en tablett som dessutom förlorar sin effekt om man dricker alkohol?

Eller ska man kanske kapa av hela paketet?
Men vad händer i så fall med de som eventuellt blir oskyldigt dömda?

Och om man sätter straffet i relation till det offren har förlorat - står en hormonbehandling i paritet med ett förmodat livslångt lidande och medföljande problem i relationer, självkänsla och tillit?

Eller ska man stänga in varje förövare i en sal i ett dygn med en samling vuxna som själva blivit utsatta som barn? Men om förövaren själv en gång varit ett offer, hur blir det då?

I en mindre demokratisk och human stat än vår skulle man kanske lösa problemet ganska enkelt för den här typen av förövare.
Men hur utformar man straff som dels står i paritet till deras brott, dels bygger på våra grundläggande värderingar om humanitet och rättvisa?

Är kastrering den rätta vägen?
Är kastrering den enda vägen?


Pedofiler
Övergrepp
Kastrering
Sexualbrott

Den förnärmade pedofilens svar

Eftersom jag inte fick något svar av den pedofil jag tidigare hade en diskussion med kopierade jag mitt eget inlägg och placerade det på hans blogg.

Jag ville veta vad han menade med att kalla sin pedofila läggning för "ädel". Jag fick till svar att det var mina ord. Så var emellertid inte fallet.

Så här svarade han, på sin blogg:

Maria
Citatet var så gammalt att jag inte ens kom ihåg det. Det verkar emellertid häröra härifrån: Alexandra-mannen.

Om du inte kan förstå ordets syfte sett i dess sammanhang så gör du klokast i att bortse ifrån det. Jag har oerhört mycket viktigare saker för mig än att dividera hur passande ett ordval är. Du har fått mitt svar på din egen blogg. Ingen läggning är vare sig “ädel” eller något annat, den bara är.

Om du menar vad du säger när du bara kritiserar beteenden så antar jag att allt är allt frid och fröjd så länge ingen riskerar att fara illa. Och då är vi överens.

“Du påstår att du lever ut din sexualitet genom att vistas bland dessa barn, och om det är så så verkar din sexualitet sakna all koppling till ömsesidighet, erotik och fortplantning.”
Beror på vad du lägger i orden, och jag har på känn att vi värderar dem olika. Men det är fullständigt frikopplat från fortplantning ja. Men det är rätt vanligt bland primater i allmänhet och människor i synnerhet.

"Men du menar också att om du förvägrades denna kontakt skulle risken plötsligt bli överhängande att du förgrep dig på ett barn?"
Inte plötsligt. Denna process har jag försökt redogöra för här. Det kan inte sammanfattas på en handfull rader. Och läser du vidare så ser du också hur långt jag gick för att förhindra det, och kanske vad som skulle krävas för att bryta mönstret och förhindra att det upprepas hos andra människor.

"Jag kommer dock ALLTID att sätta barns rättighet till trygghet före vuxna människors rätt till sin sexualitet."
Och?!? Vad tror du gör dig unik i det? Så länge de inte krockar så finns det ingen orsak att begränsa någondera. Först vid skaderisk finns orsak att dra en gräns.
Sedan är det inte så viktigt vad du tycker. Viktigast är vad vi tycker. Och jag kan försäkra dig om att du (på ett mycket ohyffsat sätt) försöker sparka in en vidöppen dörr.

RENT ALLMÄNT
Är du intresserad av att fortsätta diskutera så får du fokusera på viktigare frågor än (fjantigt) ordmärkeri. Detta är inte ett forum för dylikt “klotter”, det kan du ägna dig åt på din egen blogg. Här förväntas du höja nivån både ett och två snäpp mot hur du har uppträtt hitintills.

Och har man som syfte att övertyga någon om att man själv har rätt så gör man det rimligtvis på ett trevligt och öppet sätt.

Här kan man anklaga förövare för brott, men inte oskyldiga. Jag anklagar inte dig för alla övergrepp heterosexuella människor utsätter sina medmänniskor för, ofta även barn. Inte heller ska du behandla pedofiler så. Respekt är en bytesvara, inte välgörenhet.

Hälsningar,
Alex Limonovic

*

Det är en besynnerlig retorik - att vifta bort det som var själva kärnan, nämligen hans avslöjande ordval "ädel läggning". Jag gör alltså klokast i att bortse från det och plötsligt är ingen läggning vare sig ädel eller oädel.
En läglig efterkonstruktion verkar det som.

Retoriskt sett är det intressant att studera hur mannen nu har förnärmats så pass att det annars så "högaktningsfulla" uppförandet nu blivit ett rent uppläxande och nedlåtande försök att sätta mig på plats.

Att kalla det för ordmärkeri när man i en argumenterande och kontroversiell diskussion tolkar motpartens avsikter och uppfattningar genom dennes språkbruk tyder inte bara på en ihålig argumentering, utan på bristande förmåga att läsa av andras avsikter.

Personen ifråga anser sig dock kapabel att läsa av barns avsikter och behov och kan på egen hand avgöra vad som utgör en risk för de barn som omges av pedofiler i barnomsorgens regi. Likaså anser han sig kapabel att enväldigt avgöra var gränsen går för vad som ska betraktas som övergrepp eller sexuell handling.

I hans ögon är det heller ingen skillnad på ett övergrepp på ett barn och en vuxen. Ett övergrepp är ett övergrepp, lika illa mot vem det än begås.
Och ja, visst är det illa mot vem det än begåtts.
Men nog har en vuxen människa genom livet förvärvat lite fler verktyg att hantera och bearbeta upplevelsen med?
Det borde en människa som arbetar med barn inse.

Jag är ledsen att jag tuggar detta om igen, men det lämnar mig dessvärre ingen ro. Inte heller lär det leda någonstans, mer än djupare in i övertygelsen att människan är ett djur som denna planet hade klarat sig bäst utan...


Pedofili
Pedofiler
Övergrepp
Barns rättigheter
Mänskliga skyldigheter
Sexualbrott
Stigma

I vår lilla lilla värld av bubblor...

Är det konstigt att världens ekonomier emellanåt skakar så att de riskerar att kolapsa totalt? De är byggda på luft och bubblor, på fiktiva värden som slaviskt följer en marknad som lika slaviskt följer dessa ekonomiers fluktueringar.

En värld av låtsasvärden. Kan någon ens höja på ögonbrynet för att dessa bubblor emellanåt brister, av sin egen orimlighet?

Och i denna värld av bubblor håller konstnären Damien Hirst på att skapa sin egen bubbla genom att bryta vallen för alla tidigare prisrekord inom konsten.

Det är faktiskt inte ens roligt längre.


Världsekonomi

Dagens låt

När man i sin iver att utplåna sitt eget livs historia gjort sig av med både skivspelare och skivor kommer Youtube som en vän i nöden. Min bäste just nu.

Ännu ett gratisnöje för den fattige, om man nu räknar bort kostnad för dator och bredband förstås. Att ta en stroll down memory lane och återuppleva låtarna som betytt något i livet, de som varit med och skapat den man är, det är en häftig känsla. Det är internet när det är som bäst, tillsammans med de sällsynta tillfällen då man får kontakt med en människa vars väg man knappast skulle ha korsat om det inte vore för nätet, och upptäcker att man delar något viktigt.

Idag är det Zager and Evans, i sin härliga gamla undergångsdänga.
Enjoy!

Älskling, ska vi ha béarnaise till biffen?

En närmare titt på innehållsförteckningen av en helt ordinär pulversås lyder som följer:

Modifierad stärkelse
vetemjöl
salt
arom (bl.a. selleri)
kryddor

smakförstärkare:
mononatriumglutamat
dinatriumguanylat
dinatriuminosinat

maltodextrin
vegetabilisk olja

surhetsreglerande medel:
citronsyra
E 331
mjölksyra

mjölksocker
lök
härdat vegetabilsikt fett
mjölkprotein
citronolja
färgämne E 150c
emulgeringsmedel E 471

Och nu till det mest spännande, nämligen vad alla dessa ämnen som av namnen att döma verkar höra hemma på ett kemiskt laboratorium faktiskt utsätter kroppen för.

Biverkningar av:

E621: MONONATRIUMGLUTAMAT:

Beteendestörningar som paranoia, djup depression, extrem vrede.
Epileptiska anfall (petit mal).
Fosterskador.
Försenad tillväxt.
Har orsakat hjärnskador hos alla 14 djurarter som testats med ämnet.
Hormonstörningar.
Koncentreras i moderkakan och utsätter fostret för dubbla koncentrationen som modern har!
Deklareras ofta som "smakförstärkare".
Konvulsioner.
Kvinnlig sterilitet.
Leverskador.
Nervcellsförstörelse.
Orsakar "Chinese Restaurant Syndrome". Om Ni äter på kinesiska och japanska restauranger, be dem undvika glutamat! Provocerar fram astmaattacker.
Svåra allergiska reaktioner.
Ögonskador.
Övervikt.


E627: DINATRIUMGUANYLAT:

Farligt för barn och ungdom och dem som lider av podager, njurbesvär, andra symtom som kräver undvikande av purines.

E631: DINATRIUMINOSINAT:

Farligt för barn och ungdom och dem som lider av podager, njurbesvär, andra symtom som kräver undvikande av purines.

E150: SOCKERKULÖR (brunt):

Neurologiska störningar.
Negativ påverkan på sjukdomar i immunsystemet.
Minskning av vita blodkroppar.
Konvulsioner.
Fosterskador.

E471: MONO- OCH DIGLYCERIDER AV FETTSYROR

Cancer.
Otillräckliga säkerhetstest.


CITRONOLJA:

Misstänks av FDA (Food and Drug Administration, amerikanska livsmedelsverket) vara cancerframkallande. Används ofta som en naturlig arom i både "vanlig" matprodukter och hälso-matprodukter, som t.ex. godis och kakor, samt i viss "naturlig" kosmetika.

Information hämtad här.


Och för den som vill ha en béarnaise utan att riskera livet kan jag rekommendera en titt här, för recept på en äkta hemlagad sås.