Nu är vi fattiga i ropet, tjoho!

Aftonbladets journalist Jessica Ritzén redogör i sin blogg för sitt experiment att leva på försörjningsstöd i en månad. I skrivande stund grillas hon av Janne Josefsson. Hon berättade just att hon normalt får ut en lön på 30 000 kr E F T E R skatt. På en månad inbillar hon sig att hon ska kunna förstå hur det är att vara fattig i Sverige år 2009.

Min a-kassa är mindre än det hon får i försörjningsstöd, och min hyra är tusenlappen högre. Ett nytt universum har öppnats för journalistkåren. Welcome to my world, säger jag...

Så här tycker jag:

Även om det är bra att vår tids utbredande fattigdom uppmärksammas också av icke-fattiga ska man ha klart för sig att en månad som "fattig" på intet vis speglar hur livet som fattig ter sig. En tung del av problematiken i att vara fattig är nämligen de hål som en längre tids fattigdom skapar, såväl i ekonomin som i självbilden och självtilliten. Utöver detta sker en psykisk och fysisk nedbrytning som hänger samman med en konstant oro och osäkerhet och ett ständigt förnekande av de mest elementära behoven så som tandläkare, frisör, kläder eller motion i annan form än promenader.

En månad på lite pengar visar dessvärre inte så mycket mer än hur det är just att leva på lite pengar en månad. Det ger knappast någon djupare inblick i hur det är att vara fattig i ett rikt land, där vi definieras som människor utifrån vår konsumtion och där de rika alltmer skor sig på de fattigas bekostnad.

Barbara Ehrenreich gjorde samma resa i sin "Barskrapad", och ställdes inför samma dilemma, men hade också samma utväg i form av ett välbetalt journalistjobb som väntade på henne.

Fattigdom är inget som sköljer över oss som en flodvåg och därefter försvinner lika fort. Den får sitt fäste i oss och växer sig starkare och starkare allteftersom vi blir varse skillnaden på dem som har och dem som inte har. Och givetvis är den relativ! Jämfört med människorna som lever på Manillas sopberg är ingen fattig i Sverige. Men den jämförelsen saknar relevans eftersom vi måste jämföra oss med dem som lever under samma premisser.

Den springande punkten är just nödutgången ut ur fattigdomen som wallraffande journalister och andra icke-fattiga har. Det är nämligen avsaknaden av en nödutgång som gör livet så mycket tyngre, meningslösare och mer desperat för oss andra, vi som inte bara turistar i fattigdomen utan faktiskt lever där.


Läs mer om:
Fattigdom
Fattigsvenskar
Journalistik
Försörjningsstöd
A-kassa
Arbetslöshet
Sociala skillnader