Så gick jag i utbildningsfällan

För en person som jag, som älskar att gå i skolan sitter det långt inne att ångra en utbildning. Men faktum är att jag har kommit att ångra mina tre år på Informationsprogrammet i Karlstad. Jag har ångrat att jag gick på klyschan som gällde då (slutet av 90-talet): att en akademisk examen öppnade alla dörrar på arbetsmarknaden, det var inte ens så himla noga vilken examen man hade, bara man hade en.

Och jag har ångrat att jag inte följde min inre röst som sa åt mig att fortsätta med formgivning och vidareutbilda mig inom det. Jag gjorde den felaktiga bedömningen att en akademisk examen skulle vara en säkrare biljett till en bra lön och bättre jobb än de jag dittills hade haft, än att ge sig in på en osäker designbana. Jag tar givetvis ansvar för mitt eget val, men så här i efterhand kan jag se att min bedömning blev felaktig till stor del på grund av den information som samhällsvetare och prognosmakare gav. Och för detta bär inte ens Reinfeldt skulden.

Däremot ångrar jag inte mina två år på författarskolan, inte heller min utbildning till läderhantverkare, eller min estetiska gymnasieutbildning eller andra kurser inom språk eller datakunskap. Kanske säger det mer om mig än om något annat, men det är också ett uttryck för att utbildning fungerar på många skilda plan. En utbildning som kan ge personlig glädje utan att vara till nytta yrkesmässigt ger oss en tillfredsställelse. En utbildning vars enda mål är ett direkt sikte på ett arbete, men som sedan inte leder till det förmodade arbetet ger tvärtom frustration. Att en utbildning har ett bäst före-datum ökar givetvis denna frustration. Om utbildningen inte lett till ett arbete, inte tllfredsställt personliga intressen, har tagit flera år i anspråk och kostat stora summor pengar är det lätt att känna vrede och förbittring. Det gamla ordspråket "kunskap är en lätt börda att bära" får en helt ny innebörd om det sätts i relation till studieskuld och förlorade år som man hade kunnat ägna åt att tillägna sig annan slags kunskap, som endera hade lett till arbete eller gett en personlig tillfredsställelse.

Men hur jag än vänder mig så är lärandet och kunskapen en livsnödvändig del av livet för min del. Om jag fick möjlighet skulle jag inte tveka att ge mig in på en helt ny utbildning. Jag skulle bara välja mer försiktigt. Och jag skulle framförallt inte frångå min inre röst. Men jag skulle inte heller råda någon över 30 eller 35 att ta studielån för en utbildning som inte gav ett garanterat arbete. Och med garanterat menar jag verkligen ett skriftligt avtal. När jag började på informationsprogrammet var vi så gott som garanterade ett jobb efteråt - av marknaden och prognoserna vill säga. Tre år senare var det inte många som fick jobb, majoriteten av dem som blev utan fanns bland dem som var mellan 30-35 eller äldre. Så vad händer med ett samhälle där medborgarna blir äldre och äldre, men kasseras från arbetsmarknaden allt tidigare? Det lär vara en ekvation som bara kan gå åt ett håll, åt skogen.