Det känns som om jag sitter på ett kontor. Mitt liv uppfylls av byråkrati enbart och det skrivna ordet hamnar inte längre i några romaner utan i ändlösa, hopplösa vädjanden till mindre lyhörda myndigheter.
Skrivbordet, i ek från förra sekelskiftet, skulle inte platsa på ett kontor förstås. Men det skulle inte jag heller å andra sidan, bevisligen. Det bevisar alla nobbade jobbansökningar, och ännu mer alla nonchalerade.
Igår sa de att invandrare som byter namn ökar sin inkomst med 140% i genomsnitt. Undrar just vilket namn som skulle öka mina inkomster med 140%.
Gyllenhammar...? Wallenberg? Eller kanske Fuchs De Geer Bergenstråle Ekman? Det sista blir ju omöjligt på ett körkort.
Men vad ska en fattiglapp som inte har råd att ha bil med körkort till å andra sidan.
Vad ska man med fattiga till överhuvudtaget?
På mitt kontor har kontoristen fullt upp. Det ska överklagas hit och det ska överklagas dit. CSN är en stammis, och efter vad som var mitt sista yttrande till tingsrätten inväntas dom. Utfaller den till min fördel lär mina bekymmer för alltid vara lösta. Förvåningen kommer nämligen få mig att trilla död ner på fläcken.
Kronofogden kan snart också kvala in i facket stammisar, där ska det redovisas kronor och ören på in och ut, upp och ner och fram och tillbaks. Jag vågar inte ringa dem och de vågar inte besöka mig. Fattigdom är som ebola eller mul- och klövsjukan. Det smittar, när man mist anar.
Men alla dessa brev! Papper papper överallt.
Jag hatar pappershögar. Nu växer de kring mig som bergstoppar i alperna.
Att jag inte får sjukpenning var inget som egentligen förvånade mig. Jag har upphört att förvånas över alltings eländighet i min värld. Förvåningen skulle dessutom knapra på hoppet. Och hoppet är den fattiges bästa, kanske enda vän.
När man har förlorat hoppet kan man lika gärna lägga sig på motorvägen och invänta rusningstrafiken.
Så jag sitter på mitt kontor och spjärnar emot. Spjärnar emot uppgivenheten, hopplösheten och förtvivlan som i ett nafs skulle sluka den som var mindre benägen att spjärna emot än jag.
Kanske är det nu jag får någon slags valuta för att jag i hela mitt liv, och ända sedan före min födsel då jag tog en extra månad på mig att komma ut, spjärnat emot. Allt. Alltid.
Det är nästan som att förkroppsliga det klassiska marknadsföringstricket - att vända sina brister till fördelar.
Eländet blev plöstligt poetiskt och hade detta varit en amerikansk film hade det varit nu som publiken skulle gråta och ödet för denna olycksdrabbade människa som är jag vända.
Jag sitter alltså på mitt kontor och gör marknadsföringskonster. Utan att ha haft den avsikten. Men med förhoppningen att det leder till att jag inte dränks i den eviga och eländiga korrespondensen med myndigheter som på klingande kanslisvenska förebådar min sannolika undergång.
Fattigdom
Fattigsvenskar
Arbetslöshet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej Maria !
Jag har läst dina bloggar bakåt en månad. De är läsvärda trots att de mest handlar om bedrövelser, personliga och nationella. Men du skriver så klokt jag skulle inte ha kunnat skriva dem bättre själv, dessutom med en stor touch av lite galen humor. Med en förhoppning om att något lite kunna försrö din vardag så kommer en liten historia nedan. Hoppas Du inte redan har hört den.
På en bar satt en amerikan, en ryss och en svensk och samtalade, när plötsligt en man som var påfallande lik Jesus, såväl i klädedräkt som utseende kom in och satte sig längst bort vid bardisken. Efter en stund kunde inte amerikanen hålla sin nyfikenhet i styr. Han gick fram till personen och frågade; "Är du verkligen Jesus ?" "Javisst" sade mannen. "Men skulle du då kunna bota min huvudvärk ?" undrade amerikanen. "Självklart !" svarade Jesus och strök amerikanen över huvudet och värken försvann på ett ögonblick.
När han kom tillbaka till sitt sällskap berättade han vad som hänt och då reste sig ryssen och gick fram till jesus och han lade handen på ryssens rygg och hans mångåriga ryggvärk försvann direkt.
Endast svensken satt kvar och efter en stund kom Jesus fram till honom, lyfte sin hand och frågade: "Min vän, har inte Du också någon plåga som jag kan hjälpa dej med ?" Då ropade svensken upprört; "För tusan, rör mej inte, rör mej inte ! Jag har precis fått sjukkassan att acceptera min sjukskrivning !"
MVH Wss
Hej Wassen!
Du är inte den ende som påpekat att vågen alltid ensidigt lutar åt eländeshållet här inne. Skulle jag följa några dramaturgiska regler vore det förkastligt av den enkla anledning att vi människor behöver hopp i våra liv. Men när verkligheten är så illa ställd att hoppet knappt längre går att skönja har jag avsiktligt valt att visa det här. Socialrealism i dess prydno.
Men för att överleva allt elände måste man ha en ganska rejäl dos av humor och självdistans, och trots att jag låter eländet flöda ymnigt är det den dosen som räddar mig. Vårt land har dessutom blivit lite väl amerikaniserat och människor kräver idag lyckliga slut. Jag ser det som min misson att på olika sätt bidra med de mindre rosaskimrande berättelserna.
Och tack snälla du för din historia! Den var bra, och aktuell inte minst. :-)
Lev väl och akta dig för Försäkringskassan!
Maria
En eloge till dig Maria! Det är beundransvärt att du orkar slåss mot orättvisan. Jag önskar att jag hade din styrka. :-)
Tack Miss Vitriol, för dina värmande ord!!
En dåres envishet kan vara som en black om foten i vissa lägen, i andra kan den vara den tunna skiljelinjen mellan överlevnad och undergång.
;-)
Skicka en kommentar