När jag skulle sova igår roade jag mig med att låtsas tro på en högre makt. Annars tror jag mest på livets jävlighet, på köttets lust och själens obotliga ensamhet.
I alla fall så låg jag där i mörkret med de vanliga tinnitusstormarna vinande i huvudet och den alltid lika ovissa framtiden fladdrande på näthinnor bakom ögonlock som inte riktigt ville stänga sig. Vilken väg ska jag gå? Denna ständigt återkommande fråga vars svar aldrig tycks uppenbara sig.
Det är i sådana lägen jag ibland försöker föreställa mig hur det är att tro på något annat än den egna handlingskraften. Jag kniper ihop ögonen och intalar mig att under sömnen kommer den gyllene vägen att visa sig. Elton John kommer att sjunga Follow the yellow brick road för mig och min vilsna vandring kommer vara till ända. Jag lovar mig själv i den stunden att jag kommer tro så starkt på detta att om det fanns en gud skulle den i alla fall nästan kunna luras att tro att jag trillat dit.
Men det är samma sak varje gång. Jag vaknar utan tillstymelsen av en skugga till uppenbarelser. Jag vet inte mer om vägen jag ska ta än jag gjorde igår. Jag är bara påmind om att det inte går att smita från ansvaret för sitt eget öde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar