Eftersom jag själv kan vara något av en språkpolis som i tid och otid rättar andra i deras språkbruk har jag fått många anledningar att fundera på varför somliga av oss drabbas av detta obändiga begär att ideligen ställa språket till rätta. Besserwisser är naturligtvis det första man kommer att tänka på, men fullt så enkelt är det inte. Inte i mitt fall åtminstone.
Har man ägnat åratal både i skolbänk och privat åt att vända och vrida på kommunikationens alla funktioner, nyanser och fallgropar så hoppas jag i varje fall att man är kapabel till ett visst mått av objektiv rannsakan av de egna motiven. Och det jag kommit fram till är att detta ständiga språkrättande grundar sig, för min del, i ett genuint intresse av att skapa kommunikation som inte feltolkas eller missförstås. Ju mer man sätter sig in i språk och kommunikation desto mer medveten blir man om hur till synes små och oskyldiga fel kan bli rent förödande.
Senaste exemplet hörde jag på TV4 idag. Malou von Sivers, som kanske inte är den vassaste kniven i lådan utan mer av det dekorativa slaget, skulle intervjua Doris Lessing. Hon påannonserade intervjun med orden "Doris Lessing, denna egocentriska författare."
Malou anklagar således den förra Nobelpristagaren för att vara självupptagen. Jag förmodar, men framförallt hoppas, att det hon skulle säga egentligen var excentrisk -dvs egen och originell.
Nu har TV4 inte de högsta språkliga kraven på sina journalister, Tilde de Paula får t.ex sitta år ut och år in och prata om "föräldraRskapet" utan att någon talar om för henne att det heter föräldraskap och inget annat. I dessa fall skulle ju en utryckande språkpolis skona de båda damerna från en hel del pinsamheter.
Tungan slinter naturligtvis i vissa sammanhang, och det gjorde den förmodligen i Malous fall, men knappast år ut och år in för Tilde. Själv skrev jag i ett tidigare inlägg behövande när jag skulle skriva behövda. Och det är just dit jag vill komma - små slintande tungor eller fingrar på tangenter som gör att det vi säger/skriver får helt motsatt innebörd.
Nu hör inte jag till de mest rigida språkpoliserna, utan jag anser att mediet styr språkkraven. Talar man om en Nobelpristagare i riks-TV är det t.ex viktigare att ha koll på sitt ordförråd än om man skriver i en blogg. En blogg har å andra sidan högre språkkrav än ett sms eller ilsken lapp. Häromdagen stod det t.ex "Nymalld" på min ytterdörr, och med ett minimum av fantasi kan man utan att gå och tala om för den stackars målaren, som säkert har ett annat modersmål, förstå att man inte ska gnugga sig mot dörren i onödan.
En språkpolis kan alltså vara styrd av det ädla uppsåtet att bidra till smidig kommunikation med minsta möjliga utrymme för feltolkningar, eller helt enkelt en översittare och petimäter som njuter av att tillrättavisa andra.
Språk
Kommunikation
Språkpolis
Journalistspråk
onsdag 26 november 2008
söndag 23 november 2008
Rent hus med rent samvete - kapitel 7
Vill du läsa föregående kapitel kan du scrolla nedåt eller välja etiketten Romaner.
*
Ingeborg och Ingegerd inledde dagens övningar med praktisk damningsteknik. Under inga villkor fick adepterna använda blöta eller ens fuktiga trasor i sitt framtida dammande. Särskilt viktigt var detta på antika möbler med intarsia eller shellack.
De nya mirakeltrasorna var enligt Ingeborg och Ingegerd outstanding, i alla lägen. Dock skulle man komma ihåg att de vid tvätt inte skulle behandlas med sköljmedel då detta fördärvade deras mirakulösa egenskaper.
För att illustrera tekniken hade de båda damerna hällt ut sot på ett bord och med rosa gummihandskhänder lät de mirakeltrasorna fånga upp sotet som sedan hölls upp till allas beskådan. Ingegerd och Ingeborg log mot sina adepter utan att fästa vikt vid att de tomma och innehållslösa ansiktena inte verkade reagera på annat än ordet rast.
Med samma oförtrutna nit gick de vidare till ämnet dammvippor och turades om att noggrant och pedagogiskt berätta när dammvippor var nödvändiga, ett alternativ eller rent av förbjudna.
Killen med camouflagebyxorna och näsringen satt och stirrade ut i tomma luften. Han hade sjunkit ihop en aning och de breda axlarna hängde som skadskjutna kråkvingar. Det var knappt att han reagerade på det förlösande ordet rast och Ingeborg och Ingegerd fick leende säga åt honom två gånger att det nu var paus.
Amanda hade återigen intagit kabelrullen och blossade på vad hon förmodade skulle bli en av de sista cigaretterna. Hon skulle inte längre ha råd att köpa några, såvida hon inte uteslöt att köpa mat eller betala räkningar. Att utesluta räkningarna skulle innebära att telefon eller el stängdes av, vilket i sin tur skulle innebära att hon var tvungen att betala öppningsavgifter för att få det tillbaka, vilket hon inte skulle ha råd med och därför fortsättningsvis tvingas klara sig utan. Att utesluta räkningarna var således uteslutet.
Sedan flera år tillbaka hade hon redan uteslutit tandläkarbesök och nya kläder. Sedan ännu fler år hade hon uteslutit bil, sparande och eventuella nöjen eller resor. I åtta år hade hon gnetat och levt på studiemedel, van att aldrig kunna unna sig ens det minsta. Men att utbilda sig var en investering och hon hade aldrig tvekat att ta studielån, övertygad som hon varit att hon efter utbildningen skulle få ett jobb med en någorlunda rimlig lön.
En akademisk utbildning var på den tiden då hon började studera en säker inträdesbiljett till arbetsmarknaden.
Fem år senare satt hon på Arbetsförmedlingen bland andra halvt bedagade, överutbildade och undererfarna akademiker och erbjöds kurser i svetsning och storkökshushållning. Utbildningen som skulle öppna alla dörrar låg dessutom som en bromskloss framför dörrarna till jobben där inga eller ringa kvalifikationer krävdes. Ingen anställer någon som suttit ett halvt decennium på ett universitet för ett jobb som den kommer ta första bästa chans att fly från.
Ingen mer än Tjänsteförmedlingen Livskvalitet, tänkte Amanda och kastade fimpen samtidigt som hon tittade på de kringvandrande internerna som om möjligt såg ännu mer modstulna ut idag.
Men vem visste å andra sidan vad livet som piga hade att erbjuda. Det kanske skulle öppna sig en ny horisont av möjligheter, inte minst på det personliga planet. Ödmjukhet, diskretion, lågmäldhet, uppoffringar, förnöjsamhet, tacksamhet, kravlöshet och disciplin – det fanns ett hav av personliga egenskaper hon aldrig kunnat räkna till sina och som nu kanske skulle få en chans att äntligen blomma ut.
Och kanske skulle hon äntligen lära sig att se städning som en livsviktighet som kunde generera kreativitet och glädje, om den bara utfördes på rätt sätt. Kanske skulle det nödvändigt onda inför hennes ögon transformeras till skön konst.
Av naturen hade hon alltid mött förändringar med ett öppet sinne, och trots att livet nu höll på att ändra det som en gång varit hennes natur borde hon kanske försöka att på sitt gamla vis se möjligheterna istället för hindren.
Kanske öppnar sig himlens portar för den som ödmjukt böjer sig inför sitt öde och går den väg som anmodas.
Killen med camouflagebyxorna satt på en gammal lastpall och hade samma tomma uttryck som han haft under lektionen. Om han sålde sin HD skulle han kunna leva på de pengarna i säkert ett år, förmodligen mer.
Men det var inte bara pengar som betalat för den – det var blod svett och tårar, övertidstimmar, försummelser av sociala plikter, nattskift, skräpmat och en aldrig sviktande längtan efter den där svällande järngrisen som hade betalat för den livslånga drömmen. Att sälja den vore som att skära av sig armarna eller slita sitt hjärta ur kroppen.
Det fanns inget på denna jord som Dicken hade älskat högre eller offrat mer för. Och innebar det nu att han skulle få bli piga ett tag så fick han väl bita ihop och stå ut. Det skulle inte bli för länge, det var han säker på. Något annat skulle dyka upp när som helst, men det gällde bara att hålla ut tills dess. Frågan var bara hur.
Dicken, som egentligen hette Fredrik Ohlsson, hade när han jobbade som svetsare ådragit sig en arbetsskada som gjorde honom obrukbar i sitt yrke. Skadan var emellertid inte av sådan dignitet att han pensionerats eller ens fått någon egentlig ersättning. Däremot hade han fått ett intyg på att han inte kunde utföra svetsarbeten eller med detta likställt ansträngande arbeten. Intyget berättigade honom att tacka nej till arbeten som han inte trodde sig kunna klara av men som av någon anledning ändå anvisats honom av arbetsförmedlingen.
Att Dicken inget hellre ville än att fortsätta jobba med det han gjort var i sammanhanget ovidkommande, och arbetsförmedlarens förslag var att han skulle börja inom vården. Dicken, som aldrig vårdat annat än motorcyklar, var skräckslagen inför tanken på att mata gamlingar eller ännu värre hjälpa en annan människa att duscha eller gå på toaletten.
Det såg mörkt ut på Dickens framtidshorisont och vissa dagar kunde han inte ens skymta ljuset i slutet av tunneln. Hade han haft något annat än cykeln att sälja hade han gjort det utan att tveka. Då hade han lämnat landet, den sjunkande skutan Svea som han en gång hade känt stolthet i att segla på, men som han nu helst skulle mönstra av från.
Att hålla modet uppe var inte det lättaste, särskilt när det var sur vinter och cykeln stod i garaget och väntade på första vårtecknet. Att bry sig om huruvida dammtrasorna lämnade spår efter sig eller ej var om möjligt ännu svårare.
Av alla prövningar som Dicken gått igenom i sitt liv visste han att den stundande skulle bli den svåraste. För det som inte dödar oss gör oss starkare, men det som förnedrar oss gör oss till ingenting – också inför oss själva. Så mycket hade han lärt sig.
Arbetslöshet
Pigavdrag
Hushållsnära tjänster
Välfärden
*
Ingeborg och Ingegerd inledde dagens övningar med praktisk damningsteknik. Under inga villkor fick adepterna använda blöta eller ens fuktiga trasor i sitt framtida dammande. Särskilt viktigt var detta på antika möbler med intarsia eller shellack.
De nya mirakeltrasorna var enligt Ingeborg och Ingegerd outstanding, i alla lägen. Dock skulle man komma ihåg att de vid tvätt inte skulle behandlas med sköljmedel då detta fördärvade deras mirakulösa egenskaper.
För att illustrera tekniken hade de båda damerna hällt ut sot på ett bord och med rosa gummihandskhänder lät de mirakeltrasorna fånga upp sotet som sedan hölls upp till allas beskådan. Ingegerd och Ingeborg log mot sina adepter utan att fästa vikt vid att de tomma och innehållslösa ansiktena inte verkade reagera på annat än ordet rast.
Med samma oförtrutna nit gick de vidare till ämnet dammvippor och turades om att noggrant och pedagogiskt berätta när dammvippor var nödvändiga, ett alternativ eller rent av förbjudna.
Killen med camouflagebyxorna och näsringen satt och stirrade ut i tomma luften. Han hade sjunkit ihop en aning och de breda axlarna hängde som skadskjutna kråkvingar. Det var knappt att han reagerade på det förlösande ordet rast och Ingeborg och Ingegerd fick leende säga åt honom två gånger att det nu var paus.
Amanda hade återigen intagit kabelrullen och blossade på vad hon förmodade skulle bli en av de sista cigaretterna. Hon skulle inte längre ha råd att köpa några, såvida hon inte uteslöt att köpa mat eller betala räkningar. Att utesluta räkningarna skulle innebära att telefon eller el stängdes av, vilket i sin tur skulle innebära att hon var tvungen att betala öppningsavgifter för att få det tillbaka, vilket hon inte skulle ha råd med och därför fortsättningsvis tvingas klara sig utan. Att utesluta räkningarna var således uteslutet.
Sedan flera år tillbaka hade hon redan uteslutit tandläkarbesök och nya kläder. Sedan ännu fler år hade hon uteslutit bil, sparande och eventuella nöjen eller resor. I åtta år hade hon gnetat och levt på studiemedel, van att aldrig kunna unna sig ens det minsta. Men att utbilda sig var en investering och hon hade aldrig tvekat att ta studielån, övertygad som hon varit att hon efter utbildningen skulle få ett jobb med en någorlunda rimlig lön.
En akademisk utbildning var på den tiden då hon började studera en säker inträdesbiljett till arbetsmarknaden.
Fem år senare satt hon på Arbetsförmedlingen bland andra halvt bedagade, överutbildade och undererfarna akademiker och erbjöds kurser i svetsning och storkökshushållning. Utbildningen som skulle öppna alla dörrar låg dessutom som en bromskloss framför dörrarna till jobben där inga eller ringa kvalifikationer krävdes. Ingen anställer någon som suttit ett halvt decennium på ett universitet för ett jobb som den kommer ta första bästa chans att fly från.
Ingen mer än Tjänsteförmedlingen Livskvalitet, tänkte Amanda och kastade fimpen samtidigt som hon tittade på de kringvandrande internerna som om möjligt såg ännu mer modstulna ut idag.
Men vem visste å andra sidan vad livet som piga hade att erbjuda. Det kanske skulle öppna sig en ny horisont av möjligheter, inte minst på det personliga planet. Ödmjukhet, diskretion, lågmäldhet, uppoffringar, förnöjsamhet, tacksamhet, kravlöshet och disciplin – det fanns ett hav av personliga egenskaper hon aldrig kunnat räkna till sina och som nu kanske skulle få en chans att äntligen blomma ut.
Och kanske skulle hon äntligen lära sig att se städning som en livsviktighet som kunde generera kreativitet och glädje, om den bara utfördes på rätt sätt. Kanske skulle det nödvändigt onda inför hennes ögon transformeras till skön konst.
Av naturen hade hon alltid mött förändringar med ett öppet sinne, och trots att livet nu höll på att ändra det som en gång varit hennes natur borde hon kanske försöka att på sitt gamla vis se möjligheterna istället för hindren.
Kanske öppnar sig himlens portar för den som ödmjukt böjer sig inför sitt öde och går den väg som anmodas.
Killen med camouflagebyxorna satt på en gammal lastpall och hade samma tomma uttryck som han haft under lektionen. Om han sålde sin HD skulle han kunna leva på de pengarna i säkert ett år, förmodligen mer.
Men det var inte bara pengar som betalat för den – det var blod svett och tårar, övertidstimmar, försummelser av sociala plikter, nattskift, skräpmat och en aldrig sviktande längtan efter den där svällande järngrisen som hade betalat för den livslånga drömmen. Att sälja den vore som att skära av sig armarna eller slita sitt hjärta ur kroppen.
Det fanns inget på denna jord som Dicken hade älskat högre eller offrat mer för. Och innebar det nu att han skulle få bli piga ett tag så fick han väl bita ihop och stå ut. Det skulle inte bli för länge, det var han säker på. Något annat skulle dyka upp när som helst, men det gällde bara att hålla ut tills dess. Frågan var bara hur.
Dicken, som egentligen hette Fredrik Ohlsson, hade när han jobbade som svetsare ådragit sig en arbetsskada som gjorde honom obrukbar i sitt yrke. Skadan var emellertid inte av sådan dignitet att han pensionerats eller ens fått någon egentlig ersättning. Däremot hade han fått ett intyg på att han inte kunde utföra svetsarbeten eller med detta likställt ansträngande arbeten. Intyget berättigade honom att tacka nej till arbeten som han inte trodde sig kunna klara av men som av någon anledning ändå anvisats honom av arbetsförmedlingen.
Att Dicken inget hellre ville än att fortsätta jobba med det han gjort var i sammanhanget ovidkommande, och arbetsförmedlarens förslag var att han skulle börja inom vården. Dicken, som aldrig vårdat annat än motorcyklar, var skräckslagen inför tanken på att mata gamlingar eller ännu värre hjälpa en annan människa att duscha eller gå på toaletten.
Det såg mörkt ut på Dickens framtidshorisont och vissa dagar kunde han inte ens skymta ljuset i slutet av tunneln. Hade han haft något annat än cykeln att sälja hade han gjort det utan att tveka. Då hade han lämnat landet, den sjunkande skutan Svea som han en gång hade känt stolthet i att segla på, men som han nu helst skulle mönstra av från.
Att hålla modet uppe var inte det lättaste, särskilt när det var sur vinter och cykeln stod i garaget och väntade på första vårtecknet. Att bry sig om huruvida dammtrasorna lämnade spår efter sig eller ej var om möjligt ännu svårare.
Av alla prövningar som Dicken gått igenom i sitt liv visste han att den stundande skulle bli den svåraste. För det som inte dödar oss gör oss starkare, men det som förnedrar oss gör oss till ingenting – också inför oss själva. Så mycket hade han lärt sig.
Arbetslöshet
Pigavdrag
Hushållsnära tjänster
Välfärden
lördag 22 november 2008
En hårresande teori
Här presenterar jag nu en helt omvälvande teori om vilka faktorer som styr maktordningen i världen. Nobelpriset lär inte låta vänta på sig.
Om det finns någon rättvisa i världen vill säga.
Men det vet ju vi som befinner oss i utanförskapets rutschkana att det inte gör. Till de få nöjen som fattiga stackare kan ägna sig åt hör emellertid det eskapistiska fantiserandet om rättvisor, sjukpeng åt sjuka och en och annan teori kring tingens ordning och oordning.
Nåväl, åter till den hårresande teorin.
Hade det inte varit för all den tid som just kvinnor är sysselsatta med att endera avlägsna icke önskvärt hår från delar av sin kropp eller vårda och nästan tillbedja det som växer på mer socialt accepterade ställen, så hade kvinnor haft både tid och kraft att ägna sig åt viktigare saker. Som att styra världen till exempel.
Vare sig det var kvinnligheten som i ren fåfänglighet i tidernas begynnelse valde den komplexa rollen som hårdyrkare/hårryckare eller om den valdes åt oss så var det ett förbaskat dåligt val. Och skulle man lägga ihop all den tid som en modern kvinna lägger på att avlägsna hår från sin kropp och samtidigt vårda och förbättra det som inte ska avlägsnas skulle det förmodligen handla om år av människoliv.
För att inte tala om den psykiska påfrestningen som alla de lever under som inte vågar visa sig för en människa utan att först ha rakat och polerat varenda liten del av de kvadratcentimetrar hud som är täckta av den förhatliga generande hårväxten.
Att generande dumhet däremot är socialt accepterat kan ju ses som ett generande bevis på vår generande tid.
Om de som verkligen styr världen, dvs gubbar i kostym, levde under det ständiga tvånget att på huvudet ha en så lång och svallande man som möjligt samtidigt som de varje dag skulle raka sina ben, armhålor och gudvetvad, skulle förmodligen deras energi att styra världen hastigt sina.
Kanske finns det en anledning till att de som verkligen styr världen ofta har både kort snabbtvättat och snabbkammat huvudhår, oplockade ögonbryn, orakade ben och bringor och förmodligen inga brasilianska vaxningar heller, även om näshåren och kvastarna som gärna växer ur öronen säkerligen har trimmats av barberare.
Ska vi uppnå en mer balanserad världsordning kan vi således prova att börja med håret.
Låt kostymgubbarna tampas en timme varje morgon med att reda ut tovorna på deras egna huvuden innan de går ut och skapar nya tovor i världspolitiken.
Låt kvinnor över hela världen odla såväl generande hårväxt som kulmage utan att bekymras. Låt dem för alltid slippa den olidliga smärtan som det innebär att få sin kroppsbehåring avlägsnad med vax eller apparater som rycker ut stråna med rötterna och som man helst bör vara bedövad med en flaska sprit för att genomleva.
Lösgör kvinnorna från deras hår-bojor och välkomna en ny världsordning.
Jesus lär ha varit långhårig.
Och se bara hur det gick för honom.
Om det finns någon rättvisa i världen vill säga.
Men det vet ju vi som befinner oss i utanförskapets rutschkana att det inte gör. Till de få nöjen som fattiga stackare kan ägna sig åt hör emellertid det eskapistiska fantiserandet om rättvisor, sjukpeng åt sjuka och en och annan teori kring tingens ordning och oordning.
Nåväl, åter till den hårresande teorin.
Hade det inte varit för all den tid som just kvinnor är sysselsatta med att endera avlägsna icke önskvärt hår från delar av sin kropp eller vårda och nästan tillbedja det som växer på mer socialt accepterade ställen, så hade kvinnor haft både tid och kraft att ägna sig åt viktigare saker. Som att styra världen till exempel.
Vare sig det var kvinnligheten som i ren fåfänglighet i tidernas begynnelse valde den komplexa rollen som hårdyrkare/hårryckare eller om den valdes åt oss så var det ett förbaskat dåligt val. Och skulle man lägga ihop all den tid som en modern kvinna lägger på att avlägsna hår från sin kropp och samtidigt vårda och förbättra det som inte ska avlägsnas skulle det förmodligen handla om år av människoliv.
För att inte tala om den psykiska påfrestningen som alla de lever under som inte vågar visa sig för en människa utan att först ha rakat och polerat varenda liten del av de kvadratcentimetrar hud som är täckta av den förhatliga generande hårväxten.
Att generande dumhet däremot är socialt accepterat kan ju ses som ett generande bevis på vår generande tid.
Om de som verkligen styr världen, dvs gubbar i kostym, levde under det ständiga tvånget att på huvudet ha en så lång och svallande man som möjligt samtidigt som de varje dag skulle raka sina ben, armhålor och gudvetvad, skulle förmodligen deras energi att styra världen hastigt sina.
Kanske finns det en anledning till att de som verkligen styr världen ofta har både kort snabbtvättat och snabbkammat huvudhår, oplockade ögonbryn, orakade ben och bringor och förmodligen inga brasilianska vaxningar heller, även om näshåren och kvastarna som gärna växer ur öronen säkerligen har trimmats av barberare.
Ska vi uppnå en mer balanserad världsordning kan vi således prova att börja med håret.
Låt kostymgubbarna tampas en timme varje morgon med att reda ut tovorna på deras egna huvuden innan de går ut och skapar nya tovor i världspolitiken.
Låt kvinnor över hela världen odla såväl generande hårväxt som kulmage utan att bekymras. Låt dem för alltid slippa den olidliga smärtan som det innebär att få sin kroppsbehåring avlägsnad med vax eller apparater som rycker ut stråna med rötterna och som man helst bör vara bedövad med en flaska sprit för att genomleva.
Lösgör kvinnorna från deras hår-bojor och välkomna en ny världsordning.
Jesus lär ha varit långhårig.
Och se bara hur det gick för honom.
lördag 15 november 2008
Läs Ninni Holmqvist!
Även i det eländigaste av liv finns små ljusglimtar.
Som när en god vän utan någon som helst bemärkelseanledning skickar böcker hem till ens postlåda. Och inte bara böcker utan en för mig helt ny författare och ett helt outforskat universum mellan ett par pärmar.
Det är inte bara en ljusglimt. Det är lycka.
Ninni Holmqvists roman Enhet är en hisnande historia som i sin osannolika orimlighet inte alls är särskilt osannolik. Människor har delats upp i behövande och umbärliga. De umbärliga är de som inte har barn och är låginkomsttagare, inte sällan kulturarbetare. Och eftersom ingen behöver de umbärliga har man beslutat att använda dem för den allmänna samhällsnyttan.
Jag kan inte säga annat - läs den!
måndag 10 november 2008
Man sitter
Man sitter på sitt kontor som inte är något kontor men som likväl känns som ett. Man sitter där och väntar på att världen ska knacka på. Knacka på och säga - god dag, här kommer jag med det riktiga livet, det utan bismak av jämmer och elände. Jag svarar förmodligen - det tog allt en jäkla tid det du, är det dags att komma nu?!
Sedan - Hurra! Hopptjolahej!
Sedan lever jag lycklig i alla mina dar. Minst 30 år till. Blir nyfrälst och skriver självhjälpsböcker och blir värvad till new age-rörelsen och förlåten all min tidigare skepsis, ironi och kritik, blir till slut en ny Deepak Chopra och får komma till Oprah och Doktor Pihl och bevisa att mirakler är möjliga och vakna i ett hav av nya pengar varje morgon och aldrig mer ha varken lust eller incitament att skriva en enda samhällskritisk roman igen.
Man sitter där man sitter. Och inte knackar det på nån värld här inte.
Tur är kanske det.
Sedan - Hurra! Hopptjolahej!
Sedan lever jag lycklig i alla mina dar. Minst 30 år till. Blir nyfrälst och skriver självhjälpsböcker och blir värvad till new age-rörelsen och förlåten all min tidigare skepsis, ironi och kritik, blir till slut en ny Deepak Chopra och får komma till Oprah och Doktor Pihl och bevisa att mirakler är möjliga och vakna i ett hav av nya pengar varje morgon och aldrig mer ha varken lust eller incitament att skriva en enda samhällskritisk roman igen.
Man sitter där man sitter. Och inte knackar det på nån värld här inte.
Tur är kanske det.
torsdag 6 november 2008
Vår svartvita värld
Bara det att man nämner Obamas hudfärg säger hur otroligt långt ifrån jämlikhet och rättvisa USA och världen är. Det säger hur innerligt primitiva vi är som människor då vi använder nyansen på vår hud som minsta gemensamma nämnare.
Och detta i ett land där man utger sig för att praktisera demokrati och där man anser att alla har lika stor chans att lyckas.
Den dagen USA väljer en president som är kvinna, homosexuell och från Puerto Rico kan man säga att de kommit någonstans. Min gissning är att det inte lär ske inom de närmaste 200 åren. För så fria är de i the land of the free.
USA
Frihet
Jämlikhet
Broderskap
Och detta i ett land där man utger sig för att praktisera demokrati och där man anser att alla har lika stor chans att lyckas.
Den dagen USA väljer en president som är kvinna, homosexuell och från Puerto Rico kan man säga att de kommit någonstans. Min gissning är att det inte lär ske inom de närmaste 200 åren. För så fria är de i the land of the free.
USA
Frihet
Jämlikhet
Broderskap
måndag 3 november 2008
Kvinna sköt sig i Försäkringskassans väntrum
En 47-årig kvinna från Malmö tog i förmiddags sitt liv på Försäkringskassans kontor under dramatiska former. Kvinnan ville träffa en handläggare på Försäkringskassan men hänvisades istället till Försäkringskassans hemsida eftersom handläggarna inte längre har någon kontakt med försäkringstagarna.
- Hon började gråta och satte sig ner på en stol samtidigt som hon plockade upp ett brev ur fickan med ena haden och en pistol med den andra, berättar en av dem som blev vittne till händelsen. "Jag orkar inte mer nu" sa hon och satte pistolen mot huvudet, tinningen. Det var fruktansvärt otäckt men allt gick så fort, säger den skakade besökaren på Försäkringskassan.
Försäkringskassan avstår i nuläget att kommentera händelsen men kontoret stängde för dagen. Av de fyra som blev vittnen till händelsen är två anställda på Försäkringskassan, men inte heller dessa har velat kommentera det inträffade.
- De vittnesmål vi har är alla eniga och det råder inget tvivel om att inget brott har begåtts, det är ett självmord, även om det var ett ovanligt dramatiskt sådant, säger Lars Stenberg på Polisen.
Vapnet som kvinnan använde för att ta sitt liv tillhörde hennes före detta sambo som tävlar i pistolskytte och har licens för handeldvapen.
Brevet som kvinnan höll i handen publiceras här i sin helhet och Annika heter egentligen något annat:
I flera år har jag kämpat med att få tillvaron att gå ihop, trots sjukdomar, arbetslöshet och dödsfall i familjen. Jag kan inte längre räkna gångerna jag mått så dåligt att jag inte ens orkat gå till en läkare för att tigga och be om en sjukskrivning. In i det längsta har jag försökt hålla ihop det som återstått av mig själv och mitt liv, men nu går det inte längre.
Jag blev sjukskriven av en läkare för att jag har så ont i min höft att jag inte längre orkar gå. Depressionen jag haft under flera år har inte gjort saken bättre, tvärtom är det som att bli överkörd av en ångvält vid varje liten motgång.
Min ekonomi har länge varit dålig som följd av arbetslöshet och trots alla hundratals jobb jag sökt har jag inte fått ett enda. Innan sänkningen av a-kassan lyckades jag hålla mig flytande, men när Alliansen sänkte den blev det omöjligt.
Efter att ha varit utan inkomst i två månader fick jag igår äntligen beskedet av Försäkringskassan. Jag hade inte rätt till sjukpenning. Min värld har för länge sedan rasat samman och jag är inte bara dömd till ett liv i "utanförskapet", jag blir förmodligen utslängd ur min lägenhet när som helst. Jag som aldrig ens varit sen med en räkning innan Alliansen buttade mig ut för ättestupan.
Men nu orkar jag inte mer. Nu ger jag upp, striden är över.
Annika
Läs mer om:
Självmord
Försäkringskassan
Sjukpenning
Välfärd
Alliansen
Depression
Arbetslöshet
Ja, detta är som ni kanske förstår en påhittad händelse. Men bara för att den är påhittad är den långt ifrån osannolik. Frågan är bara - vem har ansvar att förhindra att det sker?
- Hon började gråta och satte sig ner på en stol samtidigt som hon plockade upp ett brev ur fickan med ena haden och en pistol med den andra, berättar en av dem som blev vittne till händelsen. "Jag orkar inte mer nu" sa hon och satte pistolen mot huvudet, tinningen. Det var fruktansvärt otäckt men allt gick så fort, säger den skakade besökaren på Försäkringskassan.
Försäkringskassan avstår i nuläget att kommentera händelsen men kontoret stängde för dagen. Av de fyra som blev vittnen till händelsen är två anställda på Försäkringskassan, men inte heller dessa har velat kommentera det inträffade.
- De vittnesmål vi har är alla eniga och det råder inget tvivel om att inget brott har begåtts, det är ett självmord, även om det var ett ovanligt dramatiskt sådant, säger Lars Stenberg på Polisen.
Vapnet som kvinnan använde för att ta sitt liv tillhörde hennes före detta sambo som tävlar i pistolskytte och har licens för handeldvapen.
Brevet som kvinnan höll i handen publiceras här i sin helhet och Annika heter egentligen något annat:
I flera år har jag kämpat med att få tillvaron att gå ihop, trots sjukdomar, arbetslöshet och dödsfall i familjen. Jag kan inte längre räkna gångerna jag mått så dåligt att jag inte ens orkat gå till en läkare för att tigga och be om en sjukskrivning. In i det längsta har jag försökt hålla ihop det som återstått av mig själv och mitt liv, men nu går det inte längre.
Jag blev sjukskriven av en läkare för att jag har så ont i min höft att jag inte längre orkar gå. Depressionen jag haft under flera år har inte gjort saken bättre, tvärtom är det som att bli överkörd av en ångvält vid varje liten motgång.
Min ekonomi har länge varit dålig som följd av arbetslöshet och trots alla hundratals jobb jag sökt har jag inte fått ett enda. Innan sänkningen av a-kassan lyckades jag hålla mig flytande, men när Alliansen sänkte den blev det omöjligt.
Efter att ha varit utan inkomst i två månader fick jag igår äntligen beskedet av Försäkringskassan. Jag hade inte rätt till sjukpenning. Min värld har för länge sedan rasat samman och jag är inte bara dömd till ett liv i "utanförskapet", jag blir förmodligen utslängd ur min lägenhet när som helst. Jag som aldrig ens varit sen med en räkning innan Alliansen buttade mig ut för ättestupan.
Men nu orkar jag inte mer. Nu ger jag upp, striden är över.
Annika
Läs mer om:
Självmord
Försäkringskassan
Sjukpenning
Välfärd
Alliansen
Depression
Arbetslöshet
Ja, detta är som ni kanske förstår en påhittad händelse. Men bara för att den är påhittad är den långt ifrån osannolik. Frågan är bara - vem har ansvar att förhindra att det sker?
söndag 2 november 2008
Funderingar kring tingens oordning
Det känns som om jag sitter på ett kontor. Mitt liv uppfylls av byråkrati enbart och det skrivna ordet hamnar inte längre i några romaner utan i ändlösa, hopplösa vädjanden till mindre lyhörda myndigheter.
Skrivbordet, i ek från förra sekelskiftet, skulle inte platsa på ett kontor förstås. Men det skulle inte jag heller å andra sidan, bevisligen. Det bevisar alla nobbade jobbansökningar, och ännu mer alla nonchalerade.
Igår sa de att invandrare som byter namn ökar sin inkomst med 140% i genomsnitt. Undrar just vilket namn som skulle öka mina inkomster med 140%.
Gyllenhammar...? Wallenberg? Eller kanske Fuchs De Geer Bergenstråle Ekman? Det sista blir ju omöjligt på ett körkort.
Men vad ska en fattiglapp som inte har råd att ha bil med körkort till å andra sidan.
Vad ska man med fattiga till överhuvudtaget?
På mitt kontor har kontoristen fullt upp. Det ska överklagas hit och det ska överklagas dit. CSN är en stammis, och efter vad som var mitt sista yttrande till tingsrätten inväntas dom. Utfaller den till min fördel lär mina bekymmer för alltid vara lösta. Förvåningen kommer nämligen få mig att trilla död ner på fläcken.
Kronofogden kan snart också kvala in i facket stammisar, där ska det redovisas kronor och ören på in och ut, upp och ner och fram och tillbaks. Jag vågar inte ringa dem och de vågar inte besöka mig. Fattigdom är som ebola eller mul- och klövsjukan. Det smittar, när man mist anar.
Men alla dessa brev! Papper papper överallt.
Jag hatar pappershögar. Nu växer de kring mig som bergstoppar i alperna.
Att jag inte får sjukpenning var inget som egentligen förvånade mig. Jag har upphört att förvånas över alltings eländighet i min värld. Förvåningen skulle dessutom knapra på hoppet. Och hoppet är den fattiges bästa, kanske enda vän.
När man har förlorat hoppet kan man lika gärna lägga sig på motorvägen och invänta rusningstrafiken.
Så jag sitter på mitt kontor och spjärnar emot. Spjärnar emot uppgivenheten, hopplösheten och förtvivlan som i ett nafs skulle sluka den som var mindre benägen att spjärna emot än jag.
Kanske är det nu jag får någon slags valuta för att jag i hela mitt liv, och ända sedan före min födsel då jag tog en extra månad på mig att komma ut, spjärnat emot. Allt. Alltid.
Det är nästan som att förkroppsliga det klassiska marknadsföringstricket - att vända sina brister till fördelar.
Eländet blev plöstligt poetiskt och hade detta varit en amerikansk film hade det varit nu som publiken skulle gråta och ödet för denna olycksdrabbade människa som är jag vända.
Jag sitter alltså på mitt kontor och gör marknadsföringskonster. Utan att ha haft den avsikten. Men med förhoppningen att det leder till att jag inte dränks i den eviga och eländiga korrespondensen med myndigheter som på klingande kanslisvenska förebådar min sannolika undergång.
Fattigdom
Fattigsvenskar
Arbetslöshet
Skrivbordet, i ek från förra sekelskiftet, skulle inte platsa på ett kontor förstås. Men det skulle inte jag heller å andra sidan, bevisligen. Det bevisar alla nobbade jobbansökningar, och ännu mer alla nonchalerade.
Igår sa de att invandrare som byter namn ökar sin inkomst med 140% i genomsnitt. Undrar just vilket namn som skulle öka mina inkomster med 140%.
Gyllenhammar...? Wallenberg? Eller kanske Fuchs De Geer Bergenstråle Ekman? Det sista blir ju omöjligt på ett körkort.
Men vad ska en fattiglapp som inte har råd att ha bil med körkort till å andra sidan.
Vad ska man med fattiga till överhuvudtaget?
På mitt kontor har kontoristen fullt upp. Det ska överklagas hit och det ska överklagas dit. CSN är en stammis, och efter vad som var mitt sista yttrande till tingsrätten inväntas dom. Utfaller den till min fördel lär mina bekymmer för alltid vara lösta. Förvåningen kommer nämligen få mig att trilla död ner på fläcken.
Kronofogden kan snart också kvala in i facket stammisar, där ska det redovisas kronor och ören på in och ut, upp och ner och fram och tillbaks. Jag vågar inte ringa dem och de vågar inte besöka mig. Fattigdom är som ebola eller mul- och klövsjukan. Det smittar, när man mist anar.
Men alla dessa brev! Papper papper överallt.
Jag hatar pappershögar. Nu växer de kring mig som bergstoppar i alperna.
Att jag inte får sjukpenning var inget som egentligen förvånade mig. Jag har upphört att förvånas över alltings eländighet i min värld. Förvåningen skulle dessutom knapra på hoppet. Och hoppet är den fattiges bästa, kanske enda vän.
När man har förlorat hoppet kan man lika gärna lägga sig på motorvägen och invänta rusningstrafiken.
Så jag sitter på mitt kontor och spjärnar emot. Spjärnar emot uppgivenheten, hopplösheten och förtvivlan som i ett nafs skulle sluka den som var mindre benägen att spjärna emot än jag.
Kanske är det nu jag får någon slags valuta för att jag i hela mitt liv, och ända sedan före min födsel då jag tog en extra månad på mig att komma ut, spjärnat emot. Allt. Alltid.
Det är nästan som att förkroppsliga det klassiska marknadsföringstricket - att vända sina brister till fördelar.
Eländet blev plöstligt poetiskt och hade detta varit en amerikansk film hade det varit nu som publiken skulle gråta och ödet för denna olycksdrabbade människa som är jag vända.
Jag sitter alltså på mitt kontor och gör marknadsföringskonster. Utan att ha haft den avsikten. Men med förhoppningen att det leder till att jag inte dränks i den eviga och eländiga korrespondensen med myndigheter som på klingande kanslisvenska förebådar min sannolika undergång.
Fattigdom
Fattigsvenskar
Arbetslöshet
lördag 1 november 2008
Att tända ett ljus
Idag skulle jag tända en lykta för den människa som stått mig närmast i livet. Hans aska finns vid en minneslund femtio mil härifrån och jag brukar alltsomoftast gå till minneslunden här i stan. Så även idag.
Kyrkogården var full med folk. Vid en grav spelade en man i kilt säckpipa, trots att Skottland är långt borta. På minneslunden trängdes hundratals ljuslyktor och ännu fler blommor.
Trängsel och ståhej. Som alltid när alla ska göra samma sak samtidigt.
Jag kunde inte förmå mig att tända mitt ljus.
Inte för en man som sällan eller aldrig trängde ihop sig med andra och gjorde samma sak samtidigt.
Inte för en som gick sina egna vägar i livet.
Så jag satte mig på cykeln och trampade till en lämpligare plats.
Och vilken plats är väl lämpligare till han som älskade havet, han som alltid var på väg, han som drömde om det oupptäckta, än den som blickar ut över världens mest trafikerade sund.
Så här vackert var det ikväll.
Kyrkogården var full med folk. Vid en grav spelade en man i kilt säckpipa, trots att Skottland är långt borta. På minneslunden trängdes hundratals ljuslyktor och ännu fler blommor.
Trängsel och ståhej. Som alltid när alla ska göra samma sak samtidigt.
Jag kunde inte förmå mig att tända mitt ljus.
Inte för en man som sällan eller aldrig trängde ihop sig med andra och gjorde samma sak samtidigt.
Inte för en som gick sina egna vägar i livet.
Så jag satte mig på cykeln och trampade till en lämpligare plats.
Och vilken plats är väl lämpligare till han som älskade havet, han som alltid var på väg, han som drömde om det oupptäckta, än den som blickar ut över världens mest trafikerade sund.
Så här vackert var det ikväll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
