I dagens SvD skriver Karin Thunberg om en kvinna som blundade för att hennes sambo förgrep sig på hennes dotter. Rubriken är "Mammaskulden när det värsta har hänt".
Mamman i fråga agerade inte trots att hennes dotter vid två tillfällen berättade att mannen förgripit sig på henne. Det var alltså inte fråga om att mamman misstänkte något som hon inte hade bevis för. Hon valde istället att som hon själv uttrycker - försvinna in i ett vakuum.
Dottern berättade med några års mellanrum om vad som pågick, och mamman "borde ha kastat ut honom, helst anmält honom."
Helst anmält honom?... Borde ha kastat ut?...
Ni må tycka att jag sätter mig till doms över denna kvinna, dessutom utan att veta något om hennes situation eller historia. Men det intressanta här är att belysa den brist på agerande som inte verkar helt ovanlig vid dessa brott.
Varför agerar inte kvinnorna?
Varför skyddar inte dessa kvinnor sina avkommor, med sitt liv om de så måste?
Varför står det inte "jag borde inte ha slagit ihjäl honom, men jag kunde inte hejda mig", istället för att "jag borde ha kastat ut honom"?
Thunberg skriver:
"Kvar finns mamman, tyngd av skuld, befläckad av den skam som inte går att tvätta bort. Inte bara för att mannen, han som var hennes älskade, smög sig in till dottern på nätter. Mer för att hon inte såg det hon borde ha sett."
Men vänta här, tänker jag. För att hon inte såg det hon borde ha sett? Flickan har ju berättat för henne, vad mer kan hon begära?!
För att hon inte ville se det dottern visade henne, vore väl sannare att säga. För att hon av någon anledning valde att slå dövörat till.
Naturligtvis kan jag föreställa mig en uppsjö av orsaker till varför kvinnor i denna sits inte agerar, både högst personliga men också sådana som samhället har frammanat genom att i alla möjliga och omöjliga sammanhang omhulda bilden av kvinnan som passiv mottagare snarare än rättsskipande aktör. Men att dra slutsatsen att det enbart är jag-svaga, förtryckta kvinnor med låg eller ingen självkänsla som väljer att inte agera, är förmodligen inte heller helt sant.
Människan är ingen rationell varelse, och i var och en finns helt säkert brister och mörka hål som vi inte kan föreställa oss vidden av innan vi tvingats konfrontera dem. Men skammen över att inte ha agerat - trots att barnet själv berättat om övergreppen - är lika rättmätig som ofrånkomlig. För vem ska ett barn kunna lita på om det inte kan lita på sina föräldrar?
*
Övergrepp
Skam
Jämställdhet
Skuld
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
det verkar finnas otaliga föräldrar som sätter sig själva främst:-).
Och det finns ingen förklaring till det handlande du beskriver, du har helt rätt. men kanske kan mammorna inte se barnen som egna individer? utan bara en del av sig själva? och låter man sig själv utnyttjas, kanske kan även barnen förtjäna något sånt?
mer sund distans mellan föräldrar och barn!
Hur kan en mamma utgå ifrån att det var ett misstag när dottern säger att han "tagit henne där nere". En mamma som älskar sina barn mer än sig själv och sin nya partner borde väl ha undersökt det hela i stället för att "blunda" och inte göra någonting alls. T.ex. låtsas sova och kontrollera vad som sker på nätterna eller ha en bandspelare som spelar in allt som försigår i hemmet. Eller varför inte följa upp det hela och prata med dottern. Det finns hur många sätt som helst som man kan ingripa mot sådana misstankar. Men att inte göra något alls, när dottern sagt att "han tagit henne där nere" är helt ofattbart.
Är det verkligen meningen att man skall tycka synd om mamman efter att ha läst kolumnen. Helt sjukt! Det hela visar bara hur otroligt egoistiska en del föräldrar är. Sätter ny man, vänner och kärriär framför sitt egna kött och blod.
En mamma som inte agerar och som tom kanske inser vad som händer på nätterna utan att göra något (sådant existerar otroligt nog)är faktiskt medvållande till det sexuellt utnyttjande/våldtäkter som sker i hemmet. En sådan person är inte bättre än själva gärningsmannen, snarare tvärtom.
För mig är det helt ofattbart. Finns inte en enda ursäkt att ta till när sådana här grymma saker händer.
Stackars barn som får sina liv förstörda pga föräldrar som inte agerar. Stackars barn som inte har föräldrar som skyddar dem mot de odjur som finns i samhället. Stackars barn som får hela livet förstört pga sina egna mammors beteende.
Fy Fan, vilka hemska mammor det finns. Låta sin lila dotter bli våödtagen i hemmet av sin älskare utan att ingripa. Hoppas dottern inser vilken mor hon har och bryter kontakten helt och hållet.
Min instinktiva reaktion på alla sådana här händelser är fruktansvärd vrede och vämjelse över vår mänskliga art. Och min tanke var också - ska jag tycka synd om denna kvinna nu eller vad vill författaren uppnå?
Min andra reaktion är att försöka förstå, utan att fördöma och dra förhastade slutsatser. Att förstå är dock inte samma sak som att försvara eller förlåta.
Jag vet att jag tillhör en priviligierad grupp som redan från det jag såg dagens ljus har fått veta mitt värde. Och jag inser också att det är lättare för den som aldrig behövt tvivla på sitt värde att sätta gränser för vad man finner sig i.
Men vad det än är som drivit denna man till sina handlingar och vad det än är som förhindrat kvinnan att skydda sitt barn så är det lika tragiskt ett barn som får betala priset.
Otroligt hemskt.. stackars barn. Spontant så tycker man ju, precis som mamman säger, att hon borde gjort mer (eller ngt öht).. Men det måste ju finnas något större/djupare som gör att hon inte kan/vill se och reagera.
Man får ju inte reda på så mkt i texten där.. skulle gärna få en "riktig förklaring" till det hela. Känns bara obegripligt annars. Det är ju hennes BARN. Att man, i vissa situationer, inte gör vad som är bäst för en själv kan jag begripa på ett annat sätt.. noll självkänsla/jag-svag/trasig/manipulerad osv. Måste vara ungefär samma problematik här?
Så lätt det är att spy yr sig kritik över en annan människas handlande i en situation som övergår våra värsta mardrömmar. Ja, hon handlade rent åt helvete fel, men ack så mänskligt det är att fela.
Här är mina tankar om det hela:
http://minatankar1.wordpress.com/2008/09/07/antligen/
länken blev lite fel:
http://minatankar1.wordpress.com/2008/09/07/antligen/
Ninni -
Det är mänskligt att fela skriver du. Visst. Och man kan komma undan med sina fel med en axelryckning så länge det inte drabbar någon annan än en själv.
Om du anser att man inte kan diskutera människors handlingar utan att det är att "spy ur sig kritik" så får det stå för dig. Jag anser dock att för att mänskligheten över huvud taget ska lära av egna eller andras misstag krävs att man analyserar dem och försöker förstå hur de uppkom i första hand. Först då får man möjlighet att förhindra eventuella framtida misstag.
Och hur länge ska vi egentligen hålla fast vid bilden av den heliga, oantastliga modern?
Visst är det mänskligt att fela. Det här handlar dock inte om att fela. Det handlar om att utsätta ett litet barn - sitt egna barn - för år av sexuella övergrepp/våldtäkter. Det är nog den värsta misshandeln ett barn kan utsättas för. Hur kan man kalla detta för att det är mänskligt att fela. Men du kanske menar våldtäktsmannen. Eller är det bara en av förövarna som har rätt att fela?
Skicka en kommentar