söndag 2 augusti 2009

Nu blåser jag ut ljusen

Det känns som om det är dags att lägga den här bloggen till sin sista vila. Den har tjänat sitt syfte för mig - dvs att avreagera mig alla de jävligheter som under lång tid regnade över mig.

Orättvisor, fattigdom och alla sorters förtryck upphör emellertid inte att uppröra och engagera mig. Men uttrycket för det behöver ta sig ny form. Kanske kommer det en ny blogg. Kanske kommer det någon gång en bok eller till och med böcker. Kanske lär jag mig så småningom att fokusera min energi så pass att det faktiskt blir något av den.

Av diverse statistikinstrument kan jag utläsa omfånget av den här bloggens läsekrets och jag måste säga att ni är en beundransvärd skara som inte övergett bloggen, trots att det för det mesta är si och så med både kontinuitet och innehåll. Ett värmande faktum såväl som ett fascinerande mediefenomen. Värmande är också den omtanke och välvilja som förmedlats av främlingar. Tack för den, alla ni!

Det finns mycket som riskerar att väcka mitt bloggbehov till liv igen; pedofilerna och deras förvridna verklighetsbild - vilkas gärningar riskerar att fördärva många barns liv, regeringens svek mot samhällets fattiga och svaga, okunskapen/ignoransen/felbehandlingen av sköldkörtelsjukdomar inom svensk sjukvård, konsumtionsvansinnet och en himla massa mer saker.
Det var det där med fokus...

Imorgon har jag det stora privilegiet att gå till ett jobb efter fyra veckors ledighet. Även om det bara är ett års anställning känns det helt makalöst och jag kommer med stor glädje sätta mig på tåget klockan sju imorgon bitti.

Tack ska ni ha!
Ha det gott och lev väl!
Jag hoppas våra vägar möts igen.

måndag 20 juli 2009

Fantastiskt

Det finns en hel del på denna jord som är mer eller mindre fantastiskt. Att återfå förmågan att se det fantastiska är fantastiskt i sig, och något som jag är oerhört tacksam för.

Den fantastiska Theresa Andersson kunde man se på morgon-TV häromdagen. En vacker gotländska som är makalöst begåvad med musikalisk simultankapacitet och en otrolig röst dessutom.





Att ha semester är också ganska fantastiskt.
Lika fantastiskt som att ha ett jobb att återvända till när den är slut.

söndag 14 juni 2009

Kontinuitet

... är inget för mig. Det är ett obändigt liv som flyter i mina ådror. Ett som kräver utrymme för sin egen rytm. Ett som inte låter sig underordnas, avkrävas eller styras. Jag har mer och mer förstått att det är ett sätt att hålla sig frisk, på insidan.

Den här bloggen tillkom ju för att jag i min frustration över arbetslöshet och fattigdom behövde en plats för att kanalisera min vrede. Glädjen över att få jobba har på sistone kommit emellan. Att få jobba med något man kan, i en miljö där man ges förutsättningar för det och möter uppskattning - det har varit en lika ny som berusande känsla. Jag jobbar fortfarande gratis, men det spelar mindre roll. Det är kul att arbeta, riktigt kul. I alla fall när man får arbeta med något man stimuleras av.

Att hela lönen när den väl börjar trilla in kommer gå åt till att betala studieskulder som har hamnat hos Kronofogden är en annan story. Hur CSN får avkräva 23 000kr i årsbetalning av en människa som tjänar 100 000/år är en annan sak. En sak som jag givetvis borde strida för.

Jag vet inte om jag talade om hur det gick med mitt möte med rättsväsendet. CSN ville att jag skulle gå med på en förlikning av det belopp som de ansåg att jag skulle betala tillbaka (inte min ordinarie skuld alltså), jag ville dock inte gå med på det eftersom jag ansåg och anser att de har gjort fel. Efter någon vecka började jag på heltid på mitt första gratisjobb. Det var stressigt och mina dagar var med pendling 11-12 timmar långa. Sjukdomstecknen knackade på dörren, det ena efter det andra och jag insåg att jag skulle bli sjuk på riktigt om jag mitt i allt det där skulle driva en rättsprocess UTAN juridiskt ombud och UTAN att ha det minsta bevis för CSN:s felinformerande. Således kände jag mig tvungen att acceptera deras förlikning.

Är man fattig och dessutom dras med kroniska sjukdomar som kan förvärras ska man alltså inte tro att man kan strida för någon slags rättvisa i vårt land. Samma sanning som gällde år 1500 gäller nämligen idag - för fattiga finns ingen rättvisa.
Men det kommer aldrig de förstå, som inte vet hur det är att inte ens ha en hundralapp sparad för framtiden.

söndag 17 maj 2009

Goddag yxskaft

Vad tycker du om att arbetslösa måste söka försörjningsstöd?, frågan ställs till Göran Hägglund på TV. Han svarar att det är olyckligt att en del väljer att inte vara med i a-kassan, men det är deras val och underförstått har de sig själva att skylla.

Men HALLÅ!??!
Ingen av oppositionspolitikerna säger något, ingen av programledarna. Det finns ju för bövelen massor med människor som måste söka försörjningsstöd UTÖVER sin a-kassa!! Hur i helvete ska folk som inte vet under vilka villkor människor lever kunna företräda dessa?!

måndag 11 maj 2009

Monolog eller dialog

Idag på min en och en halv timmes-färd mot mitt jobb satt jag sista biten bakom en man och en kvinna på en buss. Mannen pratade och kvinnan försökte sticka emellan med en och annan kommentar, men det ville sig inte riktigt. Han ville prata, inte lyssna.
Först när han berättade om körsbärsträden hans fru hade fått i helgen fick kvinnan bredvid in en liten kommentar. Träden var tre meter höga och i full blom och hade stuvats in i bilen av frun. Vad var det för bil som man fick plats med tre meter höga träd i, undrade kvinnan. Och jag med, fast för mig själv. Han tittade först storögt på henne och sa sen, jaja, de var väl kanske två och en halv meter. Sedan fortsatte han att prata och att skratta åt det han sa och kvinnan fick inte någon mer chans. Hon log emellanåt.

Mannen ansåg förmodligen att han hade samtalat med kvinnan, som jag antar var någon slags kollega. Kanske ansåg hon något annat. Jag ansåg definitivt att hon var åhörare till en monolog förklädd till samtal.

onsdag 6 maj 2009

Arbete

Arbete är intressant att studera. Ur alla vinklar och från alla nivåer. Just nu fascineras jag av hur otroligt lugnt man kan ha det på ett arbete. Jämfört med att springa runt som en skållad råtta från morgon till kväll för att, inte få ihop livspusslet som det så populärt heter utan för att uppfinna det som skulle kunna bli ett liv. Varje dag.

I morse visades ystra kossor på TV, kossor som äntligen fick komma ut på bete. Numera strömmar tusentals åskådare till för att se kornas glädjeyra.

Just nu visas gamla människor som aldrig får komma ut. Ystra kor, dystra människor.
Tänk om lika många tusentals människor kunde strömma till för att hjälpa en gammal människa att komma ut i luften.

Samtidigt ska mängder av arbetslösa ut i det som kallas Fas 3 inom jobb- och utvecklingsgarantin, dvs de ska arbeta oavlönat under två år hos en arbetsgivare som erhåller 225 kr/dag för att ha dem arbetandes hos sig.
Perfekt för privata arbetsgivare som vill spara in en slant med andra ord.

Borde inte dessa Fas 3-platser ENBART få finnas inom icke vinstdrivande sektorer så som vård, social omsorg, skola eller naturvård?

Samtidigt sitter de som en gång arbetat ihop vår så kallade välfärd och inte får komma utanför dörren en gång.

Bara politiker kan komma undan med liknande dårskaper.

Läs mer om:




tisdag 5 maj 2009

Länge leve public service!

Jag har sagt det förut men det förtjänas att sägas igen:

Tack gode TV-guden för att vi får ha i alla fall några kanaler där programutbuden inte är anpassade för att tillmötesgå annonsköparna och där vi slipper malas till grus i skallarna av de monotona reklamfilmerna!

Tack vare SVT kan man t.ex få se så fenomenala program som dokumentären om Hans Rosling som sändes i söndags. Denne professor är så inspirerande att man nästan börjar koka när man ser på honom.

Jag kan varmt rekommendera reprisen: 07/05 i SVT2, 09/05 i SVT2 och 09/05 i SVT24.

Jag vidhåller -
mångfald är INTE lika med 500 kanaler med till förvirring lika innehåll!

">


Läs mer om:




söndag 3 maj 2009

Imorgon börjar det. TjohOOOOOOO!

Plötsligt händer det

Jag har fått jobb!
Inte för alltid, inte på heltid, men ett jobb för något jag är utbildad till.
Kors i taket, prisa gudarna!

Jag har inte skickat någon ansökan och inte visat några examensbevis eller meriter. Det gick den vägen som två tredjedelar av alla jobb sägs tillsättas - via kontakter och att få in en fot och visa vad man kan.

I höstas fick jag genom en väninna ett uppdrag att hålla en kursdag. Stället jag undervisade på frågade sedan om de fick anlita mig som frilansare vid behov. När sedan en plats blir ledig frågade de alltså om jag är intresserad av ett vikariat. Och givetvis var jag det.

Men det är inte utan att det känns som om det är bortkastad möda att lägga ner tid och energi på ett frenetiskt jobbsökande när man saknar formell erfarenhet inom en bransch. Personligen hade jag gärna gått ut på arbetspraktik redan i början av min arbetslöshet, just för att skapa kontakter och få in den berömda foten någonstans. Men möjligheten till praktik har varit förbehållen dem som är inskrivna i jobb- och utvecklingsgarantin - det vill säga dem som har slut på stämplingsdagar. Min erfarenhet av praktik inom JOB(tidigare aktivitetsgarantin)är att det knappast handlar om att skapa kontakter och få erfarenhet utan om gratis arbetskraft.



Läs mer om:



tisdag 28 april 2009

Förhastade slutsatser, tänder och politiker

Så här skrev Anonym apropå mitt inlägg om pigavdrag:

"Frågan är varför Socialdemokraterna inte heller ansett att tänderna tillhöra kroppen eftersom precis ALLT är den nuvarende regeringens fel? För visst är det väl Socialdemokraterna som suttit vid makten nästan oavbrutet i 75 år?"

1. Jag har aldrig antytt den politiska färgen på den/de som en gång beslutade att särskilja tänder från kropp i sjukförsäkringen, blott att personen torde vara en dåre och dessa förekommer som bekant över blockgränserna. Idéer som den är lika idiotiska vilken politisk färg de än är sprungna ur.

2. Jag är inte socialdemokrat och har aldrig varit.

3. Allt är inte den sittande regeringens fel. Men tillräckligt mycket.

4. Jag har inte levt hela mitt liv under en sten, även om man skulle kunna tro det, och är dessutom så pass gammal att jag erfarit några maktskiften i vårt land. Gudskelov har de blå inte fått sitta så länge på makten. Men å andra sidan hade det kanske varit ett bra sätt att bli av med fattiglappar, slöfockar och andra parasiter. Med risk att det blir ont om pigor förstås.

söndag 26 april 2009

Fantastiskt

Våren är fantastisk. Och det fantastiska är att den är lika fantastisk varje gång. Nästan i alla fall. Jag får tillstå att de senaste två vårarna har jag knappt märkt. Men den här våren orkar sinnena med. Den som aldrig fruktat vårens ljus känner kanske inte dess smärta. Men den är som att utan förberdelse kastas ut från en mörk källare till ett snötäckt fjäll i sprakande solsken. Naken.

Skåne är också fantastiskt. Här finns det så exotiska växter som magnolia till exempel. För en gran-skadad värmlänning är det mycket exotiskt.

onsdag 22 april 2009

Dra av sin piga

Tack vare Fredrik och gänget kan man numera få skattelättnad för tjänstefolk.
Om nu någon har missat det.

Från första gången jag hörde talas om det här avdraget, och det är nu ganska många år sedan, har jag funderat på varför i hela friden just pigjobben? Varför skulle dessa stärka både jämställdhet och arbetsmarknad? På vilket sätt menar egentligen Maud Olofsson att jämställdheten ökar om människor utan arbete tvingas in i tjänstefolksbranschen? Hur får hon ihop resonmenaget?...

Och varför ett avdrag som enkom gagnar de som har god ekonomi? Varför inte ett avdrag som skulle minska klyftorna mellan fattiga och rika i dagens Sverige? Ett avdrag som skulle höja livskvalitén för många människor på riktigt, inte bara ge ännu fetare bankkonton åt dem som inte behöver bekymra sig för pengar.

Varför inte avdrag för hälsofrämjande åtgärder? Motion, massage, naprapat, kostrådgivning, spa, träningsredskap och annat som fattiga aldrig har råd med.

Varför inte avdrag för taxiresor? Taxiresor för äldre som har svårt att ta sig fram på bussar eller ensamma kvinnor och män som vill slippa bli nedslagna eller våldtagna.

Varför inte avdrag för tandvård? När nu någon dåre en gång har bestämt att tänderna ska ses som frånskilda den övriga kroppen vad gäller sjukförsäkring, varför inte åtgärda denna monumentala idioti?

Varför inte avdrag för den som försöker handla och äta hälsosamt? Det är billigare med skräpmat och godis än med frukt, grönsaker, fisk och kött.

Sverige skulle blomstra som ett land med ett friskt och tryggt folk och de som ville ha en piga kunde betala vad det faktiskt kostar att ha en anställd.

Läs mer om:



måndag 20 april 2009

Skatteavdraget för arbetslösa

visade sig vara ett skämt. Som arbetslös har man rätt att göra avdrag för utgifter i samband med arbetssökande, så som telefon och internet. Men det är bara det att de utgifter man får dra av är själva trafikavgifterna och inte abonnemangskostnader. Har man fast internet får man således inte dra av alls. Och det som kostar i telefonin är ju själva abonnemanget. Dessutom ska summan överstiga 5 000 kronor innan du kan dra av. Resor får man dra av, men det hjälper knappast alla som sällan eller alrdig kallas på intervju.

Vore spännande att få reda på om någon arbetslös får ihop så mycket att ett faktiskt avdrag kan göras eller om det bara är ännu ett trick för att få det att låta som om man bryr sig om de arbetslösa.

Läs mer om:



onsdag 8 april 2009

En jävlighet kommer sällan ensam

Det började med att jag fick rullgardinen i huvudet i morse, stressad och på språng mot bussen till tåget. Inte bara rullgardinen utan skruv, plugg och hela faderullan. Hålet är 3 meter upp. Där får man för att man inte nöjer sig med en lägenhet i ett betonggetto med högst 2 meter till taket utan nödvändigtvis ska bo i gamla hus med en halv löpbana upp till taket. Suck...

Sedan har det bara fortsatt.
Men jag blev inte överkörd av tåget.
Och jag bor i alla fall inte på en soptipp i Manilla.

Men jag har inte pengar på mitt mobilkort så att jag kan ringa och kolla meddelandet som min läkare just talade in när jag satt på en smockfull buss och inte hörde telefonen och eftersom det är ungefär lika svårt att få tala med en neurolog som det är att få kontakt med något som liknar gud lär det dröja till nästa gång.
Jag är i alla fall inte lam.
Än...

Och det är vår så det står härliga till i Skåneland.
Men jag är för trött när jag kommer hem för att ens ta mig utanför dörren och får sitta och se solne genom fönstren som jag hade ett helvete att få rena för inte alls länge sedan men som redan är skitiga.
Men snart är det ju mörkt och snart ringer klockan 5.40, och vem tänker på solne klockan fem och fyrtio...

Det kunde varit värre, med andra ord.
Men det kunde varit bättre med.
Nån jävla gång.

måndag 6 april 2009

Ikväll

när jag kom hem efter mitt gratisarbete (jag har inte berättat om det. Det är inte mycket att berätta. Arbete + gratis. Typ. Kallas praktik.) låg det tre kuvert på min dörrmatta.

Ett var från Svenska spel där det stod att de hade upptäckt att jag för flera år sedan visst spelade på lotto men hade en vinst på 978 000 pengar innestående och de hoppades på att jag nu skulle hämta ut den, äntligen. Äntligen tänkte jag med.
Wow...

Ett annat var från CSN och där stod det att de var ledsna för att de ställt till det så för mig och fått mig att må så dåligt under lång tid och de skulle som plåster på såren stryka kraven från i år och förra året. En blomstercheck på 150 spänn låg med i brevet.
Hm...tjoho?

Det tredje brevet var från neurologen i Lund som erbjöd mig att bli försökskanin på en revolutionerande ny oprövad medicin som skulle kunna vara den första att faktiskt bota MS.
Tja...why not.

Därfter gick jag in i köket för att breda en knäckemacka. På skärbrädet låg en silverfisk och spelade död. Men jag visste bättre och genomskådade den innan jag skoningslöst dödade den med knivens handtag.

Många skulle säkert ha kastat sig på telefonen till Anticimex trots att klockan var tio på kvällen och trots att det bara var en enda liten firre. Själv bodde jag en gång i källaren på en gammal skola, i det som hade varit gymnastiksalen. När jag avlägsnade en kokosmatta som legat där en längre tid fick jag i utbyte så många silverfiskar att jag kunde bjuda in grannskapet på fiskgratäng, varje kväll i en vecka. Så en enda får inte mig att höja på ögonbrynet längre.

Om du kan gissa vilket av detta som är med sanningen överensstämmande får du i belöning gå och köpa dig en chokladkaka och mumsa i dig hela utan det minsta bekymmer med tankar om kalorier och annat som står i vägen för mänsklig njutning.
Bra va.

lördag 4 april 2009

Bankers are wankers. Och Alliansen med.

Den senaste tidens grävande i vd:ar och toppchefers löner och bonusavtal visar knappast några nyheter, men det var länge sedan det fick mig att må så illa som nu. Kontrasten mellan de som har och de som inte har blir i skenet av den debatten större än vi tvingats uppleva i Sverige under min drygt fyrtioåriga livstid. Det börjar mer och mer likna en tillbakagång till det gamla statarsamhället där de som inget hade slet och strävade för att fylla fickorna på dem som redan hade. Idag ska man inte bara vara tacksam att man har ett jobb (om man nu har det vill säga), vi ska dessutom vara tacksamma om vi får jobba gratis på en så kallad praktik i sex månader, i hopp om att få in en fot på arbetsmarknaden.

Dessa vd:ar, styrelsemedlemmar och toppchefers gränslösa girighet har fått frodas och växa inte bara under nuvarande regering utan också under den förra. Den nuvarande måste dock sägas vara mer slipad i konsten att se till att skapa motsättningar mellan de som har och de som inte har. Samtidigt som man försämrar radikalt för dem som redan är utsatta och saknar såväl ekonomisk trygghet som de förmåner och fördelar som kommer med ett arbete, så förbättrar man lika radikalt för dem som redan har både arbete och ekonomisk trygghet. Kontentan blir att deras personliga vinster överskuggar de moraliska och etiska tvivel som de eventuellt må ha hyst.

Att låta dem som har få ännu mer invaggar naturligtvis dessa individer i en tro att det inte är särskilt illa ställt här i Sverige - och nu menar jag hur det såg ut innan finanskrisen, det fanns nämligen både fattiga och arbetslösa redan då - så vad i hela friden gapar de sjuka och arbetslösa om. "Vi har ju ett skyddsnät och INGEN behöver svälta ihjäl i Sverige."

Divide et impera. Söndra och härska - en urgammal strategi som fungerar extremt bra om man vill hålla arbetarklassen och medelklassen upptagna med att strida sinsemellan, så att de inte bryr sig om vad vår tids feodalherrar ägnar sig åt med våra gemensamma skattemedel.

Det är så jag kräks när jag ser Alliansens företrädare stå och slingra sig med argument som att de knappast har kunnat påverka arbetslösheten och trygghetssystemen eftersom hela världen befinner sig i ekonomisk kris. Men i vilka stövlar är det världen har marscherat de senaste åren - i nyliberalismens! Och vad är deras främsta fokus?
Tillväxt.
Tillväxt till vilket pris som helst.
Tillväxt om det så kostar att de fattiga i världen tvingas betala priset.
Tillväxt tillväxt och åter tillväxt.
Inte ett ord om fördelning.

Solidaritet. Hänsyn. Respekt. Humanitet. Vi kan lika gärna stryka dessa ord från våra ordböcker, de har ingen plats i en nyliberal värld.

My cup runneth over. Av vämjelse och vrede.

Läs mer om:













tisdag 31 mars 2009

Nu är vi fattiga i ropet, tjoho!

Aftonbladets journalist Jessica Ritzén redogör i sin blogg för sitt experiment att leva på försörjningsstöd i en månad. I skrivande stund grillas hon av Janne Josefsson. Hon berättade just att hon normalt får ut en lön på 30 000 kr E F T E R skatt. På en månad inbillar hon sig att hon ska kunna förstå hur det är att vara fattig i Sverige år 2009.

Min a-kassa är mindre än det hon får i försörjningsstöd, och min hyra är tusenlappen högre. Ett nytt universum har öppnats för journalistkåren. Welcome to my world, säger jag...

Så här tycker jag:

Även om det är bra att vår tids utbredande fattigdom uppmärksammas också av icke-fattiga ska man ha klart för sig att en månad som "fattig" på intet vis speglar hur livet som fattig ter sig. En tung del av problematiken i att vara fattig är nämligen de hål som en längre tids fattigdom skapar, såväl i ekonomin som i självbilden och självtilliten. Utöver detta sker en psykisk och fysisk nedbrytning som hänger samman med en konstant oro och osäkerhet och ett ständigt förnekande av de mest elementära behoven så som tandläkare, frisör, kläder eller motion i annan form än promenader.

En månad på lite pengar visar dessvärre inte så mycket mer än hur det är just att leva på lite pengar en månad. Det ger knappast någon djupare inblick i hur det är att vara fattig i ett rikt land, där vi definieras som människor utifrån vår konsumtion och där de rika alltmer skor sig på de fattigas bekostnad.

Barbara Ehrenreich gjorde samma resa i sin "Barskrapad", och ställdes inför samma dilemma, men hade också samma utväg i form av ett välbetalt journalistjobb som väntade på henne.

Fattigdom är inget som sköljer över oss som en flodvåg och därefter försvinner lika fort. Den får sitt fäste i oss och växer sig starkare och starkare allteftersom vi blir varse skillnaden på dem som har och dem som inte har. Och givetvis är den relativ! Jämfört med människorna som lever på Manillas sopberg är ingen fattig i Sverige. Men den jämförelsen saknar relevans eftersom vi måste jämföra oss med dem som lever under samma premisser.

Den springande punkten är just nödutgången ut ur fattigdomen som wallraffande journalister och andra icke-fattiga har. Det är nämligen avsaknaden av en nödutgång som gör livet så mycket tyngre, meningslösare och mer desperat för oss andra, vi som inte bara turistar i fattigdomen utan faktiskt lever där.


Läs mer om:






fredag 27 mars 2009

Kulturgetton

När en representant från kultureliten klargör att flera av miljonprogrammets getton inte får förändras eftersom de besitter ett kulturhistoriskt värde är det svårt att inte sätta morgongröten i vrångstrupen.

De som sitter tryggt förborgade i grandiosa sekelskiftsvillor i välbärgade kommuner med låg brottslighet, eller i magnifika paradvåningar i städernas fina gamla kvarter ska alltså bestämma att de låginkomsttagare som lever i själlösa och identitetslösa höghus i kriminellt belastade områden inte ens har rätt att få sina miljöer förskönade ens om husägarna vill satsa pengar på det?!

Detta för att de ska sparas för eftervärlden, som en arkitektonisk relikt från en tid då ingen sammankoppling gjordes mellan människa, miljö och välmående.

Jag är en stor vän av kulturskydd av hus och bebyggelse, men om det sker på bekostnad av de människor som lever i de skyddade miljöerna är det knappast försvarbart.

Men vad är väl liven för några tusental låginkomsttagare värda, jämfört med en god gärning i kulturens namn...


Läs mer om:




onsdag 25 mars 2009

EU-valet

Tänker du rösta i EU-valet?
Om du inte tänker göra det men ändå känner dig sugen på att få lägga din röst på något - at få göra skillnad, som det så populärt heter på svamrikanska - då kan du alltid gå in och lägga din röst på en bok som är skriven i ilskan över arbetslöshet och pigavdrag, orättvisor och utnyttjande av arbetskraft, och med den humor som kännetecknar kampen för överlevnad.
Glöm inte att rösta på två till, annars räknas inte din röst.





Rösta här!

Läs mer om:






tisdag 24 mars 2009

Vinnarskallar

Jag har en djupt rotad aversion mot modeuttryck och modeord som sprider sig i folkmun och media som vinterkräksjukan sprider sig på ett pendeltåg en iskall januarimorgon.

Varför? Kanske för att de tenderar att bli som språkliga såpbubblor som skimrar en stund innan de förtärs av sin egen innehållslöshet.

Vinnarskalle är ett ord som hörs både här och där och där och här. Dock inte just här. Det är intressant att fundera över vad ordet skulle konnotera i olika tidsepoker.
Min gissning är att det bara skulle ge positiva associationer i en självförhärligande tid lik vår egen.

Ja, det är många vinnarskallar nuförtiden.
Fast klantskallar och träskallar finns fortfarande de med.

söndag 22 mars 2009

Miljonmänniskor

Miljonmänniskor skulle man kunna kalla alla dem vars arbete är miljoner gånger viktigare än arbetet utfört av vårdbiträden, gruvarbetare, eltekniker, dagispersonal, städare, busschaufförer, kassabiträden, telefonförsäljare, snickare, fabriksarbetare och en mängd andra. Arbetslösa och sjuka går inte ens att ta med i denna ekvation.

Grunden för en vårdares lön är att vårdaren har ett kall och ser en större belöning i sitt arbete än den som kan mätas i pengar. Det samma gäller naturligtvis alla låglöneyrken. Det ska ett kall till för att stå ut med usla arbetsförhållanden och skitlön.

AMF:s förre vd Christer Elmehagen däremot behöver inget kall. Det han gjorde gav en så usel personlig tillfredsställelse att det skulle kompenseras med 100 miljoner över tio år.

- Jag förstår att man kan tycka att det är konstigt med så mycket pengar, ungefär så sa Elmehagen i en intervju.

Konstigt är väl inte inte direkt ordet man kommer att tänka på. Orimligt, skamlöst, orättfärdigt, girigt, anstötligt eller vansinnigt passar mer in i sammanhanget.


Läs mer om:




Josef Frizl

Det är svårt att föreställa sig hur en människa kan komma på idén att bygga en bunker i sitt hus och hålla sitt eget barn fånget under ett kvarts sekel. Och det är om möjligt ännu svårare att förstå att samma människa avlade avkomma efter avkomma med sin egen avkomma i samma bunker.

Hade berättelsen om Frizl varit ett skönlitterärt manus som skickats till förlag hade det förmodligen kommit tillbaka med kommentaren att historien inte är trovärdig, att den innehåller för många element som är för grova och osannolika.

Men frågan är vad vi skulle uppleva som ännu mer avskyvärt och obegripligt än Frizls handlingar. Min gissning är att det hade varit om en kvinna hade begått samma handlingar som Josef Frizl.

torsdag 19 mars 2009

Grattis på födelsedagen, min älskade lilla mamma!!




Nej, hon är inte från forna Jugoslavien, men väl från Fryksdalen.
Och ett levande bevis på att ju större det mänskliga hjärtat är, desto mindre blir avstånden i världen.

måndag 16 mars 2009

Dagens klipskaste kommentar

Micke Lejonborg (heter han så?) på morgon-TV frågar Malena Ernman, apropå hennes vinst i schlagerfinalen:

-"Har du NÅN förklaring till att du vann?"

Det första man tänker på annars är väl att folk faktiskt gillade låten så mycket att de ringde och röstade på den, eller?


Läs mer om:

söndag 15 mars 2009

Prata lön

Apropå det där med pengar så har jag alltid fascinerats av hur så många har svårt att tala om vad de har i lön. På en direkt fråga skruvar de flesta besvärat på sig. I alla fall de som tjänar mycket. Är det av skam? Av hänsyn, för att inte väcka anstöt bland oss sämre lottade? Eller känner man sig inte värd pengarna?

Eftersom jag är lyckligt befriad från avundsjuka på annat än vackra skor frågar jag aldrig av missunnsamhet. Jag tycker det är intressant att skapa sig en bild av hur lönerna ser ut inom olika branscher, olika åldrar osv. Är det enbart arbetet som utförs som värderas eller är det dessutom människan bakom det, till exempel?

Om man som exempel tar en statlig VD:s lön och jämför den med en busschaufförs:
VD:n tjänar 900 000 kr/mån och busschauffören 18 000 kr/mån. Det gör att VD:n behöver arbeta i drygt 3 timmar för att få ihop busschaufförens månadslön. Busschaufförer har ansvar för många människor, kör ofta i stressiga miljöer, kör i vissa städer med bussar som är färdiga för skroten (Malmö t.ex), utsätts ofta för hot och ibland våld och ska samtidigt ge ett trevligt bemötande till sina passagerare. Ändå är det inte värt mer en knapp förmiddag av en VD-lön.

I dessa sammanhang pratas ofta om att det är missunnsamhet och avund som ligger till grund för att så höga löner väcker anstöt bland folk. Men det är en grov förenkling anser jag. Det väcker anstöt för att det är en orimlig skillnad på lönen i förhållande till arbetsinsaten och vidföljande faktiska risker.

De ständigt upprepade argumenten från dessa chefer är ju att de ligger lågt i lön i internationell jämförelse. Men varför inte låta dem söka sig till dessa grönare marker då, för hur många kompetenta och engagerade människor skulle man inte få ihop för de pengarna? För 900 000 i månaden kan man få 25 personer med en lön på 35 000 kr/mån. Anser man att det är för lite lön för positionen kan man ju dela den på 10 pers som får 90 000 kr/mån istället.
90 000 kr är ändå fem månadslöner för en busschaufför.

En månads arbete för 900 000 är sju och ett halvt år i a-kassa för min del.
Busschauffören får arbeta i fyra år och en månad för att få ihop till VD:ns månadslön.

Men med inte bara ett land utan en hel värld full av kompetenta VD:ar som enligt dem själva är värda sina astronomiska löner och fallskärmar - hur i hela friden kan så många företag gå på röven??


Läs mer om:






lördag 14 mars 2009

Självuppfyllande profetior?

Jag började för en del år sedan skriva en roman om en kvinna som fick reda på att hon hade cancer och skulle dö och flyttade ifrån alla hon kände för att dö i ensamhet. När den var nästan färdig hade jag själv flyttat ifrån alla jag kände och vaknade en dag upp med sjukdomen MS.

Under min första timme i magnetkamerans trånga utrymme, där stora oroväckande funderingar trots trängseln ryms, slog mig tanken att jag kanske hade haft en undermedveten känsla av en hjärntumör. Så var dock inte fallet.

Roman nummer två handlade om en arbetslös kvinna som skulle kunna vara jag själv och som när hon stämplades ut från a-kassan tvingades bli piga, eftersom kapitalistregeringen vi röstat fram gärna vill ta oss tillbaka till tiden för herrskap och tjänstefolk.

Vad hände? Jo, två år efter att jag skrivit den stämplade jag själv ut från a-kassan och fick ett halvårs oavlönat arbete som kontorspiga.

Nästa roman ska handla om en kvinna, på säg 42 bast, som blir outsägligt rik - på pengar!- startar pensionat i Provence, köper hus och åsna på Irland, har ett sommarhus i Cornwall, en lya i New York, en gård på Österlen, adopterar utvecklingsstörda barn som ingen vill ha, köper en vindslya i Paris och som reser runt i världen och skriver böcker som människor inte kan leva utan. Och som investerar stora delar av sin förmögenhet i sådant som gagnar fattiga människor, föräldralösa barn och bortglömda och vanvårdade djur.

Banne mig.

torsdag 5 mars 2009

Förhållande till fattigdom

De senaste åren har jag fått anledning att på nära håll studera hur människor förhåller sig till fattiga och fattigdom. Givetvis finns det olika sorters fattigdom och vi förhåller oss på ett sätt till den som kommer till oss genom reportage och bilder från U-länder och på ett annat till den som befinner sig rakt framför näsan på oss. Kommer det för nära blir man rädd att smittas.

Helt klart är att det är förnedrande att vara fattig i ett rikt land. Det är ett tecken på att man har misslyckats eller gjort fel någonstans i livet.

Personligen ser jag inte fattigdom som förnedrande alls. En människa är mer än summan av sina fysiska tillgångar i mina ögon. Och snarare är det väl så att det sätt på vilket många tjänar ihop sina förmögenheter borde ses som förnedrande. Chefsbonusar i företag som går dåligt och sparkar sin personal till exempel. Dessutom är det så att bara för att man är fattig på pengar behöver man inte vara det på annat.

Men studerar man hur samhället hanterar den fattigdom vi har in på knuten, inser man att de flesta inte vill befatta sig med den. Och det absurda uppstår när TV-reklamen deklamerar att "alla har rätt till ett häftigt kök" eller någon kändis tycker att "jag ger några hundra i månaden till hjärtfonden och det kan minsann du också göra". Eller för den delen när politiker raserar trygghetssystemen för dem som befinner sig på samhällets ekonomiska botten.

Vad betyder ett häftigt kök för den som inte har råd med tandvård, den som fasar för sina barns, vänners eller familjs födelsedagar eftersom det innebär presenter man inte har pengar till, eller den som får tacka nej till sociala sammankomster för att man känner sig som en slusk i sina gamla paltor och ovårdade hår?

Är det ett häftigt kök som står högst på de mänskliga rättigheterna i vårt land idag?


Läs mer om:







onsdag 4 mars 2009

David mot Goliat - rond 1

Så har jag lärt mig innebörden av begreppet Förlikning. Den skiljer sig åt beroende på om du är rik eller fattig. Naturligtvis. Allt skiljer sig åt beroende på om man är rik eller fattig.

Är du rik och inte vill gå med på den kompromiss som erbjuds kan du alltid anlita en jurist. Ju mer pengar du kan spendera desto vassare jurist får du antagligen. Är du å andra sidan fattig är alternativen inte fullt så hoppingivande.

Om man som jag avböjer förlikningen väntar en huvudförhandling. Där bör man ha ett juridiskt ombud med sig. Eftersom det för mig handlar om den pluttiga summan om knappa 4.000 kronor så vill inte hemförsäkringen gå in med rättsskydd. Förlorar jag målet ska jag betala de kostnader som motparten haft.

Så vad har man att välja på egentligen? Acceptera förlikning eller riskera att få ännu mer att betala?

Trots att det blir mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för mig att bevisa att CSN har gett mig felaktiga upplysningar valde jag att inte gå med på förlikning. Den bestod i ett löfte om att avskriva 600 kr och delbetalning av resten av beloppet.

Om jag hade gått med på det hade jag förmodligen kommit billigare undan, men samtidigt hade jag skrivit under på att det är helt okej för myndigheter att ge ett besked i sina skriftliga villkor och ett annat via sina tjänstemän.

En myndighet som ger felaktig information borde väl ändå ha något litet ansvar? Och är man inte beredd att ta det ansvaret vore det enda rimliga att från deras sida hänvisa till skriftliga villkor när folk ringer och frågar. På sätt skulle både studenter och tjänstemän skyddas.


Läs mer om:



söndag 1 mars 2009

Yta är allt



Läs den här.


Läs mer om:

Livet är en enda lång research

Imorgon sitter jag i Tingsrätten. Jag mot CSN.

Jag har inga som helst juridiska kunskaper. Juridiskt ombud har jag inte råd med och fallet berättigar inte till rättshjälp. CSN ser det inte som sannolikt att de kan ge fel information till sina låntagare och det är upp till mig att bevisa att de emellanåt faktiskt gör det. Frågan är bara hur.

Jag har tidigare inte haft för vana att spela in samtal med myndigheter, men jag lär fortsättningsvis anta att allt jag säger kan komma att vändas emot mig och för säkerhets skull bör jag ha det som sägs av andra på band, jämte namn på den som säger det och datum och tid då det sägs.

CSN är per definition felfria, i alla fall enligt deras eget resonemang.
Deras makt är absolut och deras låntagare har skyldigheter men saknar rättigheter.
Eller?...

De 3.848 kronor som CSN anser att jag erhållit på felaktiga grunder kan sättas i relation till de 664 795 kronor som en man som påstod sig studera i USA erhöll tack vare falska studieintyg.

Har en fattig privatperson utan uppbackning av jurister eller rådgivare någon som helst chans att få rätt gentemot en myndighet?

Morgondagen lär visa.
Wish me luck.


Läs mer om:




fredag 20 februari 2009

Arbetslöshet + pigavdrag - sänkt a-kassa + indragen sjukpenning = ökad jämställdhet

Enligt Maud Olofsson och hennes Allians, vill säga.
Enligt mig blir summan något helt annat.

Vad kan man läsa på Kapitel 1.






Läs mer om:






Det var en gång en sjukförsäkring

Det är mycket som har havererat i detta land. Och även om Alliansen gjort vad den kunnat för att utplåna arbetslöshet och fattigdom genom att svälta ihjäl sjuka och arbetslösa, så kan man givetvis inte skylla allt på den.
Inte allt. Men tillräckligt mycket.

Tycker du också att Försäkringskassan bör återfå sin roll som en av grundpelarna i vårt sjukförsäkringssystem kan du skriva på den här namninsamlingen.

Läs mer om:


torsdag 19 februari 2009

Den tävlande människan

Kan man verkligen tävla i ett SM för böcker? Personligen är jag ingen tävlingsmänniska. Kanske för att jag tycker att det för det mesta är alldeles för enahanda och att kriterierna är alldeles för begränsande.

En sporttävling är ju t.ex ALLTID den samma. Hur står man ut att se på samma sak om och om igen? Ta till exempel människor som springer runt på en bana. Det enda som gäller för dem är att springa snabbast runt. Är det inte lite torftigt? Att år ut och år in sitta och se på olika människor som gör samma sak, med samma mål och under samma förutsättningar. Borde man inte kunna lägga till olika bedömningar, som vem som springer snyggast, tar högsta stegen eller vem som förlorar mest vikt under loppet?

Naturligtvis är det lika andefattigt att år ut och år in lägga sin tid på att läsa om eller se på mord i engelska miljöer. Alltid en mördare, alltid en polis med uppgift att lösa gåtan och alltid ett slut som avslöjar vem som gjorde det. För det mänskligheten framåt? Nej. Naturligtvis inte.

Och här hade jag en tanketråd... men jag tappade den visst.
Vem vet, den kanske kommer tillbaka.

Tills dess kan vi ju fundera på om tävlingar är till nytta för mänskligheten eller om de skapar splittring och motsättningar enbart. Kanske kommer förlorarna i Bok-SM ge sig ut på gatorna och puckla på vinnaren och andraplatsaren och kanske till och med tredjeplatsaren.

Läs mer om:






söndag 15 februari 2009

Starta eget

Bland det första som alliansen gjorde när de kom till makten var att frysa starta eget-bidraget. Bidraget innebar tidigare att man fick samma ersättning som sin a-kassa under sex månader vid företagsstart. Efter de sex månadernas slut fanns ingen möjlighet att stämpla på deltid och klarade man sig inte på vad företaget drog in så fick man avregistrera för att kunna stämpla igen. I de flesta branscher är dock sex månader en alldeles för kort tid för att få snurr på en verksamhet så pass att man klarar sin försörjning på den.
Under styret av den (påstått) företagsvänliga alliansen gjordes starta eget-bidraget om och innebär nu fyra månader med bidrag motsvarande a-kasseersättning.

Om många har svårt att få lönsamhet på sex månader så lär ännu fler ha svårigheter att få det på fyra. Att starta företag är ofta en kostsam historia, och för den som gör det på lånade medel och inte med sparat kapital kan det bli en dyrköpt erfarenhet.

Så frågan jag ställer mig är, är det rimligt att tro att någon ska kunna få lönsamhet i ett företag under fyra ynka månader? Och vore det i så fall inte bättre att ge bidraget till färre nyföretagare men under längre tid, så att de som startade hade en rimlig chans att överleva också efter bidragets slut? Som det är nu (men också då det var på sex månader) så fungerar starta eget-bidraget ungefär lika bra i avseendet hållbar försörjningsutveckling som när biståndsorganisationer släpper säckar med ris över fattiga områden i Afrika. Det är med andra ord en akut åtgärd utan några som helst utsikter att fungera i längden.

Jag har själv en gång i tiden startat ett företag och fick släpa på de skulderna ett bra tag. Men jag skulle inte dra mig för att göra det igen, om jag bara hade egen finansiering. Och faktum är att jag hellre skulle starta företaget vid sidan av ett deltidsarbete utan bidrag, och på så sätt inte behöva avregistrera företaget efter fyra månader för att man inte kan ta ut en heltidslön.

Alliansen hade säkert alla ambitioner att göra detta bidrag bättre och mer gynnsamt för företagandet, men det som redan innan var något av en falsk trygghet blev till ett dåligt skämt. Som så många andra av de grödor som skördats i alliansens hetsodlade sådd...

Under de fem år jag bott i min lilla stad i den expansiva Öresundsregionen har säkert ett drygt tjugotal små enmansföretag i form av butiker blommat upp för att efter sex månader tvingas slå igen. Jag antar att många av dessa har fått starta eget-bidrag och kanske hade några affärsidéer klarat sig om de hade fått lite mer tid på sig, samtidigt som andra var dömda att misslyckas.

Ett bidrag under fyra månader kan kanske vara relevant om man planerar att starta korvförsäljning med låda på magen, men i de flesta andra fall torde det vara att kasta pengar i sjön. Så som det kortsiktiga tänkandet ofta innebär. Det måste finnas bättre sätt att gynna småföretagandet i det här landet, till exempel genom moms- eller skattelättnader under ett eller ett par uppstartsår eller varför inte förmånliga nystartslån.

Läs mer om:



torsdag 12 februari 2009

Hurra för Alliansen!

De har lyckats med det inga andra före dem har lyckats med.
Vi har snart kärnkraften tillbaka i full blomning, och fenomenet (kostsamma)folkomröstningar kan vi härmed förpassa till historien. Från historien har emellertid både fattigdom, klassskillnader och pigorna grävts fram. Miljonärerna har ökat i antal i ungefär samma takt som de statliga tillgångarna minskat.

Nu saknas bara fattighusen, dödsstraff och återtagande av den kvinnliga rösträtten.

Läs mer om:



måndag 9 februari 2009

Lycka på burk

Just nu finns lyckan på burk. Färgburk. Jag blir alltid lycklig när jag får måla. Det behöver inte vara måleri i konstnärlig mening, det går precis lika bra med en plankstrykarpensel och lite brädor eller en gammal möbel. Kanske bättre till och med.
Det är nåt magiskt med det...

Och just nu är det roligare att måla än att blogga. Återkommer väl när färgen tagit slut.


lördag 31 januari 2009

Monstret homo sapiens

Tyvärr är det lättare att hitta det avskyvärda än det fantastiska bland människans gärningar, och det tycks gå åtminstone en handfull vedervärdigheter på varje liten ljusglimt.

Hur kan man till exempel komma på att RYCKA FJÄDRARNA AV LEVANDE FÅGLAR?!!

Se Kalla fakta den 1 februari.

Läs mer om:




fredag 30 januari 2009

Fantastiskt

När man gått med näsan som en plog nere i eländet för länge förlorar man förmågan att se det goda, vackra och fantastiska. Maslows behovstrappa är ingen lögn, för om de mest primära behoven inte är tillgodosedda är det en omöjlighet att försöka nå någon av de andra nivåerna, där självförverkligande är den högsta. I alla fall är det en omöjlighet om man lider brist på serotonin eller andra livsviktiga ämnen. Men med lite påfyllning av uttömda depåer rinner livet sakta till, och blicken orkar lyfta.

Här kommer en av alla de saker jag finner fantastiska - den förunderligt vackra rösten hos australiensiska Sia.
Enjoy.

torsdag 29 januari 2009

1-0 till CSN innan matchen börjat

Idag pratade jag med Tingsrätten. Har man aldrig haft att göra med rättsväsendet tidigare så är det bäst att förhöra sig om hur drillen går. Inte minst för att veta i vems knä notan landar.

Fallet i korthet är ju så här:
CSN krävde tillbaka studiemedel jag fått när jag var sjukskriven på halvtid. När jag sjukskrevs kontrollerade jag med CSN per telefon om jag skulle få behålla mitt studielån under sjuktiden och på detta svarade de ja. Senare kom krav på halva summan för den aktuella perioden och upplysningen om att man INTE kan studera på halvtid och vara sjukskriven på halvtid med bibehållet lån. Däremot kan man vara sjukskriven på heltid med bibehållet lån. Jag överklagade och till slut gick ärendet till Tingsrätten.

Nu är jag alltså kallad till muntlig förberedelse i Tingsrätten där jag och CSN eventuellt ska komma till någon slags uppgörelse. CSN har redan klargjort att "det inte är sannolikt att de gett felaktig information, och även om de har det så kan det inte hjälpas - regler är regler."

Jag får ha med mig advokat om jag vill, men den får jag bekosta själv och med tanke på att mitt matkonto för en månad är vad en advokat tar i timmen så blir det inget med den saken. Om jag inte dyker upp vinner CSN striden automatiskt, det samma gäller mig om de inte dyker upp. Om jag förlorar blir jag skydlig att betala kostnaderna för förhandling/rättegång. "Det brukar inte bli så höga belopp i sådana här fall", sa damen på Tingsrätten. Men det som inte är "så högt" för henne är förmodligen åt helsike för högt för mig...

Men hur ska privatpersoner, åtminstone fattiga privatpersoner, kunna hävda sin rätt gentemot myndigheter som kört över en om man inte kan anlita advokat och dessutom kan bli stående med kostnaderna för hela kalaset? Det känns onekligen som om det är 1-0 till CSN innan det ens har börjat.

Läs mer om:






onsdag 28 januari 2009

Vem äger rätten att kriga?

Självbedrägeri är en populär mänsklig syssla, på individnivå såväl som kollektivt och globalt. Vi älskar att ägna oss åt att bygga bedrägliga skyddssystem som ska invagga oss i trygghet i frågor som folkrätt, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet eller vaccin mot hjärtinfarkt.

Men många av dessa skydd är lika verksamma som ett paraply i en storm. Enligt folkrätten är det till exempel tillåtet att använda vit fosfor i krig, för att skapa rökridåer. Men det får inte användas i närheten av civila. I så fall innebär det endera att det är omöjligt att försäkra sig om närvaron av civila eller så bröt Israel medvetet mot folkrätten. Möjligen båda delar. Och om en stat kan bryta mot folkrätten efter eget tycke, vad är den då värd?

Man talar om oskyldiga krigsoffer. Men vilka är egentligen de skyldiga? Det är sällan de stridande soldaternas beslut att inleda ett krig. Är soldaterna trots det att betrakta som de skyldiga som andra har rätt att döda? Eller är de skyldiga de som styr respektive stat eller land, de som aldrig sätter sina fötter på en krigsplats?

Är det inte lika vedervärdigt att beskjuta människor med vit fosfor vare sig de kallas civila, soldater, judar, kristna eller muslimer?

Minnesdagen över Förintelsen blev problematisk för många i år. Men Israels agerande idag förändrar väl inte det som skedde under andra världskriget? Israels agerande idag gör väl inte nazisternas handlingar mindre avskyvärda eller mindre angelägna att minnas? Dessutom var det inte enbart judar som miste sina liv i nazisternas systematiska utrotningar. Vare sig dessa människor var judar, romer, polacker, handikappade, oliktänkande eller homosexuella så hade de alla den gemensamma nämnaren att de var människor - människor med lika stor rätt att existera som alla andra.

Det känns kanske tryggt att vi har något som heter folkrätt, trots att människor förtrycks och slaktas människor världen över. Men en folkrätt värd namnet borde väl ändå vara en som förbjöd krig helt och hållet?


Läs mer om:



Another prick in the wall

Pinsammare än så här blir det inte.




Läs mer om:


tisdag 27 januari 2009

Försäkringskassan till svars - till viss del

Ä N T L I G E N har kritiken mot Försäkringskassan växt sig så massiv att den inte längre kan ignoreras. De långa handläggningstiderna har avhandlats men än har i alla fall inte jag hört ett pip om oss som trots sjukdomar och sjukskrivningsintyg från läkare nekats sjukpenning. Vem ska besluta om vi är sjuka eller ej - en läkare som faktiskt undersöker oss eller en som bara ser vårt namn på ett papper?

Att människor tvingas sälja sina hus gör sig bättre i media än att redan fattiga inte får några pengar alls. Och bakom de marginaliserade grupper det skrivs och talas om finns grupper som inte ens får plats i marginalen.

Läs mer om:




måndag 26 januari 2009

Ack Värmeland du sköna...

Värmlands MacGyver låg i frontlinjen för miljötänkande med sin gummidrivna u-båt. Det är inte utan att ens värmländska hjärta värms av stolthet.



Läs mer om:

lördag 24 januari 2009

Medicin

Jag besökte en läkare häromdagen för min tinnitus. En av sakerna hon föreslog var mer musik. Sällan har jag ordinerats härligare medicin. Ta en dos vetja.

Lyx - på riktigt

En lyxig dag är att få vakna utan väckarklocka, gå upp och äta frukost och läsa tidningen. Lyx är att faktiskt ha en tidning - tack vare en vän som fixat så man får den gratis en period.

Lyx är att efter tidning och frukost ringa en väninna och prata i två timmar, utan att få dåligt samvete eller känna att man stjäl tid från något annat. Att få gå ut på en lång promenad längs sundet som skiljer Sverige från vårt rödvita grannland - varje dag olik den andra, trots att beståndsdelarna nästan alltid är de samma.

Lyx är att veta att man har pengar till hyran, att man trots allt kommer få en skaplig middag och dessutom har en skön säng att sova i. Det är att veta att även om man är kallad till rättegång för att man inte betalat till CSN så är man i alla fall inte förföljd eller hotad till livet.

Lyx är att att man trots ett gäng sjukdomar lever och känner sig frisk, även om det är på konstgjord väg.

Allt är som bekant relativt.

Läs mer om:

torsdag 22 januari 2009

Titelmani

Det råder titelmani i vårt land. Det kanske inte är något man tänker på när man har ett jobb med medföljande titel, men står man utan blir det desto tydligare. Det räcker nämligen inte att vara författare idag, man ska helst vara konstnär, psykoterapeut, regissör, fotograf och formgivare dessutom. Vem vill nöja sig med en pluttig kirurgtitel när man kan vara både det och coach, utvecklingskonsult, forskare OCH verkställande direktör?

Skulle någon idag komma på tanken att titulera sig "kontorist" till exempel? Man skulle förmodligen kunna klämma till med åtminstone fyra titlar till inom kontoristspektrat. More is more.

Det verkar allt viktigare att ha multipla titlar. För 20 år sedan skulle det ha setts som velighet, idag ses det som driftighet och flexibilitet. Och besitter man multipla titlar står man inte ut med att inte varenda en av dem redovisas vid eventuella medieframträdanden. Goes without saying.

Men när har man egentligen rätt att titulera sig? Det är ju lätt när titeln kräver legitimation men desto svårare när det handlar om de fria konsterna. Somliga kallar sig författare efter en utgiven bok, andra anser att det är en titel de inte kan leva upp till trots ett flertal utgivna verk. Författarförbundet anser att man har rätt att söka fonder för författare när man har gett ut två verk. Och vem kan egentligen kalla sig konstnär? När man haft två separatutställningar anser KRO, när man målat en tavla anser andra.

Kan man till exempel kalla sig informatör när man har utbildningen men ingen erfarenhet inom yrket? Om jag ska opereras vill jag ju till exempel att kirurgen ifråga inte bara har en titel som bygger på teoretiska studier. Om jag behöver kakla ett badrum vill jag att hantverkaren vet hur man fuktspärrar en vägg, inte för att han eller hon sett Timell göra det på TV utan för att de har gjort det förut och vet vad de gör, och kanske viktigast - varför de gör det.

Titlar förvärvas emellertid allt lättare vad det verkar som, och i linje med vår tid är det inte kvalitet som räknas utan kvantitet. Björn Ranelid blir upprörd över att någon pseudokändis skriver en bok och kallas författare. Det är mycket med den mannen jag inte förstår, men att detta upprör honom förstår jag. Att skriva en bok är inte det samma som att vara författare. Att sy en kjol efter mönster är inte att vara designer eller tillskärare. Att baka en tårta är inte att vara bagare.

Men kanske ska man inte ta så förbaskat hårt på det där med att ha innehåll att fylla sina ord med... Jag är ju informatör, det har jag papper på, tjusigt papper dessutom. Och eftersom jag höll på med läder en gång i tiden innebär det att jag är designer, läderhantverkare, marknadsförare och företagare. Jag har sytt i parti och minut, till och med avlönats för det tidvis, alltså är jag dessutom sömmerska, modeskapare och skräddare. Jag gick en halv utbildning inom grafisk formgivning och borde därför kunna titulera mig grafisk formgivare och webbutvecklare. Art director om man så vill. Med informatörsutbildningen följer nästan på köpet copywriter och journalist. Jag har sedan barnsben ritat saker som jag beordrat min far eller mor att tillverka, om jag inte gjort det själv vill säga - detta borde borga för titlar som projektledare, arbetsledare, planeringsansvarig och formgivare. Jag har mekat med motorcyklar och bilar i den utsträckning jag varit tvungen, alltså är mekaniker ytterligare en. Jag har skrivit två romaner, och även om ingen är utgiven än så har jag ju gått författarskola med livs levande författare som magistrar, så nog borde man kunna slå till med en liten författartitel utan att förhäva sig alldeles. En gång i tiden målade jag, sålde tom en tavla, så naturligtvis blir det konstnär också. Fotograf är en given. Och ska man lägga ihop alla timmar jag ältat relationer och problem med vänner så kan de kvalificeras till både psykolog och psykoterapeut. Ja, jag har säkert glömt en hel hoper dessutom. Frisör! Jag har ju klippt otaliga skallar genom åren, min egen inkluderad.
Det kanske är dags att skriva om mitt CV...

Läs mer om:


tisdag 20 januari 2009

Gråta eller skratta

En bra start på det nya året brukar sällan innefatta korrespondens med CSN, så ej heller detta år. Med den skillnaden att nu har de överskridit alla gränser för vad som kan anses som rimligt agerande av svensk myndighet. Och det är svårt att veta om man ska gråta eller skratta. Men faktum är att det har blivit så absurt att det inte längre känns verkligt.

Förra året redovisade jag min ekonomiska situation, ner på kronan, för CSN, jag bad om uppskov med återbetalning eftersom min inkomst gjorde att jag levde precis på gränsen för existensminimum. Ingen nåd stod att få och inbetalningsavierna fortsatte strömma in under året, trots att jag inte kunde betala dem. Likaså redovisade jag inkomster och utgifter till Kronofogdemyndigheten efter att CSN skickat mitt ärende dit.

För några dagar sedan kom årsbeskedet för 2008 från CSN. Där ser man hur stor skulden är (den växer varje år) och vad jag ska betala i år. Och detta år anser CSN att jag ska betala 38.297 kr. Det vill säga ca 3.200 kr/månad. På en inkomst som förra året var 7.800 och i år är 8.100 kr/mån.

Så när lånet och hyran är betald har jag 1.050 kr/mån till fackavgift, telefon, hemförsäkring, el, läkarkostnader, läkemedel och mat.

Slå det om ni kan!

måndag 19 januari 2009

Snart

...ska jag berätta om CSN:s senaste små påhitt.

Man måste leva lite också.