Rent hus med rent samvete - kapitel 6

Vill du läsa från början? Scrolla neråt!

*

Hermann von Stedhink hade just satt sig i stolen framför Otto Bergenstråles skrivbord och hade i handen tio presentationer av tänkbara pig-kandidater. Han började bläddra igenom bunten och tittade först och främst på fotografierna uppe i högra hörnet och stannade efter en liten stund till inför ett par mörkbruna rådjursögon inramade av ett mörkt, långt och lockigt hårsvall.
Hermann von Stedhink slogs för ett kort ögonblick av minnet av den mörka zigenerska som han förälskat sig i som 18-åring. Hon som på en kreatursauktion på skånska landsbygden hade sett honom rakt i ögonen med en blick het nog att smälta glaciärer, varefter hon hade lett mot honom och spunnit runt med ett skratt och en hastig blick över axeln, innan hon försvunnit bland kreaturskärror och kepsklädda män.
Han hade känt det som om han blivit träffad av blixten, naglad fast vid marken där han stod, ända tills deras stallförman hade kommit och lagt sin hand på hans axel och sagt att hans far letade efter honom.

Ett ögonkast in i den omöjliga kärleken hade förföljt honom i flera år efteråt. Vilka äventyr hade inte dolt sig i hennes mörka brunnar till ögon, tänkte Hermann von Stedhink och fick något fuktigt i blicken. Men istället för friheten och äventyren hade han fått ansvar och plikter, och sedermera också ett äktenskap med en kvinna som aldrig förmådde visa honom varken kärlek eller respekt, och som aldrig blev nöjd, vad han än gjorde eller sa.
Riktigt hur missnöjd hon varit gick det upp för honom först när hon fanns drunknad i en dykolycka på Seychellerna, tillsammans med vad som visade sig vara hennes älskare. Det var sjutton år sedan nu, men den bittra smaken av hennes minne kände han fortfarande och de bortkastade åren tyngde ofta hans sinne.

Otto Bergenstråle kände sig lite mer bekväm i Hermann von Stedhinks sällskap efter att ha förvissat sig om att han inte var någon greve. En upplysning som han hade rekvirerat ur adelskalendern. Nu betraktade Otto Bergenstråle noga mannen som inte var någon greve utan blott en godsägare, och väntade på att han skulle bläddra vidare för att helt och fullt uppmärksamma arbetet han lagt ner på att hitta lämpliga kandidater.
”Jag tror jag vill ha den här”, sa Hermann von Stedhink och tittade upp med blicken som fortfarande glänste lite mer än brukligt.
”Jaha...”, sa Otto Bergenstråle som med tanke på mannens tidigare krav var inställd på en lång urvalsprocess och nu fann sig smått överrumplad av detta hastiga beslut.
”Men så bra då, och du är nöjd med hennes meriter?”
”Öh, ja… jodå, det ser bra ut”, svarade Hermann von Stedhink som insåg att han glömt att läsa vad som stod i hennes presentation.
”Då ska jag bara be att få pappret där av dig, så ska vi göra upp det formella. Det är brukligt att vi ordnar ett intervjutillfälle där tjänstegivare och tjänstetagare får träffas, så vi kanske ska boka en tid för detta?”
”Det behövs inte”, svarade Hermann von Stedhink. ”Jag litar på att ni har valt kandidater utifrån mina önskemål. Och det där jag sa om halvtid tror jag att jag ändrar till heltid. Jag har gjort en grundligare inventering av arbetsuppgifter och inser att det kommer att krävas en heltidstjänst. Vilket inte stöter på patrull hoppas jag ? Ni har ju mina uppgifter och jag ser gärna att hon börjar på måndag nästa vecka, klockan åtta. Då ska ni ha tack!”
Hermann von Stedhink reste sig snabbt och sträckte handen mot Otto Bergenstråle, vars farhågor sprängde fram som ett koppel lössläppta jakthundar inombords och vars oro speglades i hans anspänt grimaserande ansikte, vilket dock helt och hållet undgick Hermann von Stedhink.

Nöjda kunder var den bästa reklamen och Otto Bergenstråle visste att det räckte med några missnöjda röster för att sänka också det skepp som hade vind i seglen.
Han satte sig ner och tittade på presentationen som Hermann von Stedhink hade valt ut. ”Carmen Lövgren, 28 år, sydamerikansk mor och svensk far, spanska och svenska som modersmål, studerat ryska i två år, litteraturvetenskap 40 poäng, genusvetenskap 20 poäng, arbetat extra på föräldrarnas restaurang, arbetat ett år på hotell i London, dans som fritidsintresse, ej rökare, glad och positiv, prestigelös och ansvarstagande, självständig och lätt för att samarbeta. Betyg från Rent hus med rent samvete: Med beröm godkänd.”
Otto Bergenstråle svalde så hårt att han hörde det själv. Där stod inget om företagsekonomi, inget om juridik, inget om händighet eller ens om husdjurskunnande. Inte ett ord.
Hur kunde han ha missat det? Det här kunde sluta precis hur som helst när Hermann von Stedhink väl insåg att han inte fått vad han efterfrågat. Kanske var det bäst att kontakta Carmen Lövgren och förvarna henne, höra om hon kunde få det att låta som om hon faktiskt hade lite juridik, företagsekonomi eller händighet i botten. Den gamla stuten skulle kanske inte märka något trots allt, och mat borde hon ju kunna laga om hon hade växt upp på en restaurang. Och hur svårt kunde det vara att gå ut med några hundar egentligen?
Otto Bergenstråle hade verkligen ingen aning om hur svårt eller lätt det kunde vara eftersom hans bror var pälsdjursallergiker och han själv aldrig hade fått komma i närheten av vare sig hundar, katter eller marsvin. Plötsligt slogs han av tanken att kanske också Carmen Lövgren var pälsdjursallergiker. De hade inte haft detta som ett alternativ på den förtryckta presentationsblanketten, men nu insåg han att de kanske borde ha haft det.
Det här var en miss av honom och fick Richard och Karl-Henrik reda på det här skulle han ligga risigt till. De litade på att han skötte finesserna och eftersom han var den med PR-kunskaperna var detta hans ansvar. Att PR-kunskaperna kom från en åtta veckor lång kurs han tagit över Internet hade han aldrig nämnt för de andra. Det första han hade lärt sig på den var dessutom att man med enkla medel kan få saker att framstå som annat än de är, det handlade bara om tajming och fantasi. Därför var det viktigt att han nu låg steget före så att han skulle kunna kväva eventuella kriser i sin linda.
Carmen Lövgren, vilket jävla namn, tänkte Otto Bergenstråle när han slog hennes telefonnummer. Men förbaskat snygg var hon ju.