Eftersom jag själv kan vara något av en språkpolis som i tid och otid rättar andra i deras språkbruk har jag fått många anledningar att fundera på varför somliga av oss drabbas av detta obändiga begär att ideligen ställa språket till rätta. Besserwisser är naturligtvis det första man kommer att tänka på, men fullt så enkelt är det inte. Inte i mitt fall åtminstone.
Har man ägnat åratal både i skolbänk och privat åt att vända och vrida på kommunikationens alla funktioner, nyanser och fallgropar så hoppas jag i varje fall att man är kapabel till ett visst mått av objektiv rannsakan av de egna motiven. Och det jag kommit fram till är att detta ständiga språkrättande grundar sig, för min del, i ett genuint intresse av att skapa kommunikation som inte feltolkas eller missförstås. Ju mer man sätter sig in i språk och kommunikation desto mer medveten blir man om hur till synes små och oskyldiga fel kan bli rent förödande.
Senaste exemplet hörde jag på TV4 idag. Malou von Sivers, som kanske inte är den vassaste kniven i lådan utan mer av det dekorativa slaget, skulle intervjua Doris Lessing. Hon påannonserade intervjun med orden "Doris Lessing, denna egocentriska författare."
Malou anklagar således den förra Nobelpristagaren för att vara självupptagen. Jag förmodar, men framförallt hoppas, att det hon skulle säga egentligen var excentrisk -dvs egen och originell.
Nu har TV4 inte de högsta språkliga kraven på sina journalister, Tilde de Paula får t.ex sitta år ut och år in och prata om "föräldraRskapet" utan att någon talar om för henne att det heter föräldraskap och inget annat. I dessa fall skulle ju en utryckande språkpolis skona de båda damerna från en hel del pinsamheter.
Tungan slinter naturligtvis i vissa sammanhang, och det gjorde den förmodligen i Malous fall, men knappast år ut och år in för Tilde. Själv skrev jag i ett tidigare inlägg behövande när jag skulle skriva behövda. Och det är just dit jag vill komma - små slintande tungor eller fingrar på tangenter som gör att det vi säger/skriver får helt motsatt innebörd.
Nu hör inte jag till de mest rigida språkpoliserna, utan jag anser att mediet styr språkkraven. Talar man om en Nobelpristagare i riks-TV är det t.ex viktigare att ha koll på sitt ordförråd än om man skriver i en blogg. En blogg har å andra sidan högre språkkrav än ett sms eller ilsken lapp. Häromdagen stod det t.ex "Nymalld" på min ytterdörr, och med ett minimum av fantasi kan man utan att gå och tala om för den stackars målaren, som säkert har ett annat modersmål, förstå att man inte ska gnugga sig mot dörren i onödan.
En språkpolis kan alltså vara styrd av det ädla uppsåtet att bidra till smidig kommunikation med minsta möjliga utrymme för feltolkningar, eller helt enkelt en översittare och petimäter som njuter av att tillrättavisa andra.
Språk
Kommunikation
Språkpolis
Journalistspråk
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Och trots detta har du själv ett sånt påvert och fantasilöst språkbruk? Tänk så det kan vara
Vem har satt likhetstecken mellan språkpolis och fantasifullt och praktfullt språkbruk? Inte jag.
Som språkpolis skulle jag mer anmärka på att "sådant" stavat "sånt" på intet vis harmonierar i stilnivå med "påvert". Det är inte fantasilöst, det är dålig språkkänsla kort och gott.
Tänk så man kan vara.
Jag är språkpolis. Jag skäms eftersom jag ofta säger rätt så knasiga ting.
Mest arg blir jag när jag läser en blogg som är så skriven på så uselt språk att det bara inte funkar.
Kan INTE hålla med anonym (=fegis) att du besitter ett påvert språk. Inte heller fantasilöst.
Tror att anonym blivit haffad av språkpolisen one too many times MOHAHAHAHA
Tack för det, du språkpoliskollega!
Har du möjligen funderat på vad ditt poliseri härstammar från? Jag tycker verkligen att det är en intressant fråga. (så torr är jag...) Det är så lätt att dra slutsatsen att det bara handlar om nitisk tillrättavisning för sakens skull, eller möjligen ett smått autistiskt behov att saker måste vara som de ska vara. Men jag tror det ligger mer bakom.
Hej o hå !
Jag är nog själv lite språkpolis, men det är sällan som jag rättar någon, ty det kan lätt uppfattas som besservisseri. Jag jobbade en tid i anslutning till en affär och där hade vi en del kunder med roliga uttal. En kastade om bokstäver i sitt talspråk, sade t.ex. "flottöljer" i stället för fotöljer. En kund sade "acculumator" i stället accumulator, etc.
Hade vi påpekat felet kanske de hade slutat som kunder. Lite elakt av oss så använde vi i personalen deras språkfel internt vid vårt privata samspråk.
Men där kom straffet, efter en tid, därigenom att vi själva omedvetet började uttala dessa ord fel till våra andra kunder, och då kunde det hända att de tillrättavisade oss. ;-)
Ha en bra dag, Maria
Hej Wassen!
Det är ju en delikat balansgång att avgöra när man kan utöva sitt poliseri, det håller jag med om. Om man sårar eller förargar någon har man ju lyckats haverera förutsättningarna för en god kommunikation. Det är långt ifrån alla som kan och vill diskutera sina egenskaper och kunskaper på ett konstruktivt kritiskt plan. Men att trycka ner andra är dock inget som jag vill uppnå.
Men som språkpolis blir man naturligtvis ett tacksamt offer för nitisk granskning och jäklar ta den språkpolis som gör egna tabbar. Det man ger får man som bekant tillbaka. ;-)
En bra dag till dig med!
Maria
Visst är det jobbigt att vara språkpolis..det är jag med.Ordentligt dessutom.Jag KAN inte tiga när folk säger fel, fast jag försöker skruva tungan åt alla håll! Det VÄRSTA är de som inte kan skilja på de och dem! DÅ ser jag rött! Bry dig inte om "påvert o fantasilöst", anonyma inlägg borde inte publiceras!Förbannade fegharar! Tina
Tina - det är ett tungt och smutsigt jobb, men någon måste göra det. ;-)
Det värsta med de och dem är att ju mer man tänker på det desto mer förvirrande blir det. Man är i det här fallet jag.
Det värsta för mig numera är de som inte kan skilja på sett och sätt, på enda och ända. Till min stora förvåning blir detta allt vanligare. Hur ska människor förstå varandra till slut, man kan undra...
M
"Det värsta för mig numera är de som inte kan skilja på sett och sätt, på enda och ända. Till min stora förvåning blir detta allt vanligare." Jag håller med dig om att det är löjeväckande men på intet sätt hindrar det förståelsen av texten. Detta sammantaget med din attack på Tildes extra-r (som ju är helt fel men ingalunda stör kommunikationen om du bara kan låta bli att irritera dig på det) tycker jag vittnar om att du felanalyserat ursprunget till ditt eget språkpoliseri. Let's face it! Vi som rättar andra gör det i yttersta undantagsfall för att det inte går att förstå vad de menar, i andra fall är det något annat som driver oss. Jag vet fortfarande inte vad.
"Till min stora förvåning blir detta allt vanligare." Har du förresten belagt den hypotesen vetenskapligt? Jag tror att såna som du som tror att vissa språkfel (däribland särskrivningar och e-ä förväxlingar) blir vanligare helt enkelt glömt bort att tänka på att fler och fler människor skaffar sig en offentlig röst. I takt med att de som "publicerar text" blir lägre utbildade ökar också de synliga språkfelen. Men jämför en hög skoluppsatser från förr med en hög skoluppsatser från nu så är jag någorlunda övertygad om att språkfelen är väldigt lika varandra både till form och frekvens.
Tjipp!
Skicka en kommentar