Självuppfyllande profetior?

Jag började för en del år sedan skriva en roman om en kvinna som fick reda på att hon hade cancer och skulle dö och flyttade ifrån alla hon kände för att dö i ensamhet. När den var nästan färdig hade jag själv flyttat ifrån alla jag kände och vaknade en dag upp med sjukdomen MS.

Under min första timme i magnetkamerans trånga utrymme, där stora oroväckande funderingar trots trängseln ryms, slog mig tanken att jag kanske hade haft en undermedveten känsla av en hjärntumör. Så var dock inte fallet.

Roman nummer två handlade om en arbetslös kvinna som skulle kunna vara jag själv och som när hon stämplades ut från a-kassan tvingades bli piga, eftersom kapitalistregeringen vi röstat fram gärna vill ta oss tillbaka till tiden för herrskap och tjänstefolk.

Vad hände? Jo, två år efter att jag skrivit den stämplade jag själv ut från a-kassan och fick ett halvårs oavlönat arbete som kontorspiga.

Nästa roman ska handla om en kvinna, på säg 42 bast, som blir outsägligt rik - på pengar!- startar pensionat i Provence, köper hus och åsna på Irland, har ett sommarhus i Cornwall, en lya i New York, en gård på Österlen, adopterar utvecklingsstörda barn som ingen vill ha, köper en vindslya i Paris och som reser runt i världen och skriver böcker som människor inte kan leva utan. Och som investerar stora delar av sin förmögenhet i sådant som gagnar fattiga människor, föräldralösa barn och bortglömda och vanvårdade djur.

Banne mig.