Rent hus med rent samvete - kapitel 3

För den som vill läsa de tidigare kapitlen är det bara att scrolla neråt. Tyvärr syns inte indragen i texten, så den blir irriterande kompakt. Men sånt får man leva med.

*

Klockan åtta på måndag morgon hade Amanda letat sig fram till adressen hon fått av arbetsförmedlaren. Den låg i utkanten av ett industriområde där var och varannan industri verkade nedlagd. Kursen hölls i en verkstadslokal där man fortfarande kunde se spår av någon slags metallhantering. Enkla bord och stolar stod uppställda mitt i lokalen och från taket strömmade det grågröna ljuset från surrande lysrör.
Ett tjugotal personer satt utplacerade så långt ifrån varandra det gick och efter att Amanda hade satt sig kom det ytterligare ett tiotal. En kille som såg ut att vara i hennes egen ålder stod med ryggen mot kursdeltagarna och sorterade papper vid det bord som skulle tjänstgöra som kateder. Han hade en rosa lammullströja på sig med en vit skjorta som stack fram ur v-ringningen och hans hår låg slickat mot huvudsvålen.
Det var mest kvinnor men också några män i varierande åldrar. En av dem var stor som ett hus med camouflagebyxor, bomberjacka, stora kängor, skalat huvud och en pirecingring i ena näsvingen. Amanda försökte föreställa sig honom som piga hemma hos en åldrig liten dam med ett hem fyllt av skört kinesiskt porslin som skulle dammas varje vecka, och en liten soffkuddshund som skulle borstas dagligen. Hon log för sig själv och killen med näsringen trodde tydligen att hon log mot honom för han blinkade mot henne och sträckte lite på sig där han satt.
Kvart över åtta vände sig killen i den rosa tröjan om och lutade sig mot bordet bakom honom, som om han ville komma så långt bort från åhörarskaran som möjligt. Han log ett stelt leende och presenterade sig som Richard Richter, en av grundarna till Tjänsteförmedlingen Livskvalitet.
Richard Richter inledde med att berätta att företaget än så länge bara hade en förmedling, men att man räknade med att det kommande året öppna ytterligare fem förmedlingar i andra städer. Efter det fortsatte han:
”Jag vill hälsa er välkomna till kursen Rent hus med rent samvete”, samtidigt som han strök undan en hårslinga som trillat ner.
Åhörarna i stolarna satt tysta och visade i Richard Richters ögon inte en min av uppskattning inför detta välkomnande. Det var hans tredje kursintroduktion och den kändes lika obehaglig som de två tidigare. De hade dragit lott om vem som skulle hålla dem och nitlotten hade med hans vanliga otur fallit på honom.

Rent hus med rent samvete var det hederskodex som gett namn till kursen och det skulle utgöra själva grunden för utbildningen. Det var mycket man skulle tänka på när man vistades i hemmets helgd hos en annan människa.
Richard Richter lyfte blicken från sin fusklapp och tittade ut över skaran av adepter med en blick som skulle förstärka allvaret i det han nu skulle säga.
”Det här är så självklart att det egentligen inte behövs sägas – ni är ju alla vuxna människor med sunt förnuft – men jag vill för tydlighetens skull påpeka detta, och jag gör det bara en gång eftersom något annat vore att förolämpa er intelligens. Den outtalade, men viktigaste regeln i ert framtida tjänsteutövande är denna: Under inga omständigheter får ni snoka bland tjänstegivarens privatsaker.” Han försökte återigen fånga blickarna hos lyssnarskaran för att än en gång poängtera allvaret i det han sa. ”Råder det några som helst oklarheter kring denna fråga?”
”Om vi nu ska arbeta i ett…”, hann Amanda säga innan Richard Richter skrek till:
”Nej, nej, nej! Vi säger inte arbeta här, vi säger tjänstgöra. Tänk på det som att ni gör någon en tjänst, och dessutom får betalt för det.”
Amanda fortsatte:
”Om vi nu ska tjänstgöra hemma hos människor så lär väl allt inom hemmet räknas som privatsaker?”
”Men hör här nu, gumman, privatsaker är givetvis papper i stängda lådor, garderober, hyllor och annat där man lägger saker som inte berör andra.”
”Så om det ligger papper framme på skrivbord eller så, så räknas inte det som privatsaker?”, fortsatte Amanda.
”Givetvis räknas det då också. Ni får väl lov att använda någon slags fingertoppskänsla.”
”Vad räknas använda kondomer på mattan som då?”, frågade en annan av kursdeltagarna. ”Och skitiga kalsonger på badrumsgolvet, är det privatsaker som vi inte ska röra också?”
Richard Richter drog en suck och tänkte att det här verkade bli värre än de tidigare gångerna han hade stått där. Gudskelov skulle han bara hålla i första dagens introduktion, därefter var det två husfruar från en internatskola som skulle ta över. Sedan behövde han bara träffa de här människorna när de skulle skrivas in och personlighetstestas. Personlighetstesten var förvisso en prövning, men där var han i alla fall inte ensam om att dra lasset.
”Om vi säger så här då”, fortsatte han utan att kunna dölja sin frustration, ”om ni hade tjänstetagare hemma hos er, så kanske det fanns ett och annat ni skulle önska att de inte skulle röra eller rota i. Ni kan väl utgå från hur ni själva skulle vilja ha det?”
”Om det fanns saker jag ville dölja skulle jag väl för fan inte ta in folk som skulle plocka upp skiten efter mig!”, sa killen med näsringen och camouflagebyxorna.
”Touche´”, svarade Richard Richter utan att låta sig skrämmas av mannens kriminella uppsyn. ”Men nu är det ju så att många av våra tjänstegivare har tvingats prioritera i livet. De har så krävande uppgifter att de helt enkelt inte hinner ta hand om det hushållsnära arbetet, tjänsterna menar jag! De tvingas alltså lägga sin tillit hos främmande människor och det minsta de kan begära tillbaka är väl att deras privatliv respekteras? Jag vet att detta är nytt för de flesta av er och att ni kanske haft tankar på helt andra karriärer, men nu är det ju så att ni inte längre har något val. Var ska ni få pengar ifrån?”
Richard Richter kände hur tålamodet rann ur honom och tyckte att de tidigare så uttryckslösa ansiktena såg alltmer fientliga ut. Nu gällde det att trycka till dem och visa vem som höll i tyglarna, innan de fick övertag om honom.
Det gick en viskning genom den en gång övergivna verkstadslokalen och Richard Richter fortsatte:
”Om vi ska se helt krasst på det här så är det ju så att ni inte längre har något val, eller hur? Och om ni inte är tillmötesgående mot era tjänstegivare så kommer det var fjärde måndag en ny grupp med andra i samma situation som ni, och de kommer inte dra sig för att konkurrera ut er. Och då står ni där igen. Mitt förslag är därför att ni tar er en riktig funderare på hur framtiden kan komma att se ut och att ni gör det mesta av de här fyra veckorna så att ni klarar er i konkurrensen.” Han gjorde en kort andningspaus samtidigt som han svepte med blicken för att se alla i ögonen och klargöra att han inte var någon man sätter sig på. ”Vi ska inte heller glömma att det står tusentals människor och knackar på landets portar som mer än gärna skulle viga sin tid åt hushållsarbete hos en av våra tjänstegivare.”
”Hushållstjänstgöring menar du väl?”, frågade Amanda och log mot Richard Richter.

Under första pausen satt Amanda på en gammal kabelrulle ute på gården och rökte. Några hade grupperat sig i klungor och andra vankade av och an som interner på en rastgård. Alla hade de det där ansiktsuttrycket som de fick som hamnat utanför systemet och som mist hoppet om att någonsin ta sig in igen. De som inte var på väg någonstans, som inte behövdes och som inte längre hade några val att fatta. Amanda hade börjat se det där uttrycket i sin egen spegel och det skrämde henne.
Ibland brukade hon roa sig med att sitta på stan och för sig själv peka ut de som hade ett jobb och de som hade varit utan så länge att de förlorat tron på att få ett igen. På avstånd såg man det på hållningen, och kom man nära såg man det i ansiktet. Man kunde också se det på hur de gick, vilken kraft de hade i stegen, om de var på väg någonstans där de hade en uppgift att fylla, eller bara drev runt för att inte bli tokiga i lägenheter som hade förvandlats till fängelsehålor. Vissa försökte dölja det, med kläder som signalerade att de fortfarande hade ett sken att upprätthålla, med sminkning och med leenden som försökte säga att de ännu inte hade gett upp. Andra hade sjunkit ihop, stegen hade blivit släpande och vilsna och leendena hade förvridits i orons och hopplöshetens grimaser.
Överallt såg hon dessa människor, som varje gång en minister slog sig för bröstet och sa ”det går bra för Sverige!” i tv-apparater som de inte hade en chans att betala licens för – även om de av ideologiska skäl hade velat göra det – blev påminda om att de inte längre hörde till det som utgjorde Sverige.

När pausen var slut stod en märkbart lättad Richard Richter mellan två kvinnor i övre medelåldern klädda i mörka kjol-dräkter och med uppsatt hår. I lokalens grågröna sken och mot fonden av den smutsiga verkstadsväggen full av svarta skruvhål och dammiga silhuetter av verktyg, såg de ut som om de väntade på att strålas upp till ett fjärran moderskepp.
Richard Richter tackade för sig och lämnade över ordet till Ingeborg och Ingegerd som visste allt om hur man gör rent hus med rent samvete, innan han fortare än kvickt slet till sig sin jacka och portfölj och försvann ut genom den knarrande verkstadsdörren som han fick slå igen fyra gånger innan den slutligen stängdes.