Idag öppnades ett nytt universum för mig. Och det var inte i någon positiv bemärkelse.
Det hela började med min replik på en krönika i SvD om övergrepp på ett barn. En kvinna kommenterade i sin tur mitt inlägg, kvinnan lämnade en webbadress och jag besökte den. Det var tröskeln in till en värld som jag knappt trodde existerade. Den ena pedofilen etfer den andra som i sina bloggar skriver långa utlägg om hur trångsynt och fördömande samhället är. Pedofilerna sägs också utgöra mellan 5 och 10 procent av befolkningen.
Dessa människor menar på fullt allvar att pedofili är en läggning som ska jämställas med homosexualitet och heterosexualitet. Enligt dessa människor kan barnen mycket väl besvara den vuxnes lust och kärlek.
Kvinnan som kallar sig Ninni skriver i mina kommentarer: "Så lätt det är att spy yr sig kritik över en annan människas handlande i en situation som övergår våra värsta mardrömmar. Ja, hon handlade rent åt helvete fel, men ack så mänskligt det är att fela."
Går man in på hennes blogg och länkar sig vidare visar det sig att samma kvinna försvarar pedofili och pedofiler.
På en sida som innehas av en man som säger sig vara pedofil kan man läsa otaliga exempel på hur bloggaren själv men också kommentatorer sjunger pedofilins missförstådda lovsång. Det är stora textmassor och jag har ingalunda plöjt mig igenom allt. Man behöver dock inte läsa mycket för att förstå att det råder en enighet kring åsikten om människors rätt till vilken sexualitet man behagar.
På ett annat ställe och med anonym avsändare åberopas yttrandefriheten. Sällan har väl den yttrandefrihet vi har att tacka för så mycket vanärats och missbrukats så kapitalt. Långa och snåriga utläggningar försöker här på ett traditionellt vetenskapligt vis föra fram bevis för att pedofili inte bör betraktas som en psykisk störning.
På en annan sida hävdar två kvinnor som kallar sig Hanna och Helena att 11-åringar idag är mogna att själva bestämma över och ta ansvar för sin sexualitet.
En komiker går på sin sida ut och uppmanar andra att lägga ut bilder på sig själva som barn för att låta pedofilerna ta del av dessa och på så sätt stilla sina begär utan att barn kommer till skada. Uppmaningen bör givetvis tas som ett provocerande - och synnerligen osmakligt - skämt, vilket dock går pedofilerna förbi som istället tar det på allvar och tycker att det är en strålande idé.
Man kan också läsa en kvinnlig pedofils historia om hur hon insåg att hon var pedofil. Där lär väl bilden av den oantastliga modern rämna om den inte har gjort det förr.
Jag är fortfarande förstummad inför dessa människors monumentala brist på empati och rättspatos. Att tro att ett barn bygger relationer till vuxna människor på samma premisser som vuxna övergår min fattningsförmåga.
Och här står vi - de kolapsade samhällsnormerna och barns välfärd ställs emot människans rätt till sin fria sexualitet. Jag kan bara höra svaren på detta inlägg, hur ordet "moralpanik" lär yttras både en och två gånger.
Hade Tyskland och Europa drabbats av lite moralpanik i 30-talets början så hade förmodligen inte 11 miljoner människor mist sina liv.
Har vi i vår tid blivit så vana att gapa på våra rättigheter i alla lägen att vi helt glömt våra skyldigheter?
Man kan bestämt tro det.
*
Pedofili
Pedofiler
Övergrepp
Barns rättigheter
Mänskliga skyldigheter
Sexualbrott
Stigma
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
20 kommentarer:
det där är en värld jag inte ens vill ta del av. jag tycker att moralpanik vore en komplimang i detta läget! och att pedofili är fel - det är ju en självklarhet, ungefär som att himlen är blå för de allra flesta!
Shit. vad ledsen jag blir.
Var inne och läste. Det är till och med för galet för att jag ens ska kunna komma kommentera dem.
Det finns inga ord.
och att barn kan ta ansvar för sin sexualitet - HA!
En ettåring som inte ens kan vara nära en kontakt utan att vilja stoppa in fingret i sockeln? Eller en tioåring som faktiskt inte har den fysiska mognaden att borsta sina egna tänder? (det handlar om finmotoriken)
Ha!
Välkommen till vår värld där all sexualitet är tillåten! Precis så ser din värld ut. Det är fullt lagligt att vara pedofil.
Om du läser lite till kommer du:
* att upptäcka att både jag och Alex är _för_ åldersgränsen.
* förstå skillnaden mellan pedofili(sexuell läggning, något individen inte väljer) och sexuell handling med barn(vilket vi båda är motståndare till.)
* se att jag (och Alex) inte anser att barn kan besvara en pedofils känslor, vare sig dessa är sexuella eller emotionella, på ett ”vuxenvis”.
* förstå skillnaden mellan pedofil och förövare.
* förstå _varför_ jag värnar om att peddostigmat minskas.
Att en av två anledningar till detta är just för att jag _inte_ vill att barn far illa av sexuella handlingar. Jag vill den siffran skall komma så nära noll som möjligt. Vill inte du det?
Den andra anledningen är att jag avskyr mobbing(Det gör du med antar jag?). Stigmatisering är den grövsta form av mobbing som finns. Pedofiler som _inte_ lever ut sin sexualitet drabbas grymt hårt av detta stigmat. Dom riskerar sitt liv för sin sexualitet trots man väljer bort skadliga handlingar. När i livet _valde_ du din sexualitet? Tror du Alex har valt?
Men det kräver att du verkligen läser och tänker till. Vad är det egentligen människan, Ninni, säger?
Det är så lätt att tillskriva en person med obekvämma _åsikter_, åsikter som denna INTE har. Det gör du lite här o där.
Jag har full förståelse för om mina åsikter är jobbiga att möta. Jag har själv varit "en av Er" förr.
Känner du att du inte orkar ta debatten, så är du välkommen att bara säg så, så lämnar jag Dig ifred.
Med respekt
Ninni
PS. Ska svara på din kommentar på min blogg oxå sen. Det kan tyvärr dröja lite. Hojtar till när den är klar. DS.
Ninni: Jag förstår vad du säger. Men vad jag inte förstår är att en pedofil som väljer att inte utagera sina sexuella lustar ändå väljer att kalla sig pedofil? Och varför i hela friden ska man bilda någon sorts nätverk för likasinnade? Det bidrar ju bara till en konsensus: att det är ok att vara pedofil så länge man inte HANDLAR utifrån det?
Och ju fler personer som sluter sig till sådana nätverk, ju större är risken att någon trots allt börjar agera utifrån sina känslor. För ju fler man stöter på, desto "naturligare" blir det ju.
Det är där jag säger stopp. Nej man väljer inte sin sexualitet men man väljer VAD man gör med den!
Och vad man väljer att INTE göra med den!
Ninni har två stora poänger i sitt inlägg som jag tycker är värda att tänka på då man talar om pedofili (och andra typer av avvikande sexuella läggningar):
"* förstå skillnaden mellan pedofil och förövare"
"* Pedofiler som _inte_ lever ut sin sexualitet drabbas grymt hårt av detta stigmat. Dom riskerar sitt liv för sin sexualitet trots man väljer bort skadliga handlingar."
Samhället begår ett djupt misstag när de likställer ordet pedofil med en person som begår övergrepp mot barn. Ordet är och ska ses som en beskrivning av, om än för oss annorlunda, sexuell läggning där en individ tänder sexuellt på förpubertala barn.
Ingen psykolog som är någorlunda insatt i ämnet skulle likställa pedofili med psykisk sjukdom och påstå att det går att bota. Psykologin kring detta handlar mer om att den som är pedofil ska lära sig leva med sin läggning och förstå att den aldrig kan levas ut. Det stora problemet är samhällets stigmatisering som Ninni tar upp och den ställer till det för de pedofiler som försöker leva ett vanligt liv och för de psykologer som arbetar med just pedofiler. Jag känner psykologer som blivit hotade till livet för att de arbetar med detta, vilket är helt uppåt väggarna galet!
Det finns även oskyldiga pedofiler som tagit livet av sig när deras läggning kommit upp till dagsljuset. Man vet vad ordet betyder för gemene man och den som en gång utpekats som just pedofil är för evigt dömd och misstänkt! Detta även om personen i fråga skulle vara helt oskyldig och inte ens vara pedofil.
Sexuella övergrepp ska ALDRIG accepteras och ska bemötas med avsky och kännbara straff. Men vi måste också förstå att diskussionen kring pedofili inte är helt svart och vit. Vi måste se människorna bakom ordet "pedofil" och inse att majoriteten av dem tycker lika illa om sexuella övergrepp som vi andra. De skulle aldrig leva ut sina fantasier och har faktiskt lika stor rätt att få leva sina liv ostörda som resten av oss.
Frågan är var man ska dra gränsen. VEM ska avgöra vad som är acceptabelt och inte?
Ska föräldrar få acceptera att deras barn går på dagis där det arbetar pedofiler som upplever en tillfredsställelse när de tar i deras barn och som anser sig vara förälskade i tvååringar?
Ska vuxna stilla luta sig tillbaka och lita på att en pedofil är en slags filantrop så upphöjd av sin kärlek till människobarnen att han eller hon aldrig skulle få för sig att agera på sina känslor?
Och var ska gränsen för vilka sexuella avvikelser som ska accepteras dras?
Ska vi acceptera utlevd nekrofili? Vem ska i så fall bistå med kroppar?
Ska vi acceptera människors behov av att döda andra, bara de hänvisar till att det är ett primärt behov kopplat till en sexualitet de inte valt?
Ska vi acceptera läkares övergrepp på patienter under narkos med den förmildrande omständigheten att patienten ändå inte var vaken? Och tillägget att det är en drift som läkaren inte valt?
Någonstans måste man enas kring en minsta gemensamma nämnare för ett samhälles samexistens.
Det är knappast övergreppen som är en följd av stigmatiseringen av pedofiler, det är pedofilernas beteende som framkallar stigmat genom att det anses oacceptabelt av den stora massan.
Den naturliga driften för en arts överlevnad är att säkra dess fortbestånd. Genom att skydda de unga gör man just detta.
"Frågan är var man ska dra gränsen. VEM ska avgöra vad som är acceptabelt och inte?"
Det är ju där den svenska lagstiftningen träder i kraft. Det som anses brottsligt är inte acceptabelt. Så länge något är straffbart behöver samhället inte acceptera att mördare eller personer med avvikande sexuell läggning lever ut den. Det går inte att låta sin egen moral styra samhällsreglerna. Då har vi snart total anarki.
Det är inga lätta frågor du ställer kring pedofiler på dagis. Ska pedofiler ha en gul cirkel på sina körkort och id-kort som visar deras läggning även om de inte begått övergrepp? Vad vet jag om någon i personalen på dagiset jag lämnar mitt barn till idag råkar vara pedofil? Måste jag veta? Har människan i fråga aldrig gjort något närmande eller begått övergrepp vet jag inte om jag måste få veta.
Att däremot dömda pedofiler arbetar med barn och ungdomar (vilket ju tyvärr har hänt) är djupt beklagligt! Men sådant hade gått att förebygga om arbetsgivaren varit mer seriös.
"Det är knappast övergreppen som är en följd av stigmatiseringen av pedofiler, det är pedofilernas beteende som framkallar stigmat genom att det anses oacceptabelt av den stora massan."
Men du kan inte skriva "pedofilernas beteende" då det inte är frågan om en liktänkande grupp. Stigmat ser jag finns för att människor drar likhetstecken mellan pedofil och sexuella övergrepp. En pedofil är inte automatiskt en våldsman. Pedofiler finns runt omkring oss i samhället och det är knappast något de skyltar med. Gemene man ser ofta inte vem som är pedofil förrän någon begår ett brott och det är väl där problemet ligger. Som psykolog möter jag de som inte begått brott utan behöver hjälp med att leva med skammen de känner över att ha tankarna de har. De pedofilerna är också långt fler än de som väljer att begå övergrepp och då ska man veta att pedofili, i ordets rätta mening, inte är ett speciellt vanligt fenomen - löpsedlar till trots.
"Den naturliga driften för en arts överlevnad är att säkra dess fortbestånd. Genom att skydda de unga gör man just detta."
Så vad ska vi göra? Som sagt, ska de pedofiler som söker hjälp få en gul cirkel på ID-kortet eller körkortet? För mig kan personer som är dömda för övergrepp mot barn gärna få det. Det gäller samtliga våldtäktsmän - lås in dem och släng nyckeln.
Men vad gör vi med de som kämpar mot sin läggning och tycker det är ett helvete?
Märk väl att jag inte sagt att pedofili är något naturligt eller att det ska försvaras! Bara att debatten behöver nyanseras.
Tigerkex, om du går in på de sidor som är länkade från min blogg kan du läsa dig till att uppfattningen om vad som är övergrepp och inte är högst subjektiv. Dessutom hävdar en av dem att barn inte är tillförlitliga som vittnen.
Det går inte att låta sin egen moral styra över samhället - men det går bra att normalisera avvikande beteenden som bygger på utnyttjandet av en svagare part? Det om något torde vara begynnelsen till en anarki du nämner.
Jag skrev pedofilernas beteende men menade läggning. Den får man väl ändå lov att säga förenar dem? Att jämställa pedofilens läggning med homosexualiet och heterosexualitet är att sanktionera sexuella relationer mellan vuxna och barn.
Jag betvivlar inte att dte finns människor som lever med en skam över otillbörliga känslor, vare sig det handlar om att man förälskat sig i grannens tvååring eller drömmer om att få ta livet av en annan människa. Och för dessa människor ska det givetvis erbjudas hjälp. Men så länge man anser att dessa tankar är både friska och normala finns det ju ingen anledning att erbjuda hjälp, eller hur?
Det är svårt att inte elda upp sig i diskussioner i detta ämne, för att inte säga omöjligt.
Jag återkommer när mitt blodtryck sjunkit till hälsosammare nivåer.
Hmm... Jag är pedofilen i fråga och vill gärna foga några ord till diskussionen.
Tigerkex har rätt, sammanblandningen mellan den pedofila läggningen och övergrepp mot barn är ständigt närvarande. H'n beskrev några konsekvenser, en annan är att många pedofiler inte törs söka hjälp utan bär sin sexualitet som en svart hemlighet. Av egen erfarenhet kan jag säga att det är mycket destruktivt.
Jag är pedofil vare sig jag vill det eller inte, och jag måste kunna hantera det utan att det går ut över andra. (Gäller för övrigt vilken läggning som helst.) Och jag förespråkar inte<, vilket har antytts, sex med barn. Däremot uppstår ibland situationer som jag uppfattar som sexuella, men utan att barnen gör det. (Och sådana situationer är ni också med om utan att ni lägger den värderingen i det.) Jag skäms inte ett ögonblick för dessa situationer, det är det längsta jag någonsin kommer att kunna gå. Mer är inte mig förunnat.
Samtidigt är huvuddelen inte sexualitet, utan kärlek och förälskelser. För mig är det naturligt att bli kär i en åttaåring även om hon aldrig får märka det. Men en gammal tjugoåring är otänkbart.
Maria frågade var vi ska dra gränsen. Mitt svar är att den juridiska gränsen är klar. Alla känslor och tankar är lagliga, likaså åsikter. Men handlingar kan vara straffbara och kriminella. O andra sidan skulle vi finnas hur förbjudet det än skulle vara, det är att sopa ett potentiell problem under mattan. (Jag menar, hur många tror att homosexualitet inte finns i Libyen bara för att Khadaffi förnekar det?)
Elisabeth hade några frågor värda att nämna. Och varför i hela friden ska man bilda någon sorts nätverk för likasinnade? Det bidrar ju bara till en konsensus: att det är ok att vara pedofil så länge man inte HANDLAR utifrån det?
Och ju fler personer som sluter sig till sådana nätverk, ju större är risken att någon trots allt börjar agera utifrån sina känslor.
Hur deltagare utvecklas beror på vilken kultur som dominerar i gruppen. Eftersom många pedofiler mår dåligt så tar det sig ofta karaktären av en vänskapsgrupp där man också kan få det stöd man normalt inte törs söka. Man slipper känna sig så fruktansvärt ensam, och man kan tala om sina känslor utan att det väcker förrakt och avsky.
Om någon är intresserad så har jag lagt ut en kort biografi här, hur det känns att upptäcka att man är en pedofil: http://alex.pedofil.se/?p=69
Följ gärna Marias uppmaning, läs om ni är intresserade och skapa er egen uppfattning.
hälsningar,
Alex Limonovic
"Tigerkex, om du går in på de sidor som är länkade från min blogg kan du läsa dig till att uppfattningen om vad som är övergrepp och inte är högst subjektiv. Dessutom hävdar en av dem att barn inte är tillförlitliga som vittnen."
Visst är det så tyvärr och jag tycker inte att den typen bloggar är något bra heller då de i slutändan strävar efter att göra pedofilin rumsren. Man kan mycket väl ha gruppdiskussioner som en del av samtalsterapin. Men de ska knappast ledas av andra pedofiler.
"men det går bra att normalisera avvikande beteenden som bygger på utnyttjandet av en svagare part? Det om något torde vara begynnelsen till en anarki du nämner."
Absolut inte! Då missförstår du mig om du tror att jag vill normalisera pedofili.
Tvärtom så ser du i mitt förra inlägg att jag är emot att låta den egna moralen styra och förespråkar vårt rättssystem.
Återigen, som jag skrivit ska övergrepp aldrig accepteras!
"Att jämställa pedofilens läggning med homosexualiet och heterosexualitet är att sanktionera sexuella relationer mellan vuxna och barn."
Likheten mellan pedofili och normala sexualiteter som hetero- och homosexualitet stannar vid att de är sexualiteter. MEN, sexuella avarter, dit pedofili tillhör, ska givtevis inte jämställas med de normativa. Pedofili kan psykologiskt snarare jämställas med t.ex. nekrofili och zoolofili.
Jämföra och jämställa är två olika begrepp.
"Och för dessa människor ska det givetvis erbjudas hjälp. Men så länge man anser att dessa tankar är både friska och normala finns det ju ingen anledning att erbjuda hjälp, eller hur?"
Det är just därför jag inte är förtjust i att självutnämnda experter (läs: andra pedofiler) på nätet tagit över rollen som samtalsterapeuter. Det är tyvärr inget man kan göra något åt och man kan inte tvinga icke-dömda pedofiler till vård. Att vara pedofil är inget man pratar högt om och då blir det svårt att erbjuda vård också. Sådant måste ske frivilligt.
Maria, jag är återigen inte ute efter att göra sex med barn till något rumsrent! Jag känner samma avsky till det som du. Jag vill bara att man ska se människor istället för våldsverkare.
Alex - det är bra att alla med handikapp (för det är väl så man får se det, som ett orättvist och obotligt handikapp) kan få stöd, men jag kan inte acceptera att det sker i pedofilgrupper eftersom jag anser att risken för konsensus är allt för stor. Stöd får man söka hos psykologen. Och det är inte ok att jobba med barn om man är pedofil. Det är inte det. Man får som pedofil helt enkelt sätta barnen före sig själv. Tänka på deras bästa. Och aldrig ha någon kontakt med dem. Ungefär som en alkoholist med alkohol.
För du kan aldrig hävda att en liten flicka som blir torkad av dig befinner sig i en win-win-situation. Den lilla flickan befinner sig bara i en sund situation med dig om du inte befinner dig i närheten. Tyvärr. Sådan är sanningen.
Och om du vill försvara din pedofili med att du inte utövar den - det gör du om du tittar på bilder och överhuvudtaget utsätter barn för din närvaro. Jag säger inte att du är ond. Men du är sjuk och måste ha sjukdomsinsikt.
Jag tackar för alla era inlägg, men nu är jag trött på det här för idag!
Nu ska jag rena mitt sinne genom att gå ut och sätta på ett träd. Det kallas dendrofili. Parkförvaltningen klagar på de avskavda stammarna... och jag vet att det är fel, men det är min läggning och den har jag inte valt.
De får väl plantera gran eller nåt...
Maria skriver så här i sin blogg:
”Hade Tyskland och Europa drabbats av lite moralpanik i 30-talets början så hade förmodligen inte 11 miljoner människor mist sina liv.”
Jag skulle säg så här: Hade fler vågat lyssna på motståndsorganisationerna som fanns, förenat sig och stå upp för det, trots att det var svårt och farligt på den tiden, så hade den siffran varit långt, långt lägre.
Det, anser jag, är jämförbart med det jag försöker göra.
Jag försöker jobba mot stigmat pga att jag ser ofantligt många, för barnen, farliga bieffekter, förutom att stigmatet isig drabbar oskyldiga icke-utlevande pedofiler (eller andra stigmatiserade grupper).
De som lyssnar och försöker förstå vad det är den där konstiga Ninni säger, tystas effektivt, genom att man försöker vända deras åsikter till att de i sin tur inte ser till barnens bästa.
Det ser vi redan nu att Maria gör med Tigerkex, förhoppningsvis omedvetet.
Som en jämförelse vill jag ta en liknelse:
Ett barn blir påkört av en bilist och omkommer. Det är bilistens ansvar.
Men det kan finnas orsaker som gör att just det här stället är en riskplats. Låt säg att det växer en hög häck ända ut till vägen precis innan övergångsstället där barnet miste livet.
Då säger ja: ja visst, det är bilistens ansvar men se till att ta bort häck-fan så inte det upprepas. För det hjälper inte barnet som dog, det räddar inga barn framöver att dela ut ansvar när skadan redan är skedd.
Jag vill se lösningar som minimerar antalet offer. Jag vill se saker som förebygger och angriper grundproblem och orsaker.
Det är därför, och bara därför, jag pratar om stigmat.
Jag vill uppmana Tigerkex att läsa våra bloggar och bedöma själv.
Jag vill också gå saken i förväg o diskutera den pedofil som Maria stött på, Amarso.
Amarso är _en_ pedofil. Han har själv gått ut med att han har aspergers. Notera att Amarso får mothugg av egna ledet, mig och andra som delar mina åsikter.
Precis som hetrosexuella män inte bedöms efter våldtäktsmän är det direkt korkat att bedöma pedofiler som grupp utifrån _en_individs_ idiotiska åsikter.
Elisabeth:
Men vad jag inte förstår är att en pedofil som väljer att inte utagera sina sexuella lustar ändå väljer att kalla sig pedofil?
Pedofil beskriver sexuell och emotionell attraktion av barn. Ordet pedofil beskriver alltså _känslor_ och känslomönster inte en handling. Det är media som har gett dig fel betydelse av ordet. Varför gör media så? Det är ett mycket intressant(men ack så farligt) spel att beskåda som media bedriver, men det skulle ta för lång tid att förklara här. Varför media gör så är dock lätt. Det handlar enbart om pengar.
Den dagen folk inte längre går på det, kommer media inte ha någon vinst i att missbruka ordet pedofil.
Alex har svarat på varför han väljer att kalla sig pedofil. Till mig sa han på ett annat sätt och det sättet kopplade jag.
Han sa: ”Jag behöver ett ord för att förstå mig på och förhålla mig till och hantera mina känslor.”
Vad ska han kalla dessa känslor till prepubertala barn om han inte använder pedofil? Rörtång? Saftflaska? ;)
Och varför i hela friden ska man bilda någon sorts nätverk för likasinnade? Det bidrar ju bara till en konsensus: att det är ok att vara pedofil så länge man inte HANDLAR utifrån det?
Ja, självklart är det helt okej vilken läggning man än har. Läggningar är dels inget vi valt, det bara är. Dom är inte botbara. Dom försvinner inte för vi inte accepterar läggningen.
citerar Alex: ”hur många tror att homosexualitet inte finns i Libyen bara för att Khadaffi förnekar det?”
Och viktigast av allt: _ingen_ läggning skadar, bara handlingar kan skada. _Alla_ läggningar skadar om man lever ut på fel sätt. (Se på Hagamannen. Hans läggning var helt vanlig hetrosexuell.)
Nätverken fyller viktig funktion då dessa väger upp för den totala isolering som pedofiler lever under idag. Ensam är aldrig stark. Jag vill inte ha pedofiler som knäcks psykiskt, vare sig av stigmatet eller isoleringen. Jag vill inte det, för jag vill inte barn ska betala priset. En människa som mår bra gör inte sina medmänniskor illa.
Hur accepterad pedofili än blir, kommer vi _inte_ få fler pedofiler i samhället (då vi inte väljer sexualitet, den bara finns). Vi kommer bara få fler kända och fler pedofiler som mår bra.
Det innebär inte att vi kommer acceptera _handling_. Det är aldrig okej att skada andra för att leva ut sin sexualitet. Därför är det inte lagligt att smitta runt med könssjukdomar. Vi har en smittskyddslag och vi kommer att behålla vår 15-års gräns för sexuell självbestämmanderätt.
Och ju fler personer som sluter sig till sådana nätverk, ju större är risken att någon trots allt börjar agera utifrån sina känslor. För ju fler man stöter på, desto "naturligare" blir det ju.
Jag ser på denna bit precis tvärt om. Jag tror att just i den miljön kan man motverka övergrepp genom att man där har argument mot sexuell utlevnad baseras på skadorisk (vilket inte går att vifta bort) istället för som görs idag, att argumenten pedofiler möter är hysteriska vrål och ”äckligt”(vilket viftas bort med ett ”jävla hysteriker”)
Tigerkex: Självklart hade det bästa varit om pedofiler som behöver stöd kunde gå till psykologer med spetskompetens inom området. Den verkligheten råder dock inte idag i någon större utsträckning. Varför? Igen en effekt av stigmatiseringen.
Maria skrev i föregående inlägg följande text som jag lyfter över och bemöter här för jag vill Ni andra ska se det (framförallt du Tigerkex):
Du anser att den enda orsaken till moderns brist på agerande är samhällets stigmatiserande bild av pedofiler.
Jag har inte sagt att det är den _enda_ orsaken. Jag har sagt att det är den orsak jag anser är mest trolig ("jag är rimligt säker" uttryckte jag detta).
Om det inte var så i det här fallet så finns det andra fall där det är så. Det är allt för vanligt att barn inte blir hörda.
Det jag vill är istället för att, som du hanterade det, spy galla över situationen (vilket inte löser något alls) peka på möjliga orsaker som det _finns_ lösningar på.
Att försöka lösa problem anser jag vara ett bättre sätt. Allt för att förbättra för barnen av imorgon.
Om du vill förhindra denna typ av övergrepp är det en besynnerlig taktik att ta så mycket parti FÖR pedofilernas sak som du gör i diverse pedofilbloggar.
Jag tar inte parti för pedofilers sak då dessa inte är en homogen grupp med samma åsikter. Jag tar upp _mina_åsikter_ för att göra folk uppmärksamma på de många problem jag anser stigmat skapar.
Jag kommer(är?) definitivt inte vara popis bland pedofiler som pratar om barn som "är med på det", då jag står _mycket_ fast i min åsikt om att vuxensex inte är kombinerbart med barn under några omständigheter pga att skaderisken är reell.
(2)inte vara det enda du delar med din vän pedofilen.
Jag och Alex delar många saker, det gör vänner. Visste inte du det?
Alex är en högt älskad vän.
Det du gör här är att försöka antyda att jag och Alex delar sexualitet.
Jag har blivit kallad pedofil, nekrofil, peddo-lobbare förr pga mina åsikter. Jag väntar med spänning på zoolofil och sexarbetare.
Det här är ett sätt att använda stigmatet för att få oss med dessa obekväma åsikter att tystna.
Den taktiken biter inte det minsta på mig, då jag ser igenom sånt.
Du får helt enkelt komma på något nytt;)
Vänligen Ninni
rättelse till föregående kommentar.
Där det står (2) skall det stå "de verkar"
alltså:
de verkar inte vara det enda du delar med din vän pedofilen.
Ber om ursäkt om det blev långt. Troligen är detta mitt sista inlägg här.
Pedofiler söker stöd där det är mest riskfritt, primärvården är/uppfattas ofta som för opålitlig. Hundkex förklarade detta utmärkt.
Dessutom är kunskapen ofta bristfällig. Jag fick själv rådet av en välvillig psykolog att jag skulle försöka ha sex med en kvinna. Lika troligt som att jag skulle försöka sätta på ett djur. "Not my cup of tea!" Jag avstår hellre helt.
Det här med pedofiler på förskola/skola är något som skrämmer, jag förstår det även om det är helt i onödan. Jag är förskollärare sedan flera år och har aldrig gett vare sig barn eller föräldrar orsak att klaga. Vem som läser för dem, eller torkar dem, är inte viktigt så länge jobbet blir gjort bra, det är det enda som är viktigt. Personalens privatliv, inkluderande sexuella böjelser är då inte relevanta.
Det går alldeles utmärkt att vara peddo och arbeta/umgås med ungar, vi står med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra medborgare. Och skyldigheterna går i sammanhanget att kondensera ner till att ge barnen en god omvårdnad och ge deras personligheter och färdigheter möjlighet att utvecklas i enlighet med gällande läroplan Lpfö98.
Att sätta barnen i första rummer är en självklarhet. Men frågan är vad det verkligen innebär? Mitt livs största misstag var att jag försökte isolera mig från barn i min ungdom. Jag trodde själv på medias bild, och att jag därmed var farlig. (Knäppt va? Så stor är medias makt.) Idag ser jag det som amatörmisstag 1A bland pedofiler, och det är en _garanterad_ väg in i sjukdom. Hur skulle du själv må efter några års isolering från det du åtrår? Hur förändrar det ens tankemönster? Man kan inte fly sin sexualitet, man måste lära sig kontrollera den. Det ingår i livet och ansvaret som människa. På den punkten måste vi gå på tvären med den allmänna föreställningen.
Man kan inte heller välja bort att utöva sin sexualitet. Vare sig du eller jag kan det. Däremot måste vi välja vilka uttryck vi låter den ta, hur den kanaliseras. Pedofiler kärar inte ner sig i alla barn lika lite som du förälskar dig i alla män/kvinnor. Så långt är vi lika. Inte heller önskar vi dem något ont, eftersom vi tycker om dem. Logik.
Samtidigt ska framföras att vi har samma spektrum av känslor (och därmed spärrar) gentemot barn som alla andra har, vi har bara begåvats med några nyanser till mot denna åldersgrupp.
(Sedan är inte alla pedofiler "exklusiva", många har även sin vuxensexualitet parallellt. Dock inte jag.)
Hälsningar,
Alex
Alex, att du hävdar att man inte kan välja bort att utöva sin sexualitet tar jag på samma sätt som om jag skulle säga dig att om du är pedofil så kommer du ovillkorligen leva ut det med ett barn.
Många människor har valt att inte utöva någon sexualitet, och vad vet du om vilken väg jag valt?
Jag är av åsikten att trots att sex är en primär drift så är människan mer än sitt sexuella begär. Detta andra kan också komma att långt överskrida sexualiteten i omfång och vikt.
Framförallt är jag av åsikten att människan är i besittning av en fri vilja.
"Hur skulle du själv må efter några års isolering från det du åtrår?", skriver du. Många människor som upplever sig utanför den sociala gemenskapen vill gärna tro att alla andra har det på ett annat sätt.
Det finns mängder av människor som måste avstå de mest elementära saker i livet i form av beröring, närhet, verklig vänskap, förståelse och acceptans, inte pga pedofili utan av helt andra orsaker. Livet är inte en samling rättigheter som vi kan kräva, tyvärr. Att vara människa innebär att anpassa sig eller gå under, alla är inte rustade att gå sin egen väg. Men att tro att "alla andra" minsann har det man själv åtrår men inte får är ett stort misstag. Då är det du själv som söker något att skylla din saknad och brister på.
"Det här med pedofiler på förskola/skola är något som skrämmer, jag förstår det även om det är helt i onödan. Jag är förskollärare sedan flera år och har aldrig gett vare sig barn eller föräldrar orsak att klaga.", skriver du.
Men hur kan du uttala dig för hela gruppen pedofiler i denna fråga men i andra propsar på att man ska se till individen bakom pedofilen?
Och det är din subjektiva gräns du sätter när du säger att ingen har anledning att klaga. Du resonerar kanske att det man inte vet har man inte ont av. Men fick jag själv reda på att jag som barn hade varit tagits om hand av en pedofil skulle jag fyllas med stor skepsis mot vuxenvärlden för det första, och säkert rannsaka mina minnen in absurdum och kanske till slut börja tvivla på dem. Jag skull helt säkert fyllas av vämjelse över att någon hade tvättat mig och hanterat mig och samtidigt fått en sexuell njutningsupplevelse av det.
Genom att bestämma att ingen lider av att ha dig i sin närhet sätter du dig över all världens barn och människor. Framförallt sätter du din rätt till din sexualitet framför dessa barns behov.
Och det vore intressant att höra på vilket sätt du anser din läggning vara "ädel".
Maria
Du lyfte en poäng som är värd att belysa. Så det blir en rad till... :-)
"Ädel" är ditt ord, inte mitt. En sexualitet är varken det ena eller det andra, den bara är...
Ditt misstag ligger i att du utgår från att människor med en viss läggning är av naturen dåliga. Så är inte fallet med någon som helst läggning. Endast handlingar kan vara dåliga. (Både zoofili, nekrofili och dendrofili har nämnts.)
Ja, jag lever ut min sexualitet. Det medgav jag i min första text här. Mitt framför näsan på föräldrar och kolleger. Ibland blir jag tom ombbedd att tex sitta badvakt, vilket jag uppskattar. Vilket barn lider av det? Eller vilket barn lider av att få sagor lästa för sig? En pedofils sexualitet måste ta sig ett annat _uttryck_ än den klassiska heterosexuella parningsritualen. Att "leva ut sexualitet" betyder olika saker för oss.
Men fick jag själv reda på att jag som barn hade varit tagits om hand av en pedofil skulle jag fyllas med stor skepsis mot vuxenvärlden för det första, och säkert rannsaka mina minnen in absurdum och kanske till slut börja tvivla på dem. Jag skull helt säkert fyllas av vämjelse över att någon hade tvättat mig och hanterat mig och samtidigt fått en sexuell njutningsupplevelse av det.
Javisst, det skulle du säkert! Men det är en process som pågår i _ditt_ huvud. Den processen har ingen förankring i vad som skett mellan personalen och barnet, utan snarare förankrade i värderingar som är lite för snäva för vårt dagliga liv när slöjorna avlägsnats. Det skulle också kunna vara dina föräldrar eller syskon som "avslöjas" eller "kommer ut" som pedofil, eller ditt eget barn när det är gammalt nog. Och kan vi avdramatisera det hela i god tid så slipper andra få sådana meningslösa kval.
Har ingen gjort dig illa så är allt frid och fröjd. Och tycker någon att ditt barn är vackert så ta det som en komplimang på barnets vägnar.
Hälsingar,
Alex
Nej du, Alex - "ädel läggning" är dina ord, jag har citerat dig och dessutom länkat till stället jag tagit det från. Stå för det.
Jag utgår inte från att du eller andra pedofiler är onda. Människor är alltför komplexa för att kunna delas in i så enögda kategorier. Ond och sjuk är inte heller samma sak.
Jag hävdar bara att det måste få finnas avarter av beteenden som inte är acceptabla. En självklar sådan är när beteendet involverar individer som står utanför all möjlighet till konsensus. Barn och djur är två uppenbara kategorier.
Du påstår att du lever ut din sexualitet genom att vistas bland dessa barn, och om det är så så verkar din sexualitet sakna all koppling till ömsesidighet, erotik och fortplantning. Men du menar också att om du förvägrades denna kontakt skulle risken plötsligt bli överhängande att du förgrep dig på ett barn?
Från inget till allt således?
Jag tror inte vi kommer så mycket längre i detta. Du har din läggning och väljer att kalla den ädel. Jag kommer dock ALLTID att sätta barns rättighet till trygghet före vuxna människors rätt till sin sexualitet.
/Maria
Skicka en kommentar