Rent hus med rent samvete - kapitel 4

Tjänsteförmedlingen Livskvalitet bestod av Otto Bergenstråle, Karl-Henrik Mannerheim, Richard Richter och receptionisten Sonja Adelsparre. Otto Bergenstråle var trettiofem år och hette egentligen Olov Bengtsson. Karl-Henrik Mannerheim var fyrtioett år och hette egentligen Henrik Magnusson och Richard Richter som var döpt till Anders i förnamn och Andersson i efternamn var inne på sitt trettioåttonde levnadsår. Sonja var född Sonja Adelsparre och var således den enda vars riktiga namn hade platsat inom ramen för förmedlingens företagsidé.
Eftersom Sonja bara var anställd hade hon inte varit delaktig i utformandet av företagsidén och därmed heller inte i snilledraget med namnändringarna. Däremot hade hon alltid avskytt sitt förnamn och mer än en gång förbannat sina föräldrar för att ha döpt henne till ett namn som möjligen passade en kvinna tre generationer äldre än hon själv.
Sonja var 26 år gammal och förutom att hon var den enda på Tjänsteförmedlingen Livskvalitet vars börd någorlunda motsvarade den för företagsimagen eftersträvansvärda, var hon dessutom den enda av de fyra som kunde skilja en Rubens från en Liljefors.
Sonja var trevlig, tillmötesgående, stresstålig och i besittning av en social kompetens som lämpade sig mycket väl för ett arbete i reception. Hennes lagomt ljusslingade hår satt alltid i en lagom elegant uppsättning eller hängde lagomt ledigt utsläppt över hennes axlar. Hennes röst var aldrig för gäll och hennes gester aldrig för yviga, hennes sminkning var alltid klanderfri som en reklambild och hennes kläder alltid välstrukna och välsittande. Dessutom var hon fortfarande singel vilket gav en liten extra krydda i tillvaron för hennes tre chefer, utan att för den skull inbegripa närmanden eller plumpa insinuationer. Mer som att hon likt en klimatanläggning gjorde arbetsmiljön lite bättre och gemytligare.

Otto Bergenstråle som under en blöt kväll på krogen hade kläckt ur sig embryot till det som växte till idén om Tjänsteförmedlingen Livskvalitet hade alltid drömt om ett liv långt från hans eget. Som barn hade han fantiserat sig hem till en annan familj där man hade annat än snabbmakaroner och scanköttbullar som basmeny, och där mammans och pappans tillrop inte hade handlat om skitstövlar och kärringjävlar, utan om glädje inför hans osedda talanger och förmågor. Han hade fantiserat sig till en frisk bror vars allergi inte stod i vägen för honom att få den där schäferhunden som skulle ha blivit hans bundsförvant och trogne följeslagare och som skulle ha lyssnat på allt det som ingen annan lyssnade på.
Medlemmarna i fantasifamiljen hade avlidit med åren och när han fick sin första egna lägenhet hade han upptäckt smidigheten med snabbmakaroner och mamma scans köttbullar. Senare även svårigheten i att hitta ett förhållande där höjda röster och tillrop endast var sprungna ur glädje.
Vad som återstod av barndomens fantasifärder var önskan att bli sedd för sina talanger och förmågor, och det var kring denna önskan han vävde vuxenvärldens fantasier; i vilka himlen en dag skulle öppna sig ovanför honom och han bli varse hur dessa talanger bäst skulle komma till sin rätt.
Han visste att han hade så mycket mer att komma med än han någonsin getts möjlighet att visa. Med Tjänsteförmedlingen Livskvalitet skulle kanske allt det komma att ändras och han skulle äntligen få visa vad han gick för, äntligen få lysa med full kraft.

Karl-Henrik Mannerheim, känd för sin omgivning som Hänkan, hade sedan gymnasiets slut sysslat med lite av varje. Han var ganska bra på affärer och att snacka sig till det mesta.
Uppväxten i villaförorten hade inte lämnat några sår och han tog det mesta i livet med en klackspark. Trots att han kunde framstå som något av en snacksalig lurendrejare var han en ovanligt ärlig person, både privat och i affärer. Patologiskt ärlig skulle somliga av dem som kände honom till och med påstå. Det var också denna ärlighet som hade gjort att han känt sig skeptisk till namnbyten och förslagen att få hela företaget att se ut som något det inte var. Men han hade varit arbetslös och ville till vilket pris som helst få en försörjning, så han hade låtit sig övertalas av Ottos argument. Otto visste ju dessutom med sina kunskaper i PR och marknadsföring vad han snackade om. Det var ju inte heller så att ett namnbyte innebar något oärligt, det var bara kosmetika som Otto kallade det. Och Karl-Henrik såg trots allt ganska pragmatiskt på världen.
Att vara 41 år, inte ha någon familj, arbetslös i två år och längta efter semestrar, ny bil, större tv och bättre dator gjorde att man fick kompromissa med en och annan princip. Att det skulle vara fel att byta namn var dessutom en princip som Karl-Henrik aldrig hade hyst.
Dock hade han satt ner foten och vägrat gå med på Ottos förslag att de tre skulle försöka börja prata lite som Carl Bildt, för att förstärka känslan av tradition och pålitlighet. Men där gick gränsen för Hänkan. Richard Richter hade däremot gått hem och övat tills han gav upp för att han mer lät som en full smålänning.

Richard Richters liv som Anders Andersson hade präglats av en dominant far vars förväntningar han aldrig kunnat leva upp till, hur mycket han än försökt. Att hans nervösa men välmenande mor hade försökt släta ut dessa bergochdalbanefärder mellan klander och försoning hade snarare gjort honom än mer känslig för sina tilltagande humörsvängningar. Hon ville trösta och göra gott men fick honom av någon anledning alltid att känna sig ännu mindre och ännu svagare.
Han var enda barnet eftersom hans mor blivit steril efter den förlossning som närapå kostat henne livet, och som emellanåt fått Anders Andersson att känna en viss skuld. Fadern å andra sidan kände han bara behov av att hämnas på och den mest förekommande tanken i den unge Anders Andersson liv hade varit ”en vacker dag ska du få se, gubbjävel”.
Att ändra sitt namn hade känts som första steget mot det som fadern skulle få se. Det var chansen han väntat på, den där han äntligen skulle få visa att han var kapabel till saker som låg långt bortom hans fars begreppsvärld.
Och det var egentligen först när Anders Andersson blev Richard Richter som han hade börjat ifrågasätta vad det var hans far själv hade åstadkommit i livet, vilket visade sig vara ganska lite.
Richard Richter hade bytt namn, ändrat frisyr och ekiperat om sig med en sprittande känsla av upprättelsens tillfredsställelse. Den omtumlande nystarten hade fått honom att tänka mindre på vad själva arbetet skulle innebära, vilket var riktigt bra eftersom han aldrig hann bli särskilt nervös eller osäker på om han skulle klara det. Rätt som det var satt han bara där på sitt kontor på Tjänsteförmedlingen Livskvalitet och kände sig betryggande långt från den Anders Andersson som han så ofta haft svårt att acceptera. Hans skrivbord var förvisso inte lika stort som Ottos, men å andra sidan räknade han med att Otto skulle få klara av många av de bitar som kunde tänkas bli obehagliga.
Richard Richter tyckte inte alls om kontakter med myndigheter eller banker och det jobbet överlät han mer än gärna åt de andra. På frågan vad han egentligen tyckte om skulle Richard Richter haft svårt att ge ett svar. Frågan väckte mest obehag, och därför undvek han också att ställa sig den alltför ofta.