Förhållande till fattigdom

De senaste åren har jag fått anledning att på nära håll studera hur människor förhåller sig till fattiga och fattigdom. Givetvis finns det olika sorters fattigdom och vi förhåller oss på ett sätt till den som kommer till oss genom reportage och bilder från U-länder och på ett annat till den som befinner sig rakt framför näsan på oss. Kommer det för nära blir man rädd att smittas.

Helt klart är att det är förnedrande att vara fattig i ett rikt land. Det är ett tecken på att man har misslyckats eller gjort fel någonstans i livet.

Personligen ser jag inte fattigdom som förnedrande alls. En människa är mer än summan av sina fysiska tillgångar i mina ögon. Och snarare är det väl så att det sätt på vilket många tjänar ihop sina förmögenheter borde ses som förnedrande. Chefsbonusar i företag som går dåligt och sparkar sin personal till exempel. Dessutom är det så att bara för att man är fattig på pengar behöver man inte vara det på annat.

Men studerar man hur samhället hanterar den fattigdom vi har in på knuten, inser man att de flesta inte vill befatta sig med den. Och det absurda uppstår när TV-reklamen deklamerar att "alla har rätt till ett häftigt kök" eller någon kändis tycker att "jag ger några hundra i månaden till hjärtfonden och det kan minsann du också göra". Eller för den delen när politiker raserar trygghetssystemen för dem som befinner sig på samhällets ekonomiska botten.

Vad betyder ett häftigt kök för den som inte har råd med tandvård, den som fasar för sina barns, vänners eller familjs födelsedagar eftersom det innebär presenter man inte har pengar till, eller den som får tacka nej till sociala sammankomster för att man känner sig som en slusk i sina gamla paltor och ovårdade hår?

Är det ett häftigt kök som står högst på de mänskliga rättigheterna i vårt land idag?


Läs mer om:
Fattigdom
Välfärd
Ekonomisk trygghet
Nyfattigdom
Förnedring
Lyckade människor
Misslyckade människor
Fattigsvenskar