Rent hus med rent samvete - kapitel 7

Vill du läsa föregående kapitel kan du scrolla nedåt eller välja etiketten Romaner.

*


Ingeborg och Ingegerd inledde dagens övningar med praktisk damningsteknik. Under inga villkor fick adepterna använda blöta eller ens fuktiga trasor i sitt framtida dammande. Särskilt viktigt var detta på antika möbler med intarsia eller shellack.
De nya mirakeltrasorna var enligt Ingeborg och Ingegerd outstanding, i alla lägen. Dock skulle man komma ihåg att de vid tvätt inte skulle behandlas med sköljmedel då detta fördärvade deras mirakulösa egenskaper.
För att illustrera tekniken hade de båda damerna hällt ut sot på ett bord och med rosa gummihandskhänder lät de mirakeltrasorna fånga upp sotet som sedan hölls upp till allas beskådan. Ingegerd och Ingeborg log mot sina adepter utan att fästa vikt vid att de tomma och innehållslösa ansiktena inte verkade reagera på annat än ordet rast.
Med samma oförtrutna nit gick de vidare till ämnet dammvippor och turades om att noggrant och pedagogiskt berätta när dammvippor var nödvändiga, ett alternativ eller rent av förbjudna.

Killen med camouflagebyxorna och näsringen satt och stirrade ut i tomma luften. Han hade sjunkit ihop en aning och de breda axlarna hängde som skadskjutna kråkvingar. Det var knappt att han reagerade på det förlösande ordet rast och Ingeborg och Ingegerd fick leende säga åt honom två gånger att det nu var paus.

Amanda hade återigen intagit kabelrullen och blossade på vad hon förmodade skulle bli en av de sista cigaretterna. Hon skulle inte längre ha råd att köpa några, såvida hon inte uteslöt att köpa mat eller betala räkningar. Att utesluta räkningarna skulle innebära att telefon eller el stängdes av, vilket i sin tur skulle innebära att hon var tvungen att betala öppningsavgifter för att få det tillbaka, vilket hon inte skulle ha råd med och därför fortsättningsvis tvingas klara sig utan. Att utesluta räkningarna var således uteslutet.
Sedan flera år tillbaka hade hon redan uteslutit tandläkarbesök och nya kläder. Sedan ännu fler år hade hon uteslutit bil, sparande och eventuella nöjen eller resor. I åtta år hade hon gnetat och levt på studiemedel, van att aldrig kunna unna sig ens det minsta. Men att utbilda sig var en investering och hon hade aldrig tvekat att ta studielån, övertygad som hon varit att hon efter utbildningen skulle få ett jobb med en någorlunda rimlig lön.

En akademisk utbildning var på den tiden då hon började studera en säker inträdesbiljett till arbetsmarknaden.
Fem år senare satt hon på Arbetsförmedlingen bland andra halvt bedagade, överutbildade och undererfarna akademiker och erbjöds kurser i svetsning och storkökshushållning. Utbildningen som skulle öppna alla dörrar låg dessutom som en bromskloss framför dörrarna till jobben där inga eller ringa kvalifikationer krävdes. Ingen anställer någon som suttit ett halvt decennium på ett universitet för ett jobb som den kommer ta första bästa chans att fly från.
Ingen mer än Tjänsteförmedlingen Livskvalitet, tänkte Amanda och kastade fimpen samtidigt som hon tittade på de kringvandrande internerna som om möjligt såg ännu mer modstulna ut idag.

Men vem visste å andra sidan vad livet som piga hade att erbjuda. Det kanske skulle öppna sig en ny horisont av möjligheter, inte minst på det personliga planet. Ödmjukhet, diskretion, lågmäldhet, uppoffringar, förnöjsamhet, tacksamhet, kravlöshet och disciplin – det fanns ett hav av personliga egenskaper hon aldrig kunnat räkna till sina och som nu kanske skulle få en chans att äntligen blomma ut.
Och kanske skulle hon äntligen lära sig att se städning som en livsviktighet som kunde generera kreativitet och glädje, om den bara utfördes på rätt sätt. Kanske skulle det nödvändigt onda inför hennes ögon transformeras till skön konst.

Av naturen hade hon alltid mött förändringar med ett öppet sinne, och trots att livet nu höll på att ändra det som en gång varit hennes natur borde hon kanske försöka att på sitt gamla vis se möjligheterna istället för hindren.
Kanske öppnar sig himlens portar för den som ödmjukt böjer sig inför sitt öde och går den väg som anmodas.

Killen med camouflagebyxorna satt på en gammal lastpall och hade samma tomma uttryck som han haft under lektionen. Om han sålde sin HD skulle han kunna leva på de pengarna i säkert ett år, förmodligen mer.
Men det var inte bara pengar som betalat för den – det var blod svett och tårar, övertidstimmar, försummelser av sociala plikter, nattskift, skräpmat och en aldrig sviktande längtan efter den där svällande järngrisen som hade betalat för den livslånga drömmen. Att sälja den vore som att skära av sig armarna eller slita sitt hjärta ur kroppen.
Det fanns inget på denna jord som Dicken hade älskat högre eller offrat mer för. Och innebar det nu att han skulle få bli piga ett tag så fick han väl bita ihop och stå ut. Det skulle inte bli för länge, det var han säker på. Något annat skulle dyka upp när som helst, men det gällde bara att hålla ut tills dess. Frågan var bara hur.

Dicken, som egentligen hette Fredrik Ohlsson, hade när han jobbade som svetsare ådragit sig en arbetsskada som gjorde honom obrukbar i sitt yrke. Skadan var emellertid inte av sådan dignitet att han pensionerats eller ens fått någon egentlig ersättning. Däremot hade han fått ett intyg på att han inte kunde utföra svetsarbeten eller med detta likställt ansträngande arbeten. Intyget berättigade honom att tacka nej till arbeten som han inte trodde sig kunna klara av men som av någon anledning ändå anvisats honom av arbetsförmedlingen.
Att Dicken inget hellre ville än att fortsätta jobba med det han gjort var i sammanhanget ovidkommande, och arbetsförmedlarens förslag var att han skulle börja inom vården. Dicken, som aldrig vårdat annat än motorcyklar, var skräckslagen inför tanken på att mata gamlingar eller ännu värre hjälpa en annan människa att duscha eller gå på toaletten.
Det såg mörkt ut på Dickens framtidshorisont och vissa dagar kunde han inte ens skymta ljuset i slutet av tunneln. Hade han haft något annat än cykeln att sälja hade han gjort det utan att tveka. Då hade han lämnat landet, den sjunkande skutan Svea som han en gång hade känt stolthet i att segla på, men som han nu helst skulle mönstra av från.
Att hålla modet uppe var inte det lättaste, särskilt när det var sur vinter och cykeln stod i garaget och väntade på första vårtecknet. Att bry sig om huruvida dammtrasorna lämnade spår efter sig eller ej var om möjligt ännu svårare.
Av alla prövningar som Dicken gått igenom i sitt liv visste han att den stundande skulle bli den svåraste. För det som inte dödar oss gör oss starkare, men det som förnedrar oss gör oss till ingenting – också inför oss själva. Så mycket hade han lärt sig.

Arbetslöshet
Pigavdrag
Hushållsnära tjänster
Välfärden