Idag på min en och en halv timmes-färd mot mitt jobb satt jag sista biten bakom en man och en kvinna på en buss. Mannen pratade och kvinnan försökte sticka emellan med en och annan kommentar, men det ville sig inte riktigt. Han ville prata, inte lyssna.
Först när han berättade om körsbärsträden hans fru hade fått i helgen fick kvinnan bredvid in en liten kommentar. Träden var tre meter höga och i full blom och hade stuvats in i bilen av frun. Vad var det för bil som man fick plats med tre meter höga träd i, undrade kvinnan. Och jag med, fast för mig själv. Han tittade först storögt på henne och sa sen, jaja, de var väl kanske två och en halv meter. Sedan fortsatte han att prata och att skratta åt det han sa och kvinnan fick inte någon mer chans. Hon log emellanåt.
Mannen ansåg förmodligen att han hade samtalat med kvinnan, som jag antar var någon slags kollega. Kanske ansåg hon något annat. Jag ansåg definitivt att hon var åhörare till en monolog förklädd till samtal.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Sådana människor som den du beskriver hör jag också lite då och då. Det är fascinerande för de verkar verkligen tro att de samtalar med åhöraren. Det är ofta samma typ av människor som utöver allt snackande dessutom gärna citerar sig själv. Strålande typer.
Skicka en kommentar