Rent hus med rent samvete - kapitel 5

Vill du läsa de tidigare kapitlen? Scrolla neråt!
*


När trion efter den blöta kvällen på krogen på allvar satte sig för att diskutera företagsidén kring Tjänsteförmedlingen Livskvalitet enades man om att företagets image skulle signalera tradition snarare än trend. Tack vare de nya skattereglerna kunde i princip vem som helst skaffa sig en piga. Ja, inte riktigt vem som helst kanske – ingen av de tre företagarna hade än så länge själv haft råd, även om de mer än gärna skulle ha haft en varsin.

Denna tanke – att en piga var något som alla egentligen ville ha, vare sig man hade råd eller inte – var en viktig grundsten i marknadsföringen. Att sukta efter det man inte redan hade var ju dessutom samma enkla mekanism som drev det nav kring vilket konsumtionssamhällets välsmorda hjul snurrade.
Det skulle med andra ord inte bli särskilt svårt att få människor att längta efter ännu en sak som fick dem att känna att de hörde till. Because you´re worth it var trots allt tidens melodi, och var det något som kunde höja livskvalitén för människor så var det tjänsterna de hade att erbjuda. I den diskussionen uppstod således firmanamnet.

Man skulle ha kunnat gå ännu djupare i resonemanget och hävdat de sociala effekterna av deras tjänster; hur de skulle bryta isolering och ensamhet och skapa ett mänskligare samhällsklimat, men man valde att nöja sig med den ökade livskvalitén. Den var ju dessutom dubbelsidig eftersom den dels höjdes för de utarbetade stackars satar som inte hann ägna tid åt sina hem, dels gav de arbetslösa både meningsfull sysselsättning och inkomst.
Man kunde inte kalla det för annat än en vinn-vinn-situation. Det rena och hedervärda syftet med deras affärsidé gjorde dessutom att de skulle kunna gå med huvudet högt och se sig själva inte enbart som välgörare, utan som pionjärer på en marknad vars utvecklingsmöjligheter var närmast oändliga.

Eftersom man även ville fånga in den grupp som egentligen inte hade råd med tjänstefolk var det viktigt att skapa det rätta suget – det som fick människor att göra vad som helst, bara de fick vara en i gänget. Och även om begreppen klass, stil och air av lyx var de äldsta knepen i boken, kändes det nästan som om det var de själv som kom på detta smått geniala grepp.
Och hur svårt kunde det vara egentligen? Inredningen kunde man ropa in på auktion, en varsin make-over var inte heller svårt att ordna, och kronan som skulle kröna verket var en receptionist med stil och klanderfri uppenbarelse.

Med medel från diverse företagsutvecklingsfonder iordningställdes lokalerna med auktionsgods från alla de epoker som kunde uteslutas som moderna. En annons på Internet gav dem 349 kandidater till jobbet som receptionist, varav 128 återstod efter begäran om foto och av vilka åtta slutligen kom på den intervju som företagsmakarna i brist på lokal fick hålla på en av stadens restauranger, och där Sonja Adelsparre slutligen förärades uppdraget att bli Tjänsteförmedlingen Livskvalitets ansikte utåt.

Fyra veckor och tre garderobsförvandlingar senare slogs dörrarna upp till det som den ena lokaltidningen beskrev som ett friskt inslag i en äntligen fri marknad, och den andra som ett provocerande profiterande på regeringens irrgångar. Stoltheten i kombination med tidsbristen hos de tre upphovsmännen gjorde emellertid att varken det ena eller andra bekom dem nämnvärt. Katalogiserandet av tjänstegivare och tjänstetagare upptog deras tid och ideligen uppstod frågor som de tidigare inte tänkt på. Kvalificeringskursen skulle utformas, lärare hittas, lokaler hyras och kontakter med Arbetsförmedlingen knytas.

Det uppdämda behovet av pigor förvånade till och med de tre företagsmakarna, och det största problemet tycktes vara att komma ihåg att kalla varandra vid sina nya namn. Richard Richter var den som snabbast kom in i den vanan.