Vill du läsa de tidigare kapitlen? Scrolla neråt!
*
När trion efter den blöta kvällen på krogen på allvar satte sig för att diskutera företagsidén kring Tjänsteförmedlingen Livskvalitet enades man om att företagets image skulle signalera tradition snarare än trend. Tack vare de nya skattereglerna kunde i princip vem som helst skaffa sig en piga. Ja, inte riktigt vem som helst kanske – ingen av de tre företagarna hade än så länge själv haft råd, även om de mer än gärna skulle ha haft en varsin.
Denna tanke – att en piga var något som alla egentligen ville ha, vare sig man hade råd eller inte – var en viktig grundsten i marknadsföringen. Att sukta efter det man inte redan hade var ju dessutom samma enkla mekanism som drev det nav kring vilket konsumtionssamhällets välsmorda hjul snurrade.
Det skulle med andra ord inte bli särskilt svårt att få människor att längta efter ännu en sak som fick dem att känna att de hörde till. Because you´re worth it var trots allt tidens melodi, och var det något som kunde höja livskvalitén för människor så var det tjänsterna de hade att erbjuda. I den diskussionen uppstod således firmanamnet.
Man skulle ha kunnat gå ännu djupare i resonemanget och hävdat de sociala effekterna av deras tjänster; hur de skulle bryta isolering och ensamhet och skapa ett mänskligare samhällsklimat, men man valde att nöja sig med den ökade livskvalitén. Den var ju dessutom dubbelsidig eftersom den dels höjdes för de utarbetade stackars satar som inte hann ägna tid åt sina hem, dels gav de arbetslösa både meningsfull sysselsättning och inkomst.
Man kunde inte kalla det för annat än en vinn-vinn-situation. Det rena och hedervärda syftet med deras affärsidé gjorde dessutom att de skulle kunna gå med huvudet högt och se sig själva inte enbart som välgörare, utan som pionjärer på en marknad vars utvecklingsmöjligheter var närmast oändliga.
Eftersom man även ville fånga in den grupp som egentligen inte hade råd med tjänstefolk var det viktigt att skapa det rätta suget – det som fick människor att göra vad som helst, bara de fick vara en i gänget. Och även om begreppen klass, stil och air av lyx var de äldsta knepen i boken, kändes det nästan som om det var de själv som kom på detta smått geniala grepp.
Och hur svårt kunde det vara egentligen? Inredningen kunde man ropa in på auktion, en varsin make-over var inte heller svårt att ordna, och kronan som skulle kröna verket var en receptionist med stil och klanderfri uppenbarelse.
Med medel från diverse företagsutvecklingsfonder iordningställdes lokalerna med auktionsgods från alla de epoker som kunde uteslutas som moderna. En annons på Internet gav dem 349 kandidater till jobbet som receptionist, varav 128 återstod efter begäran om foto och av vilka åtta slutligen kom på den intervju som företagsmakarna i brist på lokal fick hålla på en av stadens restauranger, och där Sonja Adelsparre slutligen förärades uppdraget att bli Tjänsteförmedlingen Livskvalitets ansikte utåt.
Fyra veckor och tre garderobsförvandlingar senare slogs dörrarna upp till det som den ena lokaltidningen beskrev som ett friskt inslag i en äntligen fri marknad, och den andra som ett provocerande profiterande på regeringens irrgångar. Stoltheten i kombination med tidsbristen hos de tre upphovsmännen gjorde emellertid att varken det ena eller andra bekom dem nämnvärt. Katalogiserandet av tjänstegivare och tjänstetagare upptog deras tid och ideligen uppstod frågor som de tidigare inte tänkt på. Kvalificeringskursen skulle utformas, lärare hittas, lokaler hyras och kontakter med Arbetsförmedlingen knytas.
Det uppdämda behovet av pigor förvånade till och med de tre företagsmakarna, och det största problemet tycktes vara att komma ihåg att kalla varandra vid sina nya namn. Richard Richter var den som snabbast kom in i den vanan.
lördag 27 september 2008
onsdag 24 september 2008
Ratade ord och avdammade deviser
Solidaritet - ett gammalt ord som ingen längre minns innebörden av.
En gammal vänsterpartist lär ha kvävts då han uttalade ordet i fel sammanhang. Har ersatts av det mycket mer populära ordet ego-boost.
Empati - ett ord som inte enbart kan användas inom vården utan också bland människor i allmänhet. Går emellertid stick i stäv med tidsanda och regeringsskick. Försäkringskassans anställda får avdrag på lönen varje gång de uttalar ordet.
Medmänsklighet - ska inte misstas för den gärning då människor som lider av dåligt samvete för sin egen överkonsumtion äter chips och dricker grogg och ringer in en hundralapp till den insamling som råkar vara på TV för kvällen.
Heder - används numera mest i religiösa kretsar då någon förnärmat någon annan genom att besudla dennes kvinnor. Ordet används ogärna i politiska kretsar då det anses förlegat och vidhängt av fundamentalistiska konnotationer.
Ärlighet - pöbeln uppmanas till ärlighet i synnerhet i möte med Försäkringskassan och A-kassan. I den politiska sfären har emellertid ordet enbart status som kuriosa och används enkom om någon spinn doctor uppmanar till det.
Fusk - ett ord med två betydelser beroende på subjektet. Är fuskaren av folket är handlingen fusk förknippad med böter eller straff av kännbart slag. Är fuskaren politiker är praxis att fuskaren gör en hel pudel i kvällstidning av valfritt märke och får en efterföljande postering som landshövding eller länsråd.
Skatt - avgift med vilken ett samhälle byggs. Finansierar sjukvård, omsorg, infrastruktur, utbildning, folkhälsa, arbetsmarknad, forskning, medier, rättsväsende, idrott, bistånd, samhällsutveckling etc. Ses av somliga som ett närmast mytiskt straff ålagt människorna av en högre gudom. I regel av individer som aldrig saknat hälsa eller ekonomiska tillgångar.
De som har skola varda givet - en gammal biblisk sanning som alliansen dammat av och gjort till sin devis. Under denna kan de ses leda Sverige in i lycka, välstånd, tillväxt och arbete åt alla. Och det lyckliga och tacksamma folket kan ses mottaga mer av det de redan har - både utanförskap och miljonärskap.
*
Politik
Orättvisor
En gammal vänsterpartist lär ha kvävts då han uttalade ordet i fel sammanhang. Har ersatts av det mycket mer populära ordet ego-boost.
Empati - ett ord som inte enbart kan användas inom vården utan också bland människor i allmänhet. Går emellertid stick i stäv med tidsanda och regeringsskick. Försäkringskassans anställda får avdrag på lönen varje gång de uttalar ordet.
Medmänsklighet - ska inte misstas för den gärning då människor som lider av dåligt samvete för sin egen överkonsumtion äter chips och dricker grogg och ringer in en hundralapp till den insamling som råkar vara på TV för kvällen.
Heder - används numera mest i religiösa kretsar då någon förnärmat någon annan genom att besudla dennes kvinnor. Ordet används ogärna i politiska kretsar då det anses förlegat och vidhängt av fundamentalistiska konnotationer.
Ärlighet - pöbeln uppmanas till ärlighet i synnerhet i möte med Försäkringskassan och A-kassan. I den politiska sfären har emellertid ordet enbart status som kuriosa och används enkom om någon spinn doctor uppmanar till det.
Fusk - ett ord med två betydelser beroende på subjektet. Är fuskaren av folket är handlingen fusk förknippad med böter eller straff av kännbart slag. Är fuskaren politiker är praxis att fuskaren gör en hel pudel i kvällstidning av valfritt märke och får en efterföljande postering som landshövding eller länsråd.
Skatt - avgift med vilken ett samhälle byggs. Finansierar sjukvård, omsorg, infrastruktur, utbildning, folkhälsa, arbetsmarknad, forskning, medier, rättsväsende, idrott, bistånd, samhällsutveckling etc. Ses av somliga som ett närmast mytiskt straff ålagt människorna av en högre gudom. I regel av individer som aldrig saknat hälsa eller ekonomiska tillgångar.
De som har skola varda givet - en gammal biblisk sanning som alliansen dammat av och gjort till sin devis. Under denna kan de ses leda Sverige in i lycka, välstånd, tillväxt och arbete åt alla. Och det lyckliga och tacksamma folket kan ses mottaga mer av det de redan har - både utanförskap och miljonärskap.
*
Politik
Orättvisor
tisdag 23 september 2008
Fattig fattigare fattigast
Studenterna har det eländigt och kräver mer pengar. Man har räknat ut att ca 37% av deras inkomst går till bostadskostnader. De får 7.500 kr/mån och går back varje månad. Nu kräver de mer.
Barnfamiljerna har det eländigt med tanke på alla prisökningar.
Pensionärerna har det eländigt och har alltid haft. Men nu stundar sötebrödsdagar - de ska få 200 kr mer i månaden!
Sjukskrivna har fått det så uselt att ingen ens ids prata om det längre.
Man får skylla sig själv. Har man valt att plugga får man skylla sig själv. Har man skaffat barn får man också skylla sig själv. Har man det dåliga omdömet att bli gammal utan att ha skaffat en privat pensionsförsäkring eller varit så infernaliskt dum att man inte valt att fixa en plats i riksdagen, ja då får man verkligen skylla sig själv. Blir man sjuk så har man inte skött sig och då har man bara sig själv att skylla.
Och så finns det gruppen som det aldrig pratas särskilt högt om - arbetslösa, ensamstående som inte tillhör gruppen ungdomar.
I mitt fall har jag 7.800 kr i a-kassa, dvs 300 kr mer än studiemedlet. Min hyra är inte 37% av inkomsten utan 48%. Som arbetslös förväntas man dessutom att betala av på studielånet. I mitt fall ansåg CSN att jag skulle betala ca 1100 kr/mån. Och eftersom det inte går har Kronofogden blivit min trogne följeslagare.
Och väljer man att bli arbetslös får man givetvis också skylla sig själv. För enligt vår regering är det ett aktivt val grundat på att det inte lönar sig tillräckligt med att jobba.
Men enligt alliansens logik löser sig allt, bara man tar bort skatten för landets miljonärer.
"Det går bra för Sverige."
Kyss mig där bak.
Arbetslöshet
CSN
Fattigsvenskar
Fattigdom
Orättvis politik
Alliansen
Barnfamiljerna har det eländigt med tanke på alla prisökningar.
Pensionärerna har det eländigt och har alltid haft. Men nu stundar sötebrödsdagar - de ska få 200 kr mer i månaden!
Sjukskrivna har fått det så uselt att ingen ens ids prata om det längre.
Man får skylla sig själv. Har man valt att plugga får man skylla sig själv. Har man skaffat barn får man också skylla sig själv. Har man det dåliga omdömet att bli gammal utan att ha skaffat en privat pensionsförsäkring eller varit så infernaliskt dum att man inte valt att fixa en plats i riksdagen, ja då får man verkligen skylla sig själv. Blir man sjuk så har man inte skött sig och då har man bara sig själv att skylla.
Och så finns det gruppen som det aldrig pratas särskilt högt om - arbetslösa, ensamstående som inte tillhör gruppen ungdomar.
I mitt fall har jag 7.800 kr i a-kassa, dvs 300 kr mer än studiemedlet. Min hyra är inte 37% av inkomsten utan 48%. Som arbetslös förväntas man dessutom att betala av på studielånet. I mitt fall ansåg CSN att jag skulle betala ca 1100 kr/mån. Och eftersom det inte går har Kronofogden blivit min trogne följeslagare.
Och väljer man att bli arbetslös får man givetvis också skylla sig själv. För enligt vår regering är det ett aktivt val grundat på att det inte lönar sig tillräckligt med att jobba.
Men enligt alliansens logik löser sig allt, bara man tar bort skatten för landets miljonärer.
"Det går bra för Sverige."
Kyss mig där bak.
Arbetslöshet
CSN
Fattigsvenskar
Fattigdom
Orättvis politik
Alliansen
måndag 22 september 2008
Den förnedrande termen "utanförskapet"
Idag hördes Reinfeldts mässande om utanförskapet och alla åtgärder regeringen initierat för de som har det sämst. "Sämst" är ett intressant och lagom luddigt och vagt begrepp som ger utrymme för mycken tolkning.
Men man kan undra om alliansen egentligen inser vad ordet utanförskap konnoterar. Inser man att bara ordet i sig är att lägga sten på börda för den som redan fråntagits möjligheten att försörja sig själv?
Under flera års tid, inte enbart under sittande regering, har arbetsmarknadsåtgärderna avlöst varandra, några har varit lyckade och andra inte. Men det som en gång syftade till att få ut människor i jobb har idag blivit ett utmärkt sätt för många arbetsgivare att få gratis arbetskraft.
Under förevänding att det är praktik kan en person få arbeta på en arbetsplats som han/hon redan har erfarenhet av, inte sällan med både tunga och stressiga arbetsuppgifter och sida vid sida med dem som erhåller en riktig lön för att utföra samma arbete.
Gratisarbete sanktionerat av regeringen, är det verkligen vägen till mindre arbetslöshet, eller är det bara ett effektivt sätt att driva löner inom låglöneyrken ännu längre ner?
En bra artikel på ämnet skriver Henrik Lund i ETC.
Arbetslöshet
Utanförskapet
Sysselsättningspolitik
Gratisarbete
Men man kan undra om alliansen egentligen inser vad ordet utanförskap konnoterar. Inser man att bara ordet i sig är att lägga sten på börda för den som redan fråntagits möjligheten att försörja sig själv?
Under flera års tid, inte enbart under sittande regering, har arbetsmarknadsåtgärderna avlöst varandra, några har varit lyckade och andra inte. Men det som en gång syftade till att få ut människor i jobb har idag blivit ett utmärkt sätt för många arbetsgivare att få gratis arbetskraft.
Under förevänding att det är praktik kan en person få arbeta på en arbetsplats som han/hon redan har erfarenhet av, inte sällan med både tunga och stressiga arbetsuppgifter och sida vid sida med dem som erhåller en riktig lön för att utföra samma arbete.
Gratisarbete sanktionerat av regeringen, är det verkligen vägen till mindre arbetslöshet, eller är det bara ett effektivt sätt att driva löner inom låglöneyrken ännu längre ner?
En bra artikel på ämnet skriver Henrik Lund i ETC.
Arbetslöshet
Utanförskapet
Sysselsättningspolitik
Gratisarbete
Vad har du i fickan Jan...
På Netdoktor:
Spermier påverkas av mobil
Män som har sin mobiltelefon i byxfickan kan få en sämre kvalitet på sperman. Det visar en studie gjord vid fertilitetskliniken The Cleveland Clinic i USA.
Och män som pratar i mobilen?...
Spermier påverkas av mobil
Män som har sin mobiltelefon i byxfickan kan få en sämre kvalitet på sperman. Det visar en studie gjord vid fertilitetskliniken The Cleveland Clinic i USA.
Och män som pratar i mobilen?...
Rent hus med rent samvete - kapitel 4
Tjänsteförmedlingen Livskvalitet bestod av Otto Bergenstråle, Karl-Henrik Mannerheim, Richard Richter och receptionisten Sonja Adelsparre. Otto Bergenstråle var trettiofem år och hette egentligen Olov Bengtsson. Karl-Henrik Mannerheim var fyrtioett år och hette egentligen Henrik Magnusson och Richard Richter som var döpt till Anders i förnamn och Andersson i efternamn var inne på sitt trettioåttonde levnadsår. Sonja var född Sonja Adelsparre och var således den enda vars riktiga namn hade platsat inom ramen för förmedlingens företagsidé.
Eftersom Sonja bara var anställd hade hon inte varit delaktig i utformandet av företagsidén och därmed heller inte i snilledraget med namnändringarna. Däremot hade hon alltid avskytt sitt förnamn och mer än en gång förbannat sina föräldrar för att ha döpt henne till ett namn som möjligen passade en kvinna tre generationer äldre än hon själv.
Sonja var 26 år gammal och förutom att hon var den enda på Tjänsteförmedlingen Livskvalitet vars börd någorlunda motsvarade den för företagsimagen eftersträvansvärda, var hon dessutom den enda av de fyra som kunde skilja en Rubens från en Liljefors.
Sonja var trevlig, tillmötesgående, stresstålig och i besittning av en social kompetens som lämpade sig mycket väl för ett arbete i reception. Hennes lagomt ljusslingade hår satt alltid i en lagom elegant uppsättning eller hängde lagomt ledigt utsläppt över hennes axlar. Hennes röst var aldrig för gäll och hennes gester aldrig för yviga, hennes sminkning var alltid klanderfri som en reklambild och hennes kläder alltid välstrukna och välsittande. Dessutom var hon fortfarande singel vilket gav en liten extra krydda i tillvaron för hennes tre chefer, utan att för den skull inbegripa närmanden eller plumpa insinuationer. Mer som att hon likt en klimatanläggning gjorde arbetsmiljön lite bättre och gemytligare.
Otto Bergenstråle som under en blöt kväll på krogen hade kläckt ur sig embryot till det som växte till idén om Tjänsteförmedlingen Livskvalitet hade alltid drömt om ett liv långt från hans eget. Som barn hade han fantiserat sig hem till en annan familj där man hade annat än snabbmakaroner och scanköttbullar som basmeny, och där mammans och pappans tillrop inte hade handlat om skitstövlar och kärringjävlar, utan om glädje inför hans osedda talanger och förmågor. Han hade fantiserat sig till en frisk bror vars allergi inte stod i vägen för honom att få den där schäferhunden som skulle ha blivit hans bundsförvant och trogne följeslagare och som skulle ha lyssnat på allt det som ingen annan lyssnade på.
Medlemmarna i fantasifamiljen hade avlidit med åren och när han fick sin första egna lägenhet hade han upptäckt smidigheten med snabbmakaroner och mamma scans köttbullar. Senare även svårigheten i att hitta ett förhållande där höjda röster och tillrop endast var sprungna ur glädje.
Vad som återstod av barndomens fantasifärder var önskan att bli sedd för sina talanger och förmågor, och det var kring denna önskan han vävde vuxenvärldens fantasier; i vilka himlen en dag skulle öppna sig ovanför honom och han bli varse hur dessa talanger bäst skulle komma till sin rätt.
Han visste att han hade så mycket mer att komma med än han någonsin getts möjlighet att visa. Med Tjänsteförmedlingen Livskvalitet skulle kanske allt det komma att ändras och han skulle äntligen få visa vad han gick för, äntligen få lysa med full kraft.
Karl-Henrik Mannerheim, känd för sin omgivning som Hänkan, hade sedan gymnasiets slut sysslat med lite av varje. Han var ganska bra på affärer och att snacka sig till det mesta.
Uppväxten i villaförorten hade inte lämnat några sår och han tog det mesta i livet med en klackspark. Trots att han kunde framstå som något av en snacksalig lurendrejare var han en ovanligt ärlig person, både privat och i affärer. Patologiskt ärlig skulle somliga av dem som kände honom till och med påstå. Det var också denna ärlighet som hade gjort att han känt sig skeptisk till namnbyten och förslagen att få hela företaget att se ut som något det inte var. Men han hade varit arbetslös och ville till vilket pris som helst få en försörjning, så han hade låtit sig övertalas av Ottos argument. Otto visste ju dessutom med sina kunskaper i PR och marknadsföring vad han snackade om. Det var ju inte heller så att ett namnbyte innebar något oärligt, det var bara kosmetika som Otto kallade det. Och Karl-Henrik såg trots allt ganska pragmatiskt på världen.
Att vara 41 år, inte ha någon familj, arbetslös i två år och längta efter semestrar, ny bil, större tv och bättre dator gjorde att man fick kompromissa med en och annan princip. Att det skulle vara fel att byta namn var dessutom en princip som Karl-Henrik aldrig hade hyst.
Dock hade han satt ner foten och vägrat gå med på Ottos förslag att de tre skulle försöka börja prata lite som Carl Bildt, för att förstärka känslan av tradition och pålitlighet. Men där gick gränsen för Hänkan. Richard Richter hade däremot gått hem och övat tills han gav upp för att han mer lät som en full smålänning.
Richard Richters liv som Anders Andersson hade präglats av en dominant far vars förväntningar han aldrig kunnat leva upp till, hur mycket han än försökt. Att hans nervösa men välmenande mor hade försökt släta ut dessa bergochdalbanefärder mellan klander och försoning hade snarare gjort honom än mer känslig för sina tilltagande humörsvängningar. Hon ville trösta och göra gott men fick honom av någon anledning alltid att känna sig ännu mindre och ännu svagare.
Han var enda barnet eftersom hans mor blivit steril efter den förlossning som närapå kostat henne livet, och som emellanåt fått Anders Andersson att känna en viss skuld. Fadern å andra sidan kände han bara behov av att hämnas på och den mest förekommande tanken i den unge Anders Andersson liv hade varit ”en vacker dag ska du få se, gubbjävel”.
Att ändra sitt namn hade känts som första steget mot det som fadern skulle få se. Det var chansen han väntat på, den där han äntligen skulle få visa att han var kapabel till saker som låg långt bortom hans fars begreppsvärld.
Och det var egentligen först när Anders Andersson blev Richard Richter som han hade börjat ifrågasätta vad det var hans far själv hade åstadkommit i livet, vilket visade sig vara ganska lite.
Richard Richter hade bytt namn, ändrat frisyr och ekiperat om sig med en sprittande känsla av upprättelsens tillfredsställelse. Den omtumlande nystarten hade fått honom att tänka mindre på vad själva arbetet skulle innebära, vilket var riktigt bra eftersom han aldrig hann bli särskilt nervös eller osäker på om han skulle klara det. Rätt som det var satt han bara där på sitt kontor på Tjänsteförmedlingen Livskvalitet och kände sig betryggande långt från den Anders Andersson som han så ofta haft svårt att acceptera. Hans skrivbord var förvisso inte lika stort som Ottos, men å andra sidan räknade han med att Otto skulle få klara av många av de bitar som kunde tänkas bli obehagliga.
Richard Richter tyckte inte alls om kontakter med myndigheter eller banker och det jobbet överlät han mer än gärna åt de andra. På frågan vad han egentligen tyckte om skulle Richard Richter haft svårt att ge ett svar. Frågan väckte mest obehag, och därför undvek han också att ställa sig den alltför ofta.
Eftersom Sonja bara var anställd hade hon inte varit delaktig i utformandet av företagsidén och därmed heller inte i snilledraget med namnändringarna. Däremot hade hon alltid avskytt sitt förnamn och mer än en gång förbannat sina föräldrar för att ha döpt henne till ett namn som möjligen passade en kvinna tre generationer äldre än hon själv.
Sonja var 26 år gammal och förutom att hon var den enda på Tjänsteförmedlingen Livskvalitet vars börd någorlunda motsvarade den för företagsimagen eftersträvansvärda, var hon dessutom den enda av de fyra som kunde skilja en Rubens från en Liljefors.
Sonja var trevlig, tillmötesgående, stresstålig och i besittning av en social kompetens som lämpade sig mycket väl för ett arbete i reception. Hennes lagomt ljusslingade hår satt alltid i en lagom elegant uppsättning eller hängde lagomt ledigt utsläppt över hennes axlar. Hennes röst var aldrig för gäll och hennes gester aldrig för yviga, hennes sminkning var alltid klanderfri som en reklambild och hennes kläder alltid välstrukna och välsittande. Dessutom var hon fortfarande singel vilket gav en liten extra krydda i tillvaron för hennes tre chefer, utan att för den skull inbegripa närmanden eller plumpa insinuationer. Mer som att hon likt en klimatanläggning gjorde arbetsmiljön lite bättre och gemytligare.
Otto Bergenstråle som under en blöt kväll på krogen hade kläckt ur sig embryot till det som växte till idén om Tjänsteförmedlingen Livskvalitet hade alltid drömt om ett liv långt från hans eget. Som barn hade han fantiserat sig hem till en annan familj där man hade annat än snabbmakaroner och scanköttbullar som basmeny, och där mammans och pappans tillrop inte hade handlat om skitstövlar och kärringjävlar, utan om glädje inför hans osedda talanger och förmågor. Han hade fantiserat sig till en frisk bror vars allergi inte stod i vägen för honom att få den där schäferhunden som skulle ha blivit hans bundsförvant och trogne följeslagare och som skulle ha lyssnat på allt det som ingen annan lyssnade på.
Medlemmarna i fantasifamiljen hade avlidit med åren och när han fick sin första egna lägenhet hade han upptäckt smidigheten med snabbmakaroner och mamma scans köttbullar. Senare även svårigheten i att hitta ett förhållande där höjda röster och tillrop endast var sprungna ur glädje.
Vad som återstod av barndomens fantasifärder var önskan att bli sedd för sina talanger och förmågor, och det var kring denna önskan han vävde vuxenvärldens fantasier; i vilka himlen en dag skulle öppna sig ovanför honom och han bli varse hur dessa talanger bäst skulle komma till sin rätt.
Han visste att han hade så mycket mer att komma med än han någonsin getts möjlighet att visa. Med Tjänsteförmedlingen Livskvalitet skulle kanske allt det komma att ändras och han skulle äntligen få visa vad han gick för, äntligen få lysa med full kraft.
Karl-Henrik Mannerheim, känd för sin omgivning som Hänkan, hade sedan gymnasiets slut sysslat med lite av varje. Han var ganska bra på affärer och att snacka sig till det mesta.
Uppväxten i villaförorten hade inte lämnat några sår och han tog det mesta i livet med en klackspark. Trots att han kunde framstå som något av en snacksalig lurendrejare var han en ovanligt ärlig person, både privat och i affärer. Patologiskt ärlig skulle somliga av dem som kände honom till och med påstå. Det var också denna ärlighet som hade gjort att han känt sig skeptisk till namnbyten och förslagen att få hela företaget att se ut som något det inte var. Men han hade varit arbetslös och ville till vilket pris som helst få en försörjning, så han hade låtit sig övertalas av Ottos argument. Otto visste ju dessutom med sina kunskaper i PR och marknadsföring vad han snackade om. Det var ju inte heller så att ett namnbyte innebar något oärligt, det var bara kosmetika som Otto kallade det. Och Karl-Henrik såg trots allt ganska pragmatiskt på världen.
Att vara 41 år, inte ha någon familj, arbetslös i två år och längta efter semestrar, ny bil, större tv och bättre dator gjorde att man fick kompromissa med en och annan princip. Att det skulle vara fel att byta namn var dessutom en princip som Karl-Henrik aldrig hade hyst.
Dock hade han satt ner foten och vägrat gå med på Ottos förslag att de tre skulle försöka börja prata lite som Carl Bildt, för att förstärka känslan av tradition och pålitlighet. Men där gick gränsen för Hänkan. Richard Richter hade däremot gått hem och övat tills han gav upp för att han mer lät som en full smålänning.
Richard Richters liv som Anders Andersson hade präglats av en dominant far vars förväntningar han aldrig kunnat leva upp till, hur mycket han än försökt. Att hans nervösa men välmenande mor hade försökt släta ut dessa bergochdalbanefärder mellan klander och försoning hade snarare gjort honom än mer känslig för sina tilltagande humörsvängningar. Hon ville trösta och göra gott men fick honom av någon anledning alltid att känna sig ännu mindre och ännu svagare.
Han var enda barnet eftersom hans mor blivit steril efter den förlossning som närapå kostat henne livet, och som emellanåt fått Anders Andersson att känna en viss skuld. Fadern å andra sidan kände han bara behov av att hämnas på och den mest förekommande tanken i den unge Anders Andersson liv hade varit ”en vacker dag ska du få se, gubbjävel”.
Att ändra sitt namn hade känts som första steget mot det som fadern skulle få se. Det var chansen han väntat på, den där han äntligen skulle få visa att han var kapabel till saker som låg långt bortom hans fars begreppsvärld.
Och det var egentligen först när Anders Andersson blev Richard Richter som han hade börjat ifrågasätta vad det var hans far själv hade åstadkommit i livet, vilket visade sig vara ganska lite.
Richard Richter hade bytt namn, ändrat frisyr och ekiperat om sig med en sprittande känsla av upprättelsens tillfredsställelse. Den omtumlande nystarten hade fått honom att tänka mindre på vad själva arbetet skulle innebära, vilket var riktigt bra eftersom han aldrig hann bli särskilt nervös eller osäker på om han skulle klara det. Rätt som det var satt han bara där på sitt kontor på Tjänsteförmedlingen Livskvalitet och kände sig betryggande långt från den Anders Andersson som han så ofta haft svårt att acceptera. Hans skrivbord var förvisso inte lika stort som Ottos, men å andra sidan räknade han med att Otto skulle få klara av många av de bitar som kunde tänkas bli obehagliga.
Richard Richter tyckte inte alls om kontakter med myndigheter eller banker och det jobbet överlät han mer än gärna åt de andra. På frågan vad han egentligen tyckte om skulle Richard Richter haft svårt att ge ett svar. Frågan väckte mest obehag, och därför undvek han också att ställa sig den alltför ofta.
söndag 21 september 2008
Electric bird
TV-reklam är en av de saker som för det mesta driver mig mot vansinnets kant och jag väntar bara på den dag då jag kommer att kasta fjärrkontrollen i TV:n i vredesmod över dessa avbrott som urholkar våra skallar.
Den dagen lär emellertid inträffa först när jag har råd att köpa en ny TV.
Men ibland slås man av häpnad, till exempel när man får möta en helt ny artist vars låt använts i reklamen. Här är en som var helt ny för mig, och som gick rakt in i mitt musikhjärta. Sia heter hon.
Den dagen lär emellertid inträffa först när jag har råd att köpa en ny TV.
Men ibland slås man av häpnad, till exempel när man får möta en helt ny artist vars låt använts i reklamen. Här är en som var helt ny för mig, och som gick rakt in i mitt musikhjärta. Sia heter hon.
Rent hus med rent samvete - kapitel 3
För den som vill läsa de tidigare kapitlen är det bara att scrolla neråt. Tyvärr syns inte indragen i texten, så den blir irriterande kompakt. Men sånt får man leva med.
*
Klockan åtta på måndag morgon hade Amanda letat sig fram till adressen hon fått av arbetsförmedlaren. Den låg i utkanten av ett industriområde där var och varannan industri verkade nedlagd. Kursen hölls i en verkstadslokal där man fortfarande kunde se spår av någon slags metallhantering. Enkla bord och stolar stod uppställda mitt i lokalen och från taket strömmade det grågröna ljuset från surrande lysrör.
Ett tjugotal personer satt utplacerade så långt ifrån varandra det gick och efter att Amanda hade satt sig kom det ytterligare ett tiotal. En kille som såg ut att vara i hennes egen ålder stod med ryggen mot kursdeltagarna och sorterade papper vid det bord som skulle tjänstgöra som kateder. Han hade en rosa lammullströja på sig med en vit skjorta som stack fram ur v-ringningen och hans hår låg slickat mot huvudsvålen.
Det var mest kvinnor men också några män i varierande åldrar. En av dem var stor som ett hus med camouflagebyxor, bomberjacka, stora kängor, skalat huvud och en pirecingring i ena näsvingen. Amanda försökte föreställa sig honom som piga hemma hos en åldrig liten dam med ett hem fyllt av skört kinesiskt porslin som skulle dammas varje vecka, och en liten soffkuddshund som skulle borstas dagligen. Hon log för sig själv och killen med näsringen trodde tydligen att hon log mot honom för han blinkade mot henne och sträckte lite på sig där han satt.
Kvart över åtta vände sig killen i den rosa tröjan om och lutade sig mot bordet bakom honom, som om han ville komma så långt bort från åhörarskaran som möjligt. Han log ett stelt leende och presenterade sig som Richard Richter, en av grundarna till Tjänsteförmedlingen Livskvalitet.
Richard Richter inledde med att berätta att företaget än så länge bara hade en förmedling, men att man räknade med att det kommande året öppna ytterligare fem förmedlingar i andra städer. Efter det fortsatte han:
”Jag vill hälsa er välkomna till kursen Rent hus med rent samvete”, samtidigt som han strök undan en hårslinga som trillat ner.
Åhörarna i stolarna satt tysta och visade i Richard Richters ögon inte en min av uppskattning inför detta välkomnande. Det var hans tredje kursintroduktion och den kändes lika obehaglig som de två tidigare. De hade dragit lott om vem som skulle hålla dem och nitlotten hade med hans vanliga otur fallit på honom.
Rent hus med rent samvete var det hederskodex som gett namn till kursen och det skulle utgöra själva grunden för utbildningen. Det var mycket man skulle tänka på när man vistades i hemmets helgd hos en annan människa.
Richard Richter lyfte blicken från sin fusklapp och tittade ut över skaran av adepter med en blick som skulle förstärka allvaret i det han nu skulle säga.
”Det här är så självklart att det egentligen inte behövs sägas – ni är ju alla vuxna människor med sunt förnuft – men jag vill för tydlighetens skull påpeka detta, och jag gör det bara en gång eftersom något annat vore att förolämpa er intelligens. Den outtalade, men viktigaste regeln i ert framtida tjänsteutövande är denna: Under inga omständigheter får ni snoka bland tjänstegivarens privatsaker.” Han försökte återigen fånga blickarna hos lyssnarskaran för att än en gång poängtera allvaret i det han sa. ”Råder det några som helst oklarheter kring denna fråga?”
”Om vi nu ska arbeta i ett…”, hann Amanda säga innan Richard Richter skrek till:
”Nej, nej, nej! Vi säger inte arbeta här, vi säger tjänstgöra. Tänk på det som att ni gör någon en tjänst, och dessutom får betalt för det.”
Amanda fortsatte:
”Om vi nu ska tjänstgöra hemma hos människor så lär väl allt inom hemmet räknas som privatsaker?”
”Men hör här nu, gumman, privatsaker är givetvis papper i stängda lådor, garderober, hyllor och annat där man lägger saker som inte berör andra.”
”Så om det ligger papper framme på skrivbord eller så, så räknas inte det som privatsaker?”, fortsatte Amanda.
”Givetvis räknas det då också. Ni får väl lov att använda någon slags fingertoppskänsla.”
”Vad räknas använda kondomer på mattan som då?”, frågade en annan av kursdeltagarna. ”Och skitiga kalsonger på badrumsgolvet, är det privatsaker som vi inte ska röra också?”
Richard Richter drog en suck och tänkte att det här verkade bli värre än de tidigare gångerna han hade stått där. Gudskelov skulle han bara hålla i första dagens introduktion, därefter var det två husfruar från en internatskola som skulle ta över. Sedan behövde han bara träffa de här människorna när de skulle skrivas in och personlighetstestas. Personlighetstesten var förvisso en prövning, men där var han i alla fall inte ensam om att dra lasset.
”Om vi säger så här då”, fortsatte han utan att kunna dölja sin frustration, ”om ni hade tjänstetagare hemma hos er, så kanske det fanns ett och annat ni skulle önska att de inte skulle röra eller rota i. Ni kan väl utgå från hur ni själva skulle vilja ha det?”
”Om det fanns saker jag ville dölja skulle jag väl för fan inte ta in folk som skulle plocka upp skiten efter mig!”, sa killen med näsringen och camouflagebyxorna.
”Touche´”, svarade Richard Richter utan att låta sig skrämmas av mannens kriminella uppsyn. ”Men nu är det ju så att många av våra tjänstegivare har tvingats prioritera i livet. De har så krävande uppgifter att de helt enkelt inte hinner ta hand om det hushållsnära arbetet, tjänsterna menar jag! De tvingas alltså lägga sin tillit hos främmande människor och det minsta de kan begära tillbaka är väl att deras privatliv respekteras? Jag vet att detta är nytt för de flesta av er och att ni kanske haft tankar på helt andra karriärer, men nu är det ju så att ni inte längre har något val. Var ska ni få pengar ifrån?”
Richard Richter kände hur tålamodet rann ur honom och tyckte att de tidigare så uttryckslösa ansiktena såg alltmer fientliga ut. Nu gällde det att trycka till dem och visa vem som höll i tyglarna, innan de fick övertag om honom.
Det gick en viskning genom den en gång övergivna verkstadslokalen och Richard Richter fortsatte:
”Om vi ska se helt krasst på det här så är det ju så att ni inte längre har något val, eller hur? Och om ni inte är tillmötesgående mot era tjänstegivare så kommer det var fjärde måndag en ny grupp med andra i samma situation som ni, och de kommer inte dra sig för att konkurrera ut er. Och då står ni där igen. Mitt förslag är därför att ni tar er en riktig funderare på hur framtiden kan komma att se ut och att ni gör det mesta av de här fyra veckorna så att ni klarar er i konkurrensen.” Han gjorde en kort andningspaus samtidigt som han svepte med blicken för att se alla i ögonen och klargöra att han inte var någon man sätter sig på. ”Vi ska inte heller glömma att det står tusentals människor och knackar på landets portar som mer än gärna skulle viga sin tid åt hushållsarbete hos en av våra tjänstegivare.”
”Hushållstjänstgöring menar du väl?”, frågade Amanda och log mot Richard Richter.
Under första pausen satt Amanda på en gammal kabelrulle ute på gården och rökte. Några hade grupperat sig i klungor och andra vankade av och an som interner på en rastgård. Alla hade de det där ansiktsuttrycket som de fick som hamnat utanför systemet och som mist hoppet om att någonsin ta sig in igen. De som inte var på väg någonstans, som inte behövdes och som inte längre hade några val att fatta. Amanda hade börjat se det där uttrycket i sin egen spegel och det skrämde henne.
Ibland brukade hon roa sig med att sitta på stan och för sig själv peka ut de som hade ett jobb och de som hade varit utan så länge att de förlorat tron på att få ett igen. På avstånd såg man det på hållningen, och kom man nära såg man det i ansiktet. Man kunde också se det på hur de gick, vilken kraft de hade i stegen, om de var på väg någonstans där de hade en uppgift att fylla, eller bara drev runt för att inte bli tokiga i lägenheter som hade förvandlats till fängelsehålor. Vissa försökte dölja det, med kläder som signalerade att de fortfarande hade ett sken att upprätthålla, med sminkning och med leenden som försökte säga att de ännu inte hade gett upp. Andra hade sjunkit ihop, stegen hade blivit släpande och vilsna och leendena hade förvridits i orons och hopplöshetens grimaser.
Överallt såg hon dessa människor, som varje gång en minister slog sig för bröstet och sa ”det går bra för Sverige!” i tv-apparater som de inte hade en chans att betala licens för – även om de av ideologiska skäl hade velat göra det – blev påminda om att de inte längre hörde till det som utgjorde Sverige.
När pausen var slut stod en märkbart lättad Richard Richter mellan två kvinnor i övre medelåldern klädda i mörka kjol-dräkter och med uppsatt hår. I lokalens grågröna sken och mot fonden av den smutsiga verkstadsväggen full av svarta skruvhål och dammiga silhuetter av verktyg, såg de ut som om de väntade på att strålas upp till ett fjärran moderskepp.
Richard Richter tackade för sig och lämnade över ordet till Ingeborg och Ingegerd som visste allt om hur man gör rent hus med rent samvete, innan han fortare än kvickt slet till sig sin jacka och portfölj och försvann ut genom den knarrande verkstadsdörren som han fick slå igen fyra gånger innan den slutligen stängdes.
*
Klockan åtta på måndag morgon hade Amanda letat sig fram till adressen hon fått av arbetsförmedlaren. Den låg i utkanten av ett industriområde där var och varannan industri verkade nedlagd. Kursen hölls i en verkstadslokal där man fortfarande kunde se spår av någon slags metallhantering. Enkla bord och stolar stod uppställda mitt i lokalen och från taket strömmade det grågröna ljuset från surrande lysrör.
Ett tjugotal personer satt utplacerade så långt ifrån varandra det gick och efter att Amanda hade satt sig kom det ytterligare ett tiotal. En kille som såg ut att vara i hennes egen ålder stod med ryggen mot kursdeltagarna och sorterade papper vid det bord som skulle tjänstgöra som kateder. Han hade en rosa lammullströja på sig med en vit skjorta som stack fram ur v-ringningen och hans hår låg slickat mot huvudsvålen.
Det var mest kvinnor men också några män i varierande åldrar. En av dem var stor som ett hus med camouflagebyxor, bomberjacka, stora kängor, skalat huvud och en pirecingring i ena näsvingen. Amanda försökte föreställa sig honom som piga hemma hos en åldrig liten dam med ett hem fyllt av skört kinesiskt porslin som skulle dammas varje vecka, och en liten soffkuddshund som skulle borstas dagligen. Hon log för sig själv och killen med näsringen trodde tydligen att hon log mot honom för han blinkade mot henne och sträckte lite på sig där han satt.
Kvart över åtta vände sig killen i den rosa tröjan om och lutade sig mot bordet bakom honom, som om han ville komma så långt bort från åhörarskaran som möjligt. Han log ett stelt leende och presenterade sig som Richard Richter, en av grundarna till Tjänsteförmedlingen Livskvalitet.
Richard Richter inledde med att berätta att företaget än så länge bara hade en förmedling, men att man räknade med att det kommande året öppna ytterligare fem förmedlingar i andra städer. Efter det fortsatte han:
”Jag vill hälsa er välkomna till kursen Rent hus med rent samvete”, samtidigt som han strök undan en hårslinga som trillat ner.
Åhörarna i stolarna satt tysta och visade i Richard Richters ögon inte en min av uppskattning inför detta välkomnande. Det var hans tredje kursintroduktion och den kändes lika obehaglig som de två tidigare. De hade dragit lott om vem som skulle hålla dem och nitlotten hade med hans vanliga otur fallit på honom.
Rent hus med rent samvete var det hederskodex som gett namn till kursen och det skulle utgöra själva grunden för utbildningen. Det var mycket man skulle tänka på när man vistades i hemmets helgd hos en annan människa.
Richard Richter lyfte blicken från sin fusklapp och tittade ut över skaran av adepter med en blick som skulle förstärka allvaret i det han nu skulle säga.
”Det här är så självklart att det egentligen inte behövs sägas – ni är ju alla vuxna människor med sunt förnuft – men jag vill för tydlighetens skull påpeka detta, och jag gör det bara en gång eftersom något annat vore att förolämpa er intelligens. Den outtalade, men viktigaste regeln i ert framtida tjänsteutövande är denna: Under inga omständigheter får ni snoka bland tjänstegivarens privatsaker.” Han försökte återigen fånga blickarna hos lyssnarskaran för att än en gång poängtera allvaret i det han sa. ”Råder det några som helst oklarheter kring denna fråga?”
”Om vi nu ska arbeta i ett…”, hann Amanda säga innan Richard Richter skrek till:
”Nej, nej, nej! Vi säger inte arbeta här, vi säger tjänstgöra. Tänk på det som att ni gör någon en tjänst, och dessutom får betalt för det.”
Amanda fortsatte:
”Om vi nu ska tjänstgöra hemma hos människor så lär väl allt inom hemmet räknas som privatsaker?”
”Men hör här nu, gumman, privatsaker är givetvis papper i stängda lådor, garderober, hyllor och annat där man lägger saker som inte berör andra.”
”Så om det ligger papper framme på skrivbord eller så, så räknas inte det som privatsaker?”, fortsatte Amanda.
”Givetvis räknas det då också. Ni får väl lov att använda någon slags fingertoppskänsla.”
”Vad räknas använda kondomer på mattan som då?”, frågade en annan av kursdeltagarna. ”Och skitiga kalsonger på badrumsgolvet, är det privatsaker som vi inte ska röra också?”
Richard Richter drog en suck och tänkte att det här verkade bli värre än de tidigare gångerna han hade stått där. Gudskelov skulle han bara hålla i första dagens introduktion, därefter var det två husfruar från en internatskola som skulle ta över. Sedan behövde han bara träffa de här människorna när de skulle skrivas in och personlighetstestas. Personlighetstesten var förvisso en prövning, men där var han i alla fall inte ensam om att dra lasset.
”Om vi säger så här då”, fortsatte han utan att kunna dölja sin frustration, ”om ni hade tjänstetagare hemma hos er, så kanske det fanns ett och annat ni skulle önska att de inte skulle röra eller rota i. Ni kan väl utgå från hur ni själva skulle vilja ha det?”
”Om det fanns saker jag ville dölja skulle jag väl för fan inte ta in folk som skulle plocka upp skiten efter mig!”, sa killen med näsringen och camouflagebyxorna.
”Touche´”, svarade Richard Richter utan att låta sig skrämmas av mannens kriminella uppsyn. ”Men nu är det ju så att många av våra tjänstegivare har tvingats prioritera i livet. De har så krävande uppgifter att de helt enkelt inte hinner ta hand om det hushållsnära arbetet, tjänsterna menar jag! De tvingas alltså lägga sin tillit hos främmande människor och det minsta de kan begära tillbaka är väl att deras privatliv respekteras? Jag vet att detta är nytt för de flesta av er och att ni kanske haft tankar på helt andra karriärer, men nu är det ju så att ni inte längre har något val. Var ska ni få pengar ifrån?”
Richard Richter kände hur tålamodet rann ur honom och tyckte att de tidigare så uttryckslösa ansiktena såg alltmer fientliga ut. Nu gällde det att trycka till dem och visa vem som höll i tyglarna, innan de fick övertag om honom.
Det gick en viskning genom den en gång övergivna verkstadslokalen och Richard Richter fortsatte:
”Om vi ska se helt krasst på det här så är det ju så att ni inte längre har något val, eller hur? Och om ni inte är tillmötesgående mot era tjänstegivare så kommer det var fjärde måndag en ny grupp med andra i samma situation som ni, och de kommer inte dra sig för att konkurrera ut er. Och då står ni där igen. Mitt förslag är därför att ni tar er en riktig funderare på hur framtiden kan komma att se ut och att ni gör det mesta av de här fyra veckorna så att ni klarar er i konkurrensen.” Han gjorde en kort andningspaus samtidigt som han svepte med blicken för att se alla i ögonen och klargöra att han inte var någon man sätter sig på. ”Vi ska inte heller glömma att det står tusentals människor och knackar på landets portar som mer än gärna skulle viga sin tid åt hushållsarbete hos en av våra tjänstegivare.”
”Hushållstjänstgöring menar du väl?”, frågade Amanda och log mot Richard Richter.
Under första pausen satt Amanda på en gammal kabelrulle ute på gården och rökte. Några hade grupperat sig i klungor och andra vankade av och an som interner på en rastgård. Alla hade de det där ansiktsuttrycket som de fick som hamnat utanför systemet och som mist hoppet om att någonsin ta sig in igen. De som inte var på väg någonstans, som inte behövdes och som inte längre hade några val att fatta. Amanda hade börjat se det där uttrycket i sin egen spegel och det skrämde henne.
Ibland brukade hon roa sig med att sitta på stan och för sig själv peka ut de som hade ett jobb och de som hade varit utan så länge att de förlorat tron på att få ett igen. På avstånd såg man det på hållningen, och kom man nära såg man det i ansiktet. Man kunde också se det på hur de gick, vilken kraft de hade i stegen, om de var på väg någonstans där de hade en uppgift att fylla, eller bara drev runt för att inte bli tokiga i lägenheter som hade förvandlats till fängelsehålor. Vissa försökte dölja det, med kläder som signalerade att de fortfarande hade ett sken att upprätthålla, med sminkning och med leenden som försökte säga att de ännu inte hade gett upp. Andra hade sjunkit ihop, stegen hade blivit släpande och vilsna och leendena hade förvridits i orons och hopplöshetens grimaser.
Överallt såg hon dessa människor, som varje gång en minister slog sig för bröstet och sa ”det går bra för Sverige!” i tv-apparater som de inte hade en chans att betala licens för – även om de av ideologiska skäl hade velat göra det – blev påminda om att de inte längre hörde till det som utgjorde Sverige.
När pausen var slut stod en märkbart lättad Richard Richter mellan två kvinnor i övre medelåldern klädda i mörka kjol-dräkter och med uppsatt hår. I lokalens grågröna sken och mot fonden av den smutsiga verkstadsväggen full av svarta skruvhål och dammiga silhuetter av verktyg, såg de ut som om de väntade på att strålas upp till ett fjärran moderskepp.
Richard Richter tackade för sig och lämnade över ordet till Ingeborg och Ingegerd som visste allt om hur man gör rent hus med rent samvete, innan han fortare än kvickt slet till sig sin jacka och portfölj och försvann ut genom den knarrande verkstadsdörren som han fick slå igen fyra gånger innan den slutligen stängdes.
lördag 20 september 2008
Polen vill kastrera pedofiler
I Polen vill premiärminister Donald Tusk ta till drastiska åtgärder mot de som förgriper sig på barn, kan man läsa i SvD.
Det handlar alltså om kemisk kastrering ska tilläggas. Ännu en man har ertappats med att hålla ett barn inspärrat, den här gången i sex år.
Om man spärrar in sitt eget barn och våldtar detta under flera års tid så räcker förmodligen inte kastrering, det lär vara något mer än sexdriften det är fel på. Och frågan är om man ens med psykiatrisk behandling kommer till rätta med det som felar.
Men vilket straff är egentligen passande för den typen av brott?
Räcker det med en hormontablett som straff för den som förgripit sig på ett barn, en tablett som dessutom förlorar sin effekt om man dricker alkohol?
Eller ska man kanske kapa av hela paketet?
Men vad händer i så fall med de som eventuellt blir oskyldigt dömda?
Och om man sätter straffet i relation till det offren har förlorat - står en hormonbehandling i paritet med ett förmodat livslångt lidande och medföljande problem i relationer, självkänsla och tillit?
Eller ska man stänga in varje förövare i en sal i ett dygn med en samling vuxna som själva blivit utsatta som barn? Men om förövaren själv en gång varit ett offer, hur blir det då?
I en mindre demokratisk och human stat än vår skulle man kanske lösa problemet ganska enkelt för den här typen av förövare.
Men hur utformar man straff som dels står i paritet till deras brott, dels bygger på våra grundläggande värderingar om humanitet och rättvisa?
Är kastrering den rätta vägen?
Är kastrering den enda vägen?
Pedofiler
Övergrepp
Kastrering
Sexualbrott
Det handlar alltså om kemisk kastrering ska tilläggas. Ännu en man har ertappats med att hålla ett barn inspärrat, den här gången i sex år.
Om man spärrar in sitt eget barn och våldtar detta under flera års tid så räcker förmodligen inte kastrering, det lär vara något mer än sexdriften det är fel på. Och frågan är om man ens med psykiatrisk behandling kommer till rätta med det som felar.
Men vilket straff är egentligen passande för den typen av brott?
Räcker det med en hormontablett som straff för den som förgripit sig på ett barn, en tablett som dessutom förlorar sin effekt om man dricker alkohol?
Eller ska man kanske kapa av hela paketet?
Men vad händer i så fall med de som eventuellt blir oskyldigt dömda?
Och om man sätter straffet i relation till det offren har förlorat - står en hormonbehandling i paritet med ett förmodat livslångt lidande och medföljande problem i relationer, självkänsla och tillit?
Eller ska man stänga in varje förövare i en sal i ett dygn med en samling vuxna som själva blivit utsatta som barn? Men om förövaren själv en gång varit ett offer, hur blir det då?
I en mindre demokratisk och human stat än vår skulle man kanske lösa problemet ganska enkelt för den här typen av förövare.
Men hur utformar man straff som dels står i paritet till deras brott, dels bygger på våra grundläggande värderingar om humanitet och rättvisa?
Är kastrering den rätta vägen?
Är kastrering den enda vägen?
Pedofiler
Övergrepp
Kastrering
Sexualbrott
torsdag 18 september 2008
Den förnärmade pedofilens svar
Eftersom jag inte fick något svar av den pedofil jag tidigare hade en diskussion med kopierade jag mitt eget inlägg och placerade det på hans blogg.
Jag ville veta vad han menade med att kalla sin pedofila läggning för "ädel". Jag fick till svar att det var mina ord. Så var emellertid inte fallet.
Så här svarade han, på sin blogg:
Maria
Citatet var så gammalt att jag inte ens kom ihåg det. Det verkar emellertid häröra härifrån: Alexandra-mannen.
Om du inte kan förstå ordets syfte sett i dess sammanhang så gör du klokast i att bortse ifrån det. Jag har oerhört mycket viktigare saker för mig än att dividera hur passande ett ordval är. Du har fått mitt svar på din egen blogg. Ingen läggning är vare sig “ädel” eller något annat, den bara är.
Om du menar vad du säger när du bara kritiserar beteenden så antar jag att allt är allt frid och fröjd så länge ingen riskerar att fara illa. Och då är vi överens.
“Du påstår att du lever ut din sexualitet genom att vistas bland dessa barn, och om det är så så verkar din sexualitet sakna all koppling till ömsesidighet, erotik och fortplantning.”
Beror på vad du lägger i orden, och jag har på känn att vi värderar dem olika. Men det är fullständigt frikopplat från fortplantning ja. Men det är rätt vanligt bland primater i allmänhet och människor i synnerhet.
"Men du menar också att om du förvägrades denna kontakt skulle risken plötsligt bli överhängande att du förgrep dig på ett barn?"
Inte plötsligt. Denna process har jag försökt redogöra för här. Det kan inte sammanfattas på en handfull rader. Och läser du vidare så ser du också hur långt jag gick för att förhindra det, och kanske vad som skulle krävas för att bryta mönstret och förhindra att det upprepas hos andra människor.
"Jag kommer dock ALLTID att sätta barns rättighet till trygghet före vuxna människors rätt till sin sexualitet."
Och?!? Vad tror du gör dig unik i det? Så länge de inte krockar så finns det ingen orsak att begränsa någondera. Först vid skaderisk finns orsak att dra en gräns.
Sedan är det inte så viktigt vad du tycker. Viktigast är vad vi tycker. Och jag kan försäkra dig om att du (på ett mycket ohyffsat sätt) försöker sparka in en vidöppen dörr.
RENT ALLMÄNT
Är du intresserad av att fortsätta diskutera så får du fokusera på viktigare frågor än (fjantigt) ordmärkeri. Detta är inte ett forum för dylikt “klotter”, det kan du ägna dig åt på din egen blogg. Här förväntas du höja nivån både ett och två snäpp mot hur du har uppträtt hitintills.
Och har man som syfte att övertyga någon om att man själv har rätt så gör man det rimligtvis på ett trevligt och öppet sätt.
Här kan man anklaga förövare för brott, men inte oskyldiga. Jag anklagar inte dig för alla övergrepp heterosexuella människor utsätter sina medmänniskor för, ofta även barn. Inte heller ska du behandla pedofiler så. Respekt är en bytesvara, inte välgörenhet.
Hälsningar,
Alex Limonovic
*
Det är en besynnerlig retorik - att vifta bort det som var själva kärnan, nämligen hans avslöjande ordval "ädel läggning". Jag gör alltså klokast i att bortse från det och plötsligt är ingen läggning vare sig ädel eller oädel.
En läglig efterkonstruktion verkar det som.
Retoriskt sett är det intressant att studera hur mannen nu har förnärmats så pass att det annars så "högaktningsfulla" uppförandet nu blivit ett rent uppläxande och nedlåtande försök att sätta mig på plats.
Att kalla det för ordmärkeri när man i en argumenterande och kontroversiell diskussion tolkar motpartens avsikter och uppfattningar genom dennes språkbruk tyder inte bara på en ihålig argumentering, utan på bristande förmåga att läsa av andras avsikter.
Personen ifråga anser sig dock kapabel att läsa av barns avsikter och behov och kan på egen hand avgöra vad som utgör en risk för de barn som omges av pedofiler i barnomsorgens regi. Likaså anser han sig kapabel att enväldigt avgöra var gränsen går för vad som ska betraktas som övergrepp eller sexuell handling.
I hans ögon är det heller ingen skillnad på ett övergrepp på ett barn och en vuxen. Ett övergrepp är ett övergrepp, lika illa mot vem det än begås.
Och ja, visst är det illa mot vem det än begåtts.
Men nog har en vuxen människa genom livet förvärvat lite fler verktyg att hantera och bearbeta upplevelsen med?
Det borde en människa som arbetar med barn inse.
Jag är ledsen att jag tuggar detta om igen, men det lämnar mig dessvärre ingen ro. Inte heller lär det leda någonstans, mer än djupare in i övertygelsen att människan är ett djur som denna planet hade klarat sig bäst utan...
Pedofili
Pedofiler
Övergrepp
Barns rättigheter
Mänskliga skyldigheter
Sexualbrott
Stigma
Jag ville veta vad han menade med att kalla sin pedofila läggning för "ädel". Jag fick till svar att det var mina ord. Så var emellertid inte fallet.
Så här svarade han, på sin blogg:
Maria
Citatet var så gammalt att jag inte ens kom ihåg det. Det verkar emellertid häröra härifrån: Alexandra-mannen.
Om du inte kan förstå ordets syfte sett i dess sammanhang så gör du klokast i att bortse ifrån det. Jag har oerhört mycket viktigare saker för mig än att dividera hur passande ett ordval är. Du har fått mitt svar på din egen blogg. Ingen läggning är vare sig “ädel” eller något annat, den bara är.
Om du menar vad du säger när du bara kritiserar beteenden så antar jag att allt är allt frid och fröjd så länge ingen riskerar att fara illa. Och då är vi överens.
“Du påstår att du lever ut din sexualitet genom att vistas bland dessa barn, och om det är så så verkar din sexualitet sakna all koppling till ömsesidighet, erotik och fortplantning.”
Beror på vad du lägger i orden, och jag har på känn att vi värderar dem olika. Men det är fullständigt frikopplat från fortplantning ja. Men det är rätt vanligt bland primater i allmänhet och människor i synnerhet.
"Men du menar också att om du förvägrades denna kontakt skulle risken plötsligt bli överhängande att du förgrep dig på ett barn?"
Inte plötsligt. Denna process har jag försökt redogöra för här. Det kan inte sammanfattas på en handfull rader. Och läser du vidare så ser du också hur långt jag gick för att förhindra det, och kanske vad som skulle krävas för att bryta mönstret och förhindra att det upprepas hos andra människor.
"Jag kommer dock ALLTID att sätta barns rättighet till trygghet före vuxna människors rätt till sin sexualitet."
Och?!? Vad tror du gör dig unik i det? Så länge de inte krockar så finns det ingen orsak att begränsa någondera. Först vid skaderisk finns orsak att dra en gräns.
Sedan är det inte så viktigt vad du tycker. Viktigast är vad vi tycker. Och jag kan försäkra dig om att du (på ett mycket ohyffsat sätt) försöker sparka in en vidöppen dörr.
RENT ALLMÄNT
Är du intresserad av att fortsätta diskutera så får du fokusera på viktigare frågor än (fjantigt) ordmärkeri. Detta är inte ett forum för dylikt “klotter”, det kan du ägna dig åt på din egen blogg. Här förväntas du höja nivån både ett och två snäpp mot hur du har uppträtt hitintills.
Och har man som syfte att övertyga någon om att man själv har rätt så gör man det rimligtvis på ett trevligt och öppet sätt.
Här kan man anklaga förövare för brott, men inte oskyldiga. Jag anklagar inte dig för alla övergrepp heterosexuella människor utsätter sina medmänniskor för, ofta även barn. Inte heller ska du behandla pedofiler så. Respekt är en bytesvara, inte välgörenhet.
Hälsningar,
Alex Limonovic
*
Det är en besynnerlig retorik - att vifta bort det som var själva kärnan, nämligen hans avslöjande ordval "ädel läggning". Jag gör alltså klokast i att bortse från det och plötsligt är ingen läggning vare sig ädel eller oädel.
En läglig efterkonstruktion verkar det som.
Retoriskt sett är det intressant att studera hur mannen nu har förnärmats så pass att det annars så "högaktningsfulla" uppförandet nu blivit ett rent uppläxande och nedlåtande försök att sätta mig på plats.
Att kalla det för ordmärkeri när man i en argumenterande och kontroversiell diskussion tolkar motpartens avsikter och uppfattningar genom dennes språkbruk tyder inte bara på en ihålig argumentering, utan på bristande förmåga att läsa av andras avsikter.
Personen ifråga anser sig dock kapabel att läsa av barns avsikter och behov och kan på egen hand avgöra vad som utgör en risk för de barn som omges av pedofiler i barnomsorgens regi. Likaså anser han sig kapabel att enväldigt avgöra var gränsen går för vad som ska betraktas som övergrepp eller sexuell handling.
I hans ögon är det heller ingen skillnad på ett övergrepp på ett barn och en vuxen. Ett övergrepp är ett övergrepp, lika illa mot vem det än begås.
Och ja, visst är det illa mot vem det än begåtts.
Men nog har en vuxen människa genom livet förvärvat lite fler verktyg att hantera och bearbeta upplevelsen med?
Det borde en människa som arbetar med barn inse.
Jag är ledsen att jag tuggar detta om igen, men det lämnar mig dessvärre ingen ro. Inte heller lär det leda någonstans, mer än djupare in i övertygelsen att människan är ett djur som denna planet hade klarat sig bäst utan...
Pedofili
Pedofiler
Övergrepp
Barns rättigheter
Mänskliga skyldigheter
Sexualbrott
Stigma
I vår lilla lilla värld av bubblor...
Är det konstigt att världens ekonomier emellanåt skakar så att de riskerar att kolapsa totalt? De är byggda på luft och bubblor, på fiktiva värden som slaviskt följer en marknad som lika slaviskt följer dessa ekonomiers fluktueringar.
En värld av låtsasvärden. Kan någon ens höja på ögonbrynet för att dessa bubblor emellanåt brister, av sin egen orimlighet?
Och i denna värld av bubblor håller konstnären Damien Hirst på att skapa sin egen bubbla genom att bryta vallen för alla tidigare prisrekord inom konsten.
Det är faktiskt inte ens roligt längre.
Världsekonomi
En värld av låtsasvärden. Kan någon ens höja på ögonbrynet för att dessa bubblor emellanåt brister, av sin egen orimlighet?
Och i denna värld av bubblor håller konstnären Damien Hirst på att skapa sin egen bubbla genom att bryta vallen för alla tidigare prisrekord inom konsten.
Det är faktiskt inte ens roligt längre.
Världsekonomi
Dagens låt
När man i sin iver att utplåna sitt eget livs historia gjort sig av med både skivspelare och skivor kommer Youtube som en vän i nöden. Min bäste just nu.
Ännu ett gratisnöje för den fattige, om man nu räknar bort kostnad för dator och bredband förstås. Att ta en stroll down memory lane och återuppleva låtarna som betytt något i livet, de som varit med och skapat den man är, det är en häftig känsla. Det är internet när det är som bäst, tillsammans med de sällsynta tillfällen då man får kontakt med en människa vars väg man knappast skulle ha korsat om det inte vore för nätet, och upptäcker att man delar något viktigt.
Idag är det Zager and Evans, i sin härliga gamla undergångsdänga.
Enjoy!
Ännu ett gratisnöje för den fattige, om man nu räknar bort kostnad för dator och bredband förstås. Att ta en stroll down memory lane och återuppleva låtarna som betytt något i livet, de som varit med och skapat den man är, det är en häftig känsla. Det är internet när det är som bäst, tillsammans med de sällsynta tillfällen då man får kontakt med en människa vars väg man knappast skulle ha korsat om det inte vore för nätet, och upptäcker att man delar något viktigt.
Idag är det Zager and Evans, i sin härliga gamla undergångsdänga.
Enjoy!
Älskling, ska vi ha béarnaise till biffen?
En närmare titt på innehållsförteckningen av en helt ordinär pulversås lyder som följer:
Modifierad stärkelse
vetemjöl
salt
arom (bl.a. selleri)
kryddor
smakförstärkare:
mononatriumglutamat
dinatriumguanylat
dinatriuminosinat
maltodextrin
vegetabilisk olja
surhetsreglerande medel:
citronsyra
E 331
mjölksyra
mjölksocker
lök
härdat vegetabilsikt fett
mjölkprotein
citronolja
färgämne E 150c
emulgeringsmedel E 471
Och nu till det mest spännande, nämligen vad alla dessa ämnen som av namnen att döma verkar höra hemma på ett kemiskt laboratorium faktiskt utsätter kroppen för.
Biverkningar av:
E621: MONONATRIUMGLUTAMAT:
Beteendestörningar som paranoia, djup depression, extrem vrede.
Epileptiska anfall (petit mal).
Fosterskador.
Försenad tillväxt.
Har orsakat hjärnskador hos alla 14 djurarter som testats med ämnet.
Hormonstörningar.
Koncentreras i moderkakan och utsätter fostret för dubbla koncentrationen som modern har!
Deklareras ofta som "smakförstärkare".
Konvulsioner.
Kvinnlig sterilitet.
Leverskador.
Nervcellsförstörelse.
Orsakar "Chinese Restaurant Syndrome". Om Ni äter på kinesiska och japanska restauranger, be dem undvika glutamat! Provocerar fram astmaattacker.
Svåra allergiska reaktioner.
Ögonskador.
Övervikt.
E627: DINATRIUMGUANYLAT:
Farligt för barn och ungdom och dem som lider av podager, njurbesvär, andra symtom som kräver undvikande av purines.
E631: DINATRIUMINOSINAT:
Farligt för barn och ungdom och dem som lider av podager, njurbesvär, andra symtom som kräver undvikande av purines.
E150: SOCKERKULÖR (brunt):
Neurologiska störningar.
Negativ påverkan på sjukdomar i immunsystemet.
Minskning av vita blodkroppar.
Konvulsioner.
Fosterskador.
E471: MONO- OCH DIGLYCERIDER AV FETTSYROR
Cancer.
Otillräckliga säkerhetstest.
CITRONOLJA:
Misstänks av FDA (Food and Drug Administration, amerikanska livsmedelsverket) vara cancerframkallande. Används ofta som en naturlig arom i både "vanlig" matprodukter och hälso-matprodukter, som t.ex. godis och kakor, samt i viss "naturlig" kosmetika.
Information hämtad här.
Och för den som vill ha en béarnaise utan att riskera livet kan jag rekommendera en titt här, för recept på en äkta hemlagad sås.
Modifierad stärkelse
vetemjöl
salt
arom (bl.a. selleri)
kryddor
smakförstärkare:
mononatriumglutamat
dinatriumguanylat
dinatriuminosinat
maltodextrin
vegetabilisk olja
surhetsreglerande medel:
citronsyra
E 331
mjölksyra
mjölksocker
lök
härdat vegetabilsikt fett
mjölkprotein
citronolja
färgämne E 150c
emulgeringsmedel E 471
Och nu till det mest spännande, nämligen vad alla dessa ämnen som av namnen att döma verkar höra hemma på ett kemiskt laboratorium faktiskt utsätter kroppen för.
Biverkningar av:
E621: MONONATRIUMGLUTAMAT:
Beteendestörningar som paranoia, djup depression, extrem vrede.
Epileptiska anfall (petit mal).
Fosterskador.
Försenad tillväxt.
Har orsakat hjärnskador hos alla 14 djurarter som testats med ämnet.
Hormonstörningar.
Koncentreras i moderkakan och utsätter fostret för dubbla koncentrationen som modern har!
Deklareras ofta som "smakförstärkare".
Konvulsioner.
Kvinnlig sterilitet.
Leverskador.
Nervcellsförstörelse.
Orsakar "Chinese Restaurant Syndrome". Om Ni äter på kinesiska och japanska restauranger, be dem undvika glutamat! Provocerar fram astmaattacker.
Svåra allergiska reaktioner.
Ögonskador.
Övervikt.
E627: DINATRIUMGUANYLAT:
Farligt för barn och ungdom och dem som lider av podager, njurbesvär, andra symtom som kräver undvikande av purines.
E631: DINATRIUMINOSINAT:
Farligt för barn och ungdom och dem som lider av podager, njurbesvär, andra symtom som kräver undvikande av purines.
E150: SOCKERKULÖR (brunt):
Neurologiska störningar.
Negativ påverkan på sjukdomar i immunsystemet.
Minskning av vita blodkroppar.
Konvulsioner.
Fosterskador.
E471: MONO- OCH DIGLYCERIDER AV FETTSYROR
Cancer.
Otillräckliga säkerhetstest.
CITRONOLJA:
Misstänks av FDA (Food and Drug Administration, amerikanska livsmedelsverket) vara cancerframkallande. Används ofta som en naturlig arom i både "vanlig" matprodukter och hälso-matprodukter, som t.ex. godis och kakor, samt i viss "naturlig" kosmetika.
Information hämtad här.
Och för den som vill ha en béarnaise utan att riskera livet kan jag rekommendera en titt här, för recept på en äkta hemlagad sås.
tisdag 16 september 2008
Soundtrack of my life
Om jag bara fick höra ett enda musikstycke för resten av mitt liv skulle det bli detta. Och jag skulle förmodligen kunna skriva en hel roman om bara mitt första möte med dessa toner och hur de påverkade mig.
Varför?
För att det rymmer allt - skärseld och paradis, söndring och helande, död och pånyttfödelse.
Zbigniew Preisner heter den fantastiske upphovsmannen.
Enjoy:
Varför?
För att det rymmer allt - skärseld och paradis, söndring och helande, död och pånyttfödelse.
Zbigniew Preisner heter den fantastiske upphovsmannen.
Enjoy:
Elevrådsordförande eller statsminister
Igår var han på TV igen, unge herr statsministern. Som vanligt med uppsynen av en cocker spanielvalp som lagt en lort i ett hörn den inte borde. När han visade sig med den blåa lilla skyddsmössan på halal-slakteriet för någon vecka sedan var det emellertid mer med uppsynen av en valp som inte lagt en lort i hörnet, utan mitt på bästa finmattan. Om det berodde på plötslig självinsikt eller den förnedrande fula huvudbonaden kan man förstås fundera på.
Pondus och auktoritet är bra att ha när man ska leda människor. Det är ännu bättre när man ska leda en hel nation. Sverige har i mina ögon varit extremt fattigt på politiker med självklar pondus. Palme var en, Bildt en annan och Gudrun Schyman en tredje. Göran Persson med sin självgoda pastorsattityd är inte riktigt vad jag kallar pondus och auktoritet, även om det kanske skulle gå hem i Korea eller Burma.
Men Reinfeldt... pondus som en elevrådsordförande möjligen. Taskigt sagt, kan tyckas. Men han har ju inte varit helt otaskig själv om jag säger så. Och jag har aldrig utgett mig för att vara nåt jäkla hygglo.
I reklamen har man sedan en tid tagit fasta på några fakta som man som kommunikationsvetare har hört till leda - att si och så många procent av kommunikationen består av kroppsspråk eller talat språk. Det beror på vilken källa man väljer och tydligen väljer reklamnissarna olika för det är olika siffror hela tiden.
Det är således inte bara vad vi säger som räknas, det är lika mycket hur vi säger det. Men när en hel nation ska adresseras i frågor som rör deras liv och framtid är det dessutom ganska viktigt vem som säger det.
Och för mig är det dessvärre så - att så fort Reinfeldt öppnar munnen är det munnen på den där cockervalpen som lagt en lort i hörnet eller till och med på finmattan som öppnas. Och ut kommer dessutom den ena grodan efter den andra som vittnar om det skyddade liv valpen levt och vilken bristande insyn han har i den värld som är de arbetslösa fattigsvenskarnas verklighet.
Och när han säger saker som "nu ska vi göra det mer intressant att jobba", skulle jag - trots att jag är passionerad djurvän - inte dra mig för att sparka till den där valpen så att den aldrig mer släppte en endaste liten lort ifrån sig.
Pondus
Politiker
Kommunikation
Pondus och auktoritet är bra att ha när man ska leda människor. Det är ännu bättre när man ska leda en hel nation. Sverige har i mina ögon varit extremt fattigt på politiker med självklar pondus. Palme var en, Bildt en annan och Gudrun Schyman en tredje. Göran Persson med sin självgoda pastorsattityd är inte riktigt vad jag kallar pondus och auktoritet, även om det kanske skulle gå hem i Korea eller Burma.
Men Reinfeldt... pondus som en elevrådsordförande möjligen. Taskigt sagt, kan tyckas. Men han har ju inte varit helt otaskig själv om jag säger så. Och jag har aldrig utgett mig för att vara nåt jäkla hygglo.
I reklamen har man sedan en tid tagit fasta på några fakta som man som kommunikationsvetare har hört till leda - att si och så många procent av kommunikationen består av kroppsspråk eller talat språk. Det beror på vilken källa man väljer och tydligen väljer reklamnissarna olika för det är olika siffror hela tiden.
Det är således inte bara vad vi säger som räknas, det är lika mycket hur vi säger det. Men när en hel nation ska adresseras i frågor som rör deras liv och framtid är det dessutom ganska viktigt vem som säger det.
Och för mig är det dessvärre så - att så fort Reinfeldt öppnar munnen är det munnen på den där cockervalpen som lagt en lort i hörnet eller till och med på finmattan som öppnas. Och ut kommer dessutom den ena grodan efter den andra som vittnar om det skyddade liv valpen levt och vilken bristande insyn han har i den värld som är de arbetslösa fattigsvenskarnas verklighet.
Och när han säger saker som "nu ska vi göra det mer intressant att jobba", skulle jag - trots att jag är passionerad djurvän - inte dra mig för att sparka till den där valpen så att den aldrig mer släppte en endaste liten lort ifrån sig.
Pondus
Politiker
Kommunikation
måndag 15 september 2008
Rent hus med rent samvete - kapitel 2
För den som vill läsa kapitel 1 är det bara att scrolla neråt.
*
I en annan del av staden, på en annan förmedling, hade den trettionioåriga Amanda Söderberg just öppnat dörren till sin arbetsförmedlares rum och blivit ombedd att slå sig ner.
”Ja, du Amanda… Det ser inget vidare ut det här. Har du sökt några jobb på sista tiden?”
”Jag har sökt tvåhundrafyrtiosex jobb sedan vi sågs senast. Vill du se listan?”
”Nej nej, det behövs inte! Vad är det för slags jobb du sökt?”
”Jag har sökt varenda informatörsjobb från Kiruna till Ystad, och dessutom städjobb och vårdjobb.”
Arbetsförmedlare Nils Jönsson la pannan i två djupa veck och tittade på henne.
”Jag hade ju tänkt att du skulle få börja en svetskurs nu när dina stämplingsdagar tar slut, men den nya regeringen har tagit bort alla utbildningar.”
”Ja, det känner jag till. Det var ju synd att jag inte fick möjlighet att lägga ytterligare en kurs till mina åtta års eftergymnasiala studier.”
”Det hade garanterat gett dig ett jobb.”
”Såvida trenden inte hade svängt innan jag var klar med den utbildningen också, precis som den gjorde när jag var färdig med den förra.”
”Så ska du inte se det”, svarade Nils Jönsson och vände sig från datorn där han under samtalets gång studerat hennes handlingsplaner och meriter. ”Man får inte tappa hoppet! Förr eller senare får alla ett jobb, det vet vi härinne. Men nu när dina stämplingsdagar tar slut så kan vi inte längre göra något för dig. Det enda vi kan göra nu är att skicka dig till en tjänsteförmedling för hushållsnära tjänster. De har en fyra veckor lång kurs som AMS står för, och den har du rätt att gå. Och efter den kursen får så gott som alla arbete.”
”Ett pigjobb med andra ord?”, svarade Amanda som kände sig som om hon fått en stålverkshammare i skallen.
”Vi vill inte använda den termen eftersom den har en negativ klang. Det handlar om hushållsnära tjänster och ska ses som vilket arbete som helst. Pigor hör till det förgångna, och det är dessutom helt vanliga människor idag som använder sig av de hushållsnära tjänsterna. Idag har ju folk råd på ett annat sätt.”
Nils Jönsson försökte le ett tröstande leende mot den märkbart nedslagna kvinnan mitt emot. Hans arbete hade blivit alltmer otacksamt och det hände allt oftare att han var tvungen att trösta sig med en whiskygrogg när han kom hem på kvällen. Men man fick inte låta arbetet komma under skinnet på en, så mycket hade han lärt sig.
”Du ska få adressen här så är det bara du går dit på måndag. Jag ringer in och anmäler dig idag. Och under de fyra veckorna får du ett utvecklingsbidrag som är femton procent lägre än din a-kassa. Men ni behöver i alla fall inte köpa någon kurslitteratur.” Nils Jönsson reste sig upp och sträckte fram sin hand mot Amanda. ”Då får jag önska dig lycka till, Amanda! Och kom ihåg, vilket jobb som helst är bättre än inget jobb alls!”
När Amanda kom hem låg två kuvert innanför dörren. Det ena var från Centrala studiestödsnämnden som krävde att hon under året skulle betala tillbaka femton tusen på sitt studielån. Det andra var en hyreshöjning på tvåhundrafemtionio kronor i månaden.
Hon gick in i rummet som var både sovrum, vardagsrum och arbetsrum och satte på tv:n. Framför blixtrande kameror och mikrofoner stod den unge statsministern och upprepade mantrat ”det går bra för Sverige, nu kommer jobben!”. Hon slog över till en annan kanal och där visades inledningen på Oprah Winfreys presidentkampanj. På en annan kanal satt fyra män i en studio och pratade om kvinnors dolda våld mot män. Amanda stängde av tv:n och la sig på sängen och stirrade upp i taket. Hur hade det kunnat bli så här?
*
I en annan del av staden, på en annan förmedling, hade den trettionioåriga Amanda Söderberg just öppnat dörren till sin arbetsförmedlares rum och blivit ombedd att slå sig ner.
”Ja, du Amanda… Det ser inget vidare ut det här. Har du sökt några jobb på sista tiden?”
”Jag har sökt tvåhundrafyrtiosex jobb sedan vi sågs senast. Vill du se listan?”
”Nej nej, det behövs inte! Vad är det för slags jobb du sökt?”
”Jag har sökt varenda informatörsjobb från Kiruna till Ystad, och dessutom städjobb och vårdjobb.”
Arbetsförmedlare Nils Jönsson la pannan i två djupa veck och tittade på henne.
”Jag hade ju tänkt att du skulle få börja en svetskurs nu när dina stämplingsdagar tar slut, men den nya regeringen har tagit bort alla utbildningar.”
”Ja, det känner jag till. Det var ju synd att jag inte fick möjlighet att lägga ytterligare en kurs till mina åtta års eftergymnasiala studier.”
”Det hade garanterat gett dig ett jobb.”
”Såvida trenden inte hade svängt innan jag var klar med den utbildningen också, precis som den gjorde när jag var färdig med den förra.”
”Så ska du inte se det”, svarade Nils Jönsson och vände sig från datorn där han under samtalets gång studerat hennes handlingsplaner och meriter. ”Man får inte tappa hoppet! Förr eller senare får alla ett jobb, det vet vi härinne. Men nu när dina stämplingsdagar tar slut så kan vi inte längre göra något för dig. Det enda vi kan göra nu är att skicka dig till en tjänsteförmedling för hushållsnära tjänster. De har en fyra veckor lång kurs som AMS står för, och den har du rätt att gå. Och efter den kursen får så gott som alla arbete.”
”Ett pigjobb med andra ord?”, svarade Amanda som kände sig som om hon fått en stålverkshammare i skallen.
”Vi vill inte använda den termen eftersom den har en negativ klang. Det handlar om hushållsnära tjänster och ska ses som vilket arbete som helst. Pigor hör till det förgångna, och det är dessutom helt vanliga människor idag som använder sig av de hushållsnära tjänsterna. Idag har ju folk råd på ett annat sätt.”
Nils Jönsson försökte le ett tröstande leende mot den märkbart nedslagna kvinnan mitt emot. Hans arbete hade blivit alltmer otacksamt och det hände allt oftare att han var tvungen att trösta sig med en whiskygrogg när han kom hem på kvällen. Men man fick inte låta arbetet komma under skinnet på en, så mycket hade han lärt sig.
”Du ska få adressen här så är det bara du går dit på måndag. Jag ringer in och anmäler dig idag. Och under de fyra veckorna får du ett utvecklingsbidrag som är femton procent lägre än din a-kassa. Men ni behöver i alla fall inte köpa någon kurslitteratur.” Nils Jönsson reste sig upp och sträckte fram sin hand mot Amanda. ”Då får jag önska dig lycka till, Amanda! Och kom ihåg, vilket jobb som helst är bättre än inget jobb alls!”
När Amanda kom hem låg två kuvert innanför dörren. Det ena var från Centrala studiestödsnämnden som krävde att hon under året skulle betala tillbaka femton tusen på sitt studielån. Det andra var en hyreshöjning på tvåhundrafemtionio kronor i månaden.
Hon gick in i rummet som var både sovrum, vardagsrum och arbetsrum och satte på tv:n. Framför blixtrande kameror och mikrofoner stod den unge statsministern och upprepade mantrat ”det går bra för Sverige, nu kommer jobben!”. Hon slog över till en annan kanal och där visades inledningen på Oprah Winfreys presidentkampanj. På en annan kanal satt fyra män i en studio och pratade om kvinnors dolda våld mot män. Amanda stängde av tv:n och la sig på sängen och stirrade upp i taket. Hur hade det kunnat bli så här?
söndag 14 september 2008
Den fattiges bästa vän
Det finns en institution som jag har uppskattat och värderat högt i hela mitt liv. Men först som "riktigt" fattig har jag kommit att inse denna fantastiska institutions verkliga värde.
Jag pratar om biblioteken.
Inför lagen, inför gud (för den som tror på sådan) och i sjukvården sägs vi vara lika. En myt som väl ingen längre tror på.
Men det finns ett ställe där vi faktiskt är lika - fattig som rik, ung som gammal, synskadad som seende, rullstolsburen som gående, somalier som svensk och arbetslös som arbetande - och det är på biblioteken.
Sveriges kanske mest jämlika och jämställda institution, och en plats där också den fattige kan känna sig rik.
Och utan att ens ha en krona på fickan kan vi ta del av världens samlade kunskap. I de närmast oräkneliga skönlitterära verken får vi ta del av andras världar och andras liv - en sorts extraliv - som gör att våra egna blir så mycket mer. Varje bibliotek rymmer ett universum av mänsklig tankekraft och kunnande som finns där för var och en att gratis ta del av.
Bilblioteken är en av de mest ovärderliga institutioner vi har, och det är bara att hoppas att vi får ha dem kvar i ofördärvat skick.
Så tack, moder Svea, tack för denna skatt som faktiskt kommer folket till godo!
Bibliotek
Läsning
Jag pratar om biblioteken.
Inför lagen, inför gud (för den som tror på sådan) och i sjukvården sägs vi vara lika. En myt som väl ingen längre tror på.
Men det finns ett ställe där vi faktiskt är lika - fattig som rik, ung som gammal, synskadad som seende, rullstolsburen som gående, somalier som svensk och arbetslös som arbetande - och det är på biblioteken.
Sveriges kanske mest jämlika och jämställda institution, och en plats där också den fattige kan känna sig rik.
Och utan att ens ha en krona på fickan kan vi ta del av världens samlade kunskap. I de närmast oräkneliga skönlitterära verken får vi ta del av andras världar och andras liv - en sorts extraliv - som gör att våra egna blir så mycket mer. Varje bibliotek rymmer ett universum av mänsklig tankekraft och kunnande som finns där för var och en att gratis ta del av.
Bilblioteken är en av de mest ovärderliga institutioner vi har, och det är bara att hoppas att vi får ha dem kvar i ofördärvat skick.
Så tack, moder Svea, tack för denna skatt som faktiskt kommer folket till godo!
Bibliotek
Läsning
fredag 12 september 2008
torsdag 11 september 2008
Förövaren blir offer
I dagens SvD skriver Lena Andersson en mycket intressant recension av en bok om mordet på holländaren och islamkritikern Theo van Gogh - Mordet i Amsterdam av Ian Buruma.
Det finns många likheter med de pedofiler som jag läst och citerat de senaste dagarna. Förövare och offer byter plötsligt plats och de tidigare förövarna som gjort sig själva till offer, ivrigt påhejade av en och annan sexualliberal pedofilkramare, hänvisar till trångsynthet, moralism, diskriminering, intolerans, okunskap och bristande yttrandefrihet då de gör försvararna av de tidigare offren till de verkliga syndabockarna.
Theo van Gogh mördades av en fanatisk muslim:
"Han sköts ihjäl på sin cykel. Därefter fick han halsen avskuren av en machete som sedan borrades in i hans bröstkorg. En lapp anslogs i samma bröstkorg med en mindre kniv. Dess text uppmanade till ”heligt” krig mot ”otrogna” och till mord på namngivna personer." (citat från Lena Andersson)
Ändå vändes det hela till att Hollands folk i grund och botten var intolerant mot muslimer och mordet en följd av denna intolerans. Men intoleransen gentemot van Goghs åsikter då, kan man undra.
I Sverige får vi inte föra en vettig religionskritisk diskussion utan att tillmälen som rasist, främlingsfientlighet och intolerans hörs. Om pedofilerna får sin vilja igenom kommer vi inte kunna ha en kritisk diskussion om dem heller eftersom de anser sig höra till de redan diskriminerade sexuella minoriteterna som fallit offer för samhällets sexualmoralism. Och det om något borde väl tyda på intolerans och bristande åsiktsfrihet.
Pedofili
Intolerans
Övergrepp
Religionskritik
Det finns många likheter med de pedofiler som jag läst och citerat de senaste dagarna. Förövare och offer byter plötsligt plats och de tidigare förövarna som gjort sig själva till offer, ivrigt påhejade av en och annan sexualliberal pedofilkramare, hänvisar till trångsynthet, moralism, diskriminering, intolerans, okunskap och bristande yttrandefrihet då de gör försvararna av de tidigare offren till de verkliga syndabockarna.
Theo van Gogh mördades av en fanatisk muslim:
"Han sköts ihjäl på sin cykel. Därefter fick han halsen avskuren av en machete som sedan borrades in i hans bröstkorg. En lapp anslogs i samma bröstkorg med en mindre kniv. Dess text uppmanade till ”heligt” krig mot ”otrogna” och till mord på namngivna personer." (citat från Lena Andersson)
Ändå vändes det hela till att Hollands folk i grund och botten var intolerant mot muslimer och mordet en följd av denna intolerans. Men intoleransen gentemot van Goghs åsikter då, kan man undra.
I Sverige får vi inte föra en vettig religionskritisk diskussion utan att tillmälen som rasist, främlingsfientlighet och intolerans hörs. Om pedofilerna får sin vilja igenom kommer vi inte kunna ha en kritisk diskussion om dem heller eftersom de anser sig höra till de redan diskriminerade sexuella minoriteterna som fallit offer för samhällets sexualmoralism. Och det om något borde väl tyda på intolerans och bristande åsiktsfrihet.
Pedofili
Intolerans
Övergrepp
Religionskritik
onsdag 10 september 2008
Störning eller inte?
Jag hade bestämt mig att det var dags att ta ett steg ifrån det här pedofilämnet, för det förgiftar mitt sinne och fyller mig med ett obehag jag inte kan skaka av mig. Men det lämnar mig dessvärre ingen ro, jag är av naturen sådan att jag vill gå till botten med saker och ting. Även om detta ämne riskerar att bokstavligen gå till botten med mig...
De här människorna som jag läst och refererat till i tidigare inlägg hävdar att pedofili inte är en psykisk störning. Men deras brist på självinsikt, empati, verklighetsuppfattning och självrannsakan kan man inte annat än tolka som störning. Och enligt socialstyrelsen klassas pedofili som en störning av sexuell preferens. En störning bör man och kan man dessutom få hjälp med.
Att med en pedofil störning ge sig in i barnomsorgen och med hjälp av barnen leva ut sin sexualitet kan inte vara lösningen.
Återigen vill jag presentera några klipp från detta broderskap av pedofiler, dte blir förmodligen inga fler.
"Amarso" skriver så här:
Nej, kom tillrätta med att barn och väl i synnerhet tonåringar är högst sexuella istället, så kan man jobba därifrån.
Att klassa dem som asexuella och enbart nyfikna samtidigt som man ser dem som offer är korkat och ett övergrepp i sig.
Barn och ungdomar samt pedofiler/hebefiler dras ibland/ofta/ständigt sexuellt till varandra genom både nyfikenhet och allmän sexualdrift och det spelar ingen roll om det sker på nätet eller i verkligheten eftersom det ändå inte går att få hejd på och inte finns det nån mening med det heller.
... Det vi bör göra är att i varje mån sammanföra barnälskare och sexpositiva. Få alla på vår sida så vi kan bättre nå ut. Det är därför jag inte gillar att vissa smutskastas. Vi sitter i samma båt och för många är vi ändå vedervärdiga.
Att ta avstånd från övergrepp är givet och vi borde alla enas om att det är fel att ta kontakt med minderåriga om uppsåtet är sexuellt. Men därutöver, att kalla de som råkar gå över gränsen, likväl, för förlorare och att de drar ner oss i skiten, även om det är sant, är bara poänglöst.
Hittas här.
"Alex Limonovic" skriver så här:
Du har rätt i att barn och tonåringar är i högsta grad sexuella. Det måste vara utgångspunkten i varje framgångsrikt arbete med dessa grupper. Likaså att pedofiler/hebefiler och deras resp grupp dras till varandra.
...Jag ser inte Ecpat som ett hot, mer som kuriosa!
Texten hittas här.
"Amarso" skriver så här:
Men det går inte att säga att en vuxen person som har petting med ett barn alltid skadar eller ens behöver riskera att skada, för dels finns det inga belägg för det och dels kan barnet få med denna upplevelse i bagaget som enbart positiv. Om saker och ting vore annorlunda. Man får utgå från “andra slags barn” än vi har i dagens samhälle, för det mesta. För dagens barn ges inte chansen att utvecklas på bästa möjliga sätt. Det är ett faktum…
Texten hittas här.
"Alex" skriver så här:
Jag försökte få en flicka att somna och hon var inte med på noterna. Vår relation var en normal vuxen-barn-realtion och vi uppskattade varandra mycket. Jag låtsades sova medan hon vred o vände på sig i ett kör...
...Hon böjde sig frammåt, jag kunde känna hennes andedräkt. (Tur att jag “sov” så jag slapp välja förhållningssätt.) Hon pussade mig på kinden och fnissade lite. Böjde sig fram igen och gav mig puss på munnen med en inlevelse som skulle få även den mest hängivna poet att rodna av skam. Nu “vaknade” jag, och fullföljde den kyss hon påbörjat. Jag höll henne i mina armar kanske tio sekunder innan hon reste sig för att leka. Tio sekunder av totalt samförstånd.
Det hände aldrig igen, men vår relation var en annan efter detta. Den var djupare!
För mig var det fantastiskt och skickade mig till himmlens övre regioner. Frågan av betydelse är vad hon upplevde!
Texten hittas här.
*
En intressant intervju med en dömd pedofil finns att läsa här.
*
Pedofili
Pedofiler
Övergrepp
Barns rättigheter
Mänskliga skyldigheter
Sexualbrott
Stigma
De här människorna som jag läst och refererat till i tidigare inlägg hävdar att pedofili inte är en psykisk störning. Men deras brist på självinsikt, empati, verklighetsuppfattning och självrannsakan kan man inte annat än tolka som störning. Och enligt socialstyrelsen klassas pedofili som en störning av sexuell preferens. En störning bör man och kan man dessutom få hjälp med.
Att med en pedofil störning ge sig in i barnomsorgen och med hjälp av barnen leva ut sin sexualitet kan inte vara lösningen.
Återigen vill jag presentera några klipp från detta broderskap av pedofiler, dte blir förmodligen inga fler.
"Amarso" skriver så här:
Nej, kom tillrätta med att barn och väl i synnerhet tonåringar är högst sexuella istället, så kan man jobba därifrån.
Att klassa dem som asexuella och enbart nyfikna samtidigt som man ser dem som offer är korkat och ett övergrepp i sig.
Barn och ungdomar samt pedofiler/hebefiler dras ibland/ofta/ständigt sexuellt till varandra genom både nyfikenhet och allmän sexualdrift och det spelar ingen roll om det sker på nätet eller i verkligheten eftersom det ändå inte går att få hejd på och inte finns det nån mening med det heller.
... Det vi bör göra är att i varje mån sammanföra barnälskare och sexpositiva. Få alla på vår sida så vi kan bättre nå ut. Det är därför jag inte gillar att vissa smutskastas. Vi sitter i samma båt och för många är vi ändå vedervärdiga.
Att ta avstånd från övergrepp är givet och vi borde alla enas om att det är fel att ta kontakt med minderåriga om uppsåtet är sexuellt. Men därutöver, att kalla de som råkar gå över gränsen, likväl, för förlorare och att de drar ner oss i skiten, även om det är sant, är bara poänglöst.
Hittas här.
"Alex Limonovic" skriver så här:
Du har rätt i att barn och tonåringar är i högsta grad sexuella. Det måste vara utgångspunkten i varje framgångsrikt arbete med dessa grupper. Likaså att pedofiler/hebefiler och deras resp grupp dras till varandra.
...Jag ser inte Ecpat som ett hot, mer som kuriosa!
Texten hittas här.
"Amarso" skriver så här:
Men det går inte att säga att en vuxen person som har petting med ett barn alltid skadar eller ens behöver riskera att skada, för dels finns det inga belägg för det och dels kan barnet få med denna upplevelse i bagaget som enbart positiv. Om saker och ting vore annorlunda. Man får utgå från “andra slags barn” än vi har i dagens samhälle, för det mesta. För dagens barn ges inte chansen att utvecklas på bästa möjliga sätt. Det är ett faktum…
Texten hittas här.
"Alex" skriver så här:
Jag försökte få en flicka att somna och hon var inte med på noterna. Vår relation var en normal vuxen-barn-realtion och vi uppskattade varandra mycket. Jag låtsades sova medan hon vred o vände på sig i ett kör...
...Hon böjde sig frammåt, jag kunde känna hennes andedräkt. (Tur att jag “sov” så jag slapp välja förhållningssätt.) Hon pussade mig på kinden och fnissade lite. Böjde sig fram igen och gav mig puss på munnen med en inlevelse som skulle få även den mest hängivna poet att rodna av skam. Nu “vaknade” jag, och fullföljde den kyss hon påbörjat. Jag höll henne i mina armar kanske tio sekunder innan hon reste sig för att leka. Tio sekunder av totalt samförstånd.
Det hände aldrig igen, men vår relation var en annan efter detta. Den var djupare!
För mig var det fantastiskt och skickade mig till himmlens övre regioner. Frågan av betydelse är vad hon upplevde!
Texten hittas här.
*
En intressant intervju med en dömd pedofil finns att läsa här.
*
Pedofili
Pedofiler
Övergrepp
Barns rättigheter
Mänskliga skyldigheter
Sexualbrott
Stigma
Mänskliga skyldigheter?
Mänskliga skyldigheter. Det är en term som inte finns befäst som begrepp.
Jag är den förste att hävda våra mänskliga rättigheter, men anser också att det i rimlighetens namn borde följa en del skyldigheter med dessa rättigheter.
Hur skulle de kunna se ut?
1. Det är varje vuxen människas skyldighet att värna och skydda de som av en eller annan orsak befinner sig i ett tillfälligt eller permanent försvagat tillstånd.
2. Det är varje vuxen människas skyldighet att i egenskap av förälder, släkting, vän, granne, lärare eller liknande SE de barn som ingen annan ser, och på så sätt bekräfta deras existensvärde.
3. Det är varje vuxen människas skyldighet att i egenskap av familj, vän, granne, kollega eller liknande SE de män och kvinnor som ingen annan ser, och på så sätt bekräfta deras existensvärde.
4. Det är varje vuxen människas skyldighet att lära barnen att deras värde är oantastligt och okränkbart.
5. Det är varje vuxen människas skyldighet att därmed också undvika att själv kränka både barn och vuxna.
6. Det är varje vuxen människas skyldighet att visa medmänsklighet och efter förmåga ingripa då någon utsätts för förtryck eller mobbing.
7. Det är varje vuxen människas skyldighet att bidra till att också de som saknar en röst i samhället ges möjlighet att få sina behov tillgodosedda.
8. Det är varje vuxen människas skyldighet att INTE arbeta med barn, utvecklingsstörda, sjuka eller gamla om man inte kan leva upp till dessa skyldigheter.
9. Det är varje vuxen människas skyldighet att ta ansvar för sin egen konsumtion och hur den påverkar miljö och samhälle.
10.Det är varje vuxen människas skyldighet att göra sitt yttersta för att ta hand om och fullt ut respektera de barn de sätter till världen och de djur de skaffar.
11. Det är varje vuxen människas skyldighet att åsidosätta sina begär om dessa riskerar att komma någon annan till skada.
12. Det är min personliga, och osannolika, förhoppning att mänskligheten på sikt inte enbart ska komma att ockupera sina hjärnor med sina sexuella behov, utan faktiskt se till att använda dem att tänka med också.
Möjligen skulle det kunna gagna evolutionen.
Mänskliga skyldigheter
Jag är den förste att hävda våra mänskliga rättigheter, men anser också att det i rimlighetens namn borde följa en del skyldigheter med dessa rättigheter.
Hur skulle de kunna se ut?
1. Det är varje vuxen människas skyldighet att värna och skydda de som av en eller annan orsak befinner sig i ett tillfälligt eller permanent försvagat tillstånd.
2. Det är varje vuxen människas skyldighet att i egenskap av förälder, släkting, vän, granne, lärare eller liknande SE de barn som ingen annan ser, och på så sätt bekräfta deras existensvärde.
3. Det är varje vuxen människas skyldighet att i egenskap av familj, vän, granne, kollega eller liknande SE de män och kvinnor som ingen annan ser, och på så sätt bekräfta deras existensvärde.
4. Det är varje vuxen människas skyldighet att lära barnen att deras värde är oantastligt och okränkbart.
5. Det är varje vuxen människas skyldighet att därmed också undvika att själv kränka både barn och vuxna.
6. Det är varje vuxen människas skyldighet att visa medmänsklighet och efter förmåga ingripa då någon utsätts för förtryck eller mobbing.
7. Det är varje vuxen människas skyldighet att bidra till att också de som saknar en röst i samhället ges möjlighet att få sina behov tillgodosedda.
8. Det är varje vuxen människas skyldighet att INTE arbeta med barn, utvecklingsstörda, sjuka eller gamla om man inte kan leva upp till dessa skyldigheter.
9. Det är varje vuxen människas skyldighet att ta ansvar för sin egen konsumtion och hur den påverkar miljö och samhälle.
10.Det är varje vuxen människas skyldighet att göra sitt yttersta för att ta hand om och fullt ut respektera de barn de sätter till världen och de djur de skaffar.
11. Det är varje vuxen människas skyldighet att åsidosätta sina begär om dessa riskerar att komma någon annan till skada.
12. Det är min personliga, och osannolika, förhoppning att mänskligheten på sikt inte enbart ska komma att ockupera sina hjärnor med sina sexuella behov, utan faktiskt se till att använda dem att tänka med också.
Möjligen skulle det kunna gagna evolutionen.
Mänskliga skyldigheter
tisdag 9 september 2008
Svar till Ninni
Vad jag menar när jag säger: hade Tyskland och Europa drabbats av lite moralpanik så hade inte 11 miljoner människor mist sina liv - det är just det att hade fler haft kurage att säga stopp, att lyssna på sin egen moral - även om den gick emot en enväldig führers, att sätta ner foten och säga att det här går vi inte med på, så hade kanske historien sett annorlunda ut.
Och det var ju just det motståndsrörelsen gjorde. Men det räckte tyvärr inte, för utanför den stod ett folk och en hel kontinent som valde att inte ifrågasätta den moral med vilken de styrande byggde det tredje riket. Vad hade inte medierna kunnat åstadkomma i det läget genom att sprida en sann bild av Nazisterna, en bild som av deras medlöpare helt säkert hade kallats en stigmatiserande nidbild? Allt hänger som alltid på perspektivet.
Och visst, det är upp till dig att jämföra dig med motståndsrörelsen. Skillnaden är kanske att motståndsrörelsen stod på den svages sida. Och även om du anser pedofilerna vara David och det medieduperade samhället Goliat - så tror jag att de flesta anser att det är barnen som är David i detta fall.
Du framhärdar i dina argument för stigmatiseringen som den utlösande faktorn till att barn utsätts för övergrepp. Men hur menar du egentligen att vi ska bli av med stigmatiseringen av pedofiler? Ska vi sprida bilden av den goda pedofilen över landet och säga att föräldrar inte behöver vara oroliga för sina barn så länge dessa pedofiler betraktas som vilka andra som helst? Hur tvättar man bort ett stigma som tillkommit för att människor anser dessa individers begär ett hot mot deras barns säkerhet?
Medierna har enorm makt, men det verkar som om du tillskriver dem lite väl mycket. I fråga om pedofiler har människor i allmänhet mycket starka känslor, jag skulle tro mer för att det är lätt att sympatisera med ett försvarslöst barn än för att medierna blåst upp en skräckbild av pedofiler. Men dessa känslor verkar du anse som fördömande och orättmätiga.
Menar du då att vi undantagslöst ska acceptera alla varianter av sexuella läggningar, men inte alla varianter och uttryck av beskyddarinstinkter?
Är beskyddarinstinkt och överlevnadsinstinkt då underställda sexualiteten?
Är den sexuella läggningen det enda hos en människa som är okränkbart?
Jag tror i ärlighetens namn inte att de starka reaktioner som pedofiler väcker främst bottnar i en vilja att fördöma andra - snarare i en vilja att skydda de som förlitar sig på och är utlämnade till vuxenvärlden för sin existens.
Den pedofili som levs ut och som involverar faktiska fysiska barn är inte bara ett förtryck, det är ett förtryck av de absolut värnlösaste medborgarna i samhället.
Jag tror helt säkert att dina intentioner inte är annat än goda, men du måste också förstå att ditt idoga försvarande av pedofili å ena sidan och det du säger vilja förhindra å andra, skapar en något motsägelsefull bild. Du vill se lösningar. Det låter ju bra, men frågan är om den enda eller den bästa är att klappa pedofilerna på axlarna och säga att det är helt friska och sunda känslor de har och att de har rätt till dem? Och nej, även jag inser att man inte kan förbjuda känslor och tankar - det har jag heller inte föreslagit.
Det är tröttsamt både att skriva och att läsa utryckta citat som bollas hit och dit fram och tillbaka och ska svaras på. Jag föreslår därför att den som är intresserad själv klickar sig fram mellan olika inlägg och svar. Dock ska jag försöka bemöta några av de saker du skriver här och nu och måste därför citera, men det blir nu och inget mer.
Du skrev:
"Den här artiklen visar på att förövaren är en vanlig, trevlig tom. älskvärd människa. En sån vi alla har i vår närhet. Just att förövare finns ibland oss o inte är någon sliksig typ är viktigt att alla har förståelse för. Detta för att man ska kunna till sig barns ord. Det är därför den här mamman inte förmådde ta till sig dotterns ord. Den här mamman är inget annat än ett offer för pedofilstigmat förblindande effekter och får leva med en fasansfull skuld i resten av sitt liv."
Och på det svarade jag:
"Du anser att den enda orsaken till moderns brist på agerande är samhällets stigmatiserande bild av pedofiler."
Jag för min del tycker att det är just det du säger - att stigmatiseringen är den enda orsaken.
Ingen har påstått att pedofiler är en homogen grupp. De har emellertid EN viktig punkt gemensam, nämligen en sexuell dragning till barn. En punkt som dessutom både upprör och oroar många och det är den punkten som diskuteras här. Om en diskussion kring detta är synonymt med att "spy galla" så har jag i så fall en hel del galla att spy. Detta torde för övrigt falla under den yttrandefrihet som så frekvent hänvisas till i samband med barnpornografi och pedofila åsiktsuttryck.
Jag har inte antytt att du och din vän delar den pedofila läggningen, det är din tolkning. Vad jag avsåg med att säga att ni hade fler saker gemensamt var ert uppenbara engagemang för pedofilers rätt till sin egen sexuella läggning.
Du skriver:
"De som lyssnar och försöker förstå vad det är den där konstiga Ninni säger, tystas effektivt, genom att man försöker vända deras åsikter till att de i sin tur inte ser till barnens bästa.
Det ser vi redan nu att Maria gör med Tigerkex, förhoppningsvis omedvetet."
Återigen uttalar du dig med tvärsäkerhet om orsaken bakom någon annans handlingar, den här gången är det jag som sätts under din Guda-lupp och din tolkning förbryllar mig.
Du påstår vidare att jag referear till en pedofil vid namn Amarso. Jag har stött på det namnet under mina läsningar, men det är ingen jag har citerat, mig veterligen. Det är lustigt när du själv genast kontrar med att påföra denne man ytterligare ett stigma, nämligen aspbergers syndrom, som ett skäl och en förklaring till att han "får mothugg av egna ledet."
Så det är rätt att stigmatisera människor med aspberger men inte pedofiler?
Du och andra har skrivit en hel del om den isolering och ensamhet som följer med stigmatatiseringen av pedofiler. Ensamhet är emellertid inget som grupper med avvikande sexualitet har monopol på. Ensamhet är en allmänmänsklig känsla som tar sig olika starka uttryck hos olika människor och under olika perioder i livet. Det är dessvärre en känsla vi måste hantera.
Att pedofiler begår självmord på grund av denna ensamhet, som enligt dig är en följd av ett intolerant samhälle som hellre stigmatiserar än reparerar, är i mina ögon inte att skilja från ickepedofila människors självmord som likaväl kan vara en följd av isolering och ensamhet.
Många av dessa män vars texter jag läst de senaste dygnen är otroligt välformulerade och de syftar alla till samma sak - att rättfärdiga och avdramatisera pedofilin som en sexuell läggning. I egenskap av kommunikatör och medievetare tenderar jag att tolka texter, förmodligen något mer än de som inte har detta intresse. I tolkningen av en text ingår även andra betydelsebärande element, så som dina understreck till exempel. Det var också därför jag frågade om dem.
Men det är när skribenten för en stund glömmer att lägga sig vinn om den vältalighet som ska skydda texten från yttre angrepp som han yttrar ord i stil med "vår ädla läggning" och därmed avslöjar sin verkliga agenda.
Det här är en blogg, det är ingen domstol. Det är en arena för mina personliga åsikter och för dem som har synpunkter på dessa. Jag är av en analyserande natur och anser att diskussioner förgyller livet. Jag har aldrig, vare sig som barn eller vuxen, varit utsatt för någon form av övergrepp eller förtryck. Jag har haft förmånen att som barn aldrig bli sviken av en vuxen människa, och jag har fått lära mig att mitt värde är lika obestridligt som okränkbart. Jag önskar att världen vore så funtad att alla fick med sig det i sitt livsbagage. Jag har inga egna intressen i pedofilin och jag har inga egna barn.
Mitt enda motiv för att engagera mig i den här frågan är min ändlösa aversion mot alla former av förtryck. Och i mina ögon är pedofili inget annat än ett förtryck av dem som inte förmår föra sin egen talan.
Maria
Pedofili
Pedofiler
Övergrepp
Barns rättigheter
Mänskliga skyldigheter
Sexualbrott
Stigma
Och det var ju just det motståndsrörelsen gjorde. Men det räckte tyvärr inte, för utanför den stod ett folk och en hel kontinent som valde att inte ifrågasätta den moral med vilken de styrande byggde det tredje riket. Vad hade inte medierna kunnat åstadkomma i det läget genom att sprida en sann bild av Nazisterna, en bild som av deras medlöpare helt säkert hade kallats en stigmatiserande nidbild? Allt hänger som alltid på perspektivet.
Och visst, det är upp till dig att jämföra dig med motståndsrörelsen. Skillnaden är kanske att motståndsrörelsen stod på den svages sida. Och även om du anser pedofilerna vara David och det medieduperade samhället Goliat - så tror jag att de flesta anser att det är barnen som är David i detta fall.
Du framhärdar i dina argument för stigmatiseringen som den utlösande faktorn till att barn utsätts för övergrepp. Men hur menar du egentligen att vi ska bli av med stigmatiseringen av pedofiler? Ska vi sprida bilden av den goda pedofilen över landet och säga att föräldrar inte behöver vara oroliga för sina barn så länge dessa pedofiler betraktas som vilka andra som helst? Hur tvättar man bort ett stigma som tillkommit för att människor anser dessa individers begär ett hot mot deras barns säkerhet?
Medierna har enorm makt, men det verkar som om du tillskriver dem lite väl mycket. I fråga om pedofiler har människor i allmänhet mycket starka känslor, jag skulle tro mer för att det är lätt att sympatisera med ett försvarslöst barn än för att medierna blåst upp en skräckbild av pedofiler. Men dessa känslor verkar du anse som fördömande och orättmätiga.
Menar du då att vi undantagslöst ska acceptera alla varianter av sexuella läggningar, men inte alla varianter och uttryck av beskyddarinstinkter?
Är beskyddarinstinkt och överlevnadsinstinkt då underställda sexualiteten?
Är den sexuella läggningen det enda hos en människa som är okränkbart?
Jag tror i ärlighetens namn inte att de starka reaktioner som pedofiler väcker främst bottnar i en vilja att fördöma andra - snarare i en vilja att skydda de som förlitar sig på och är utlämnade till vuxenvärlden för sin existens.
Den pedofili som levs ut och som involverar faktiska fysiska barn är inte bara ett förtryck, det är ett förtryck av de absolut värnlösaste medborgarna i samhället.
Jag tror helt säkert att dina intentioner inte är annat än goda, men du måste också förstå att ditt idoga försvarande av pedofili å ena sidan och det du säger vilja förhindra å andra, skapar en något motsägelsefull bild. Du vill se lösningar. Det låter ju bra, men frågan är om den enda eller den bästa är att klappa pedofilerna på axlarna och säga att det är helt friska och sunda känslor de har och att de har rätt till dem? Och nej, även jag inser att man inte kan förbjuda känslor och tankar - det har jag heller inte föreslagit.
Det är tröttsamt både att skriva och att läsa utryckta citat som bollas hit och dit fram och tillbaka och ska svaras på. Jag föreslår därför att den som är intresserad själv klickar sig fram mellan olika inlägg och svar. Dock ska jag försöka bemöta några av de saker du skriver här och nu och måste därför citera, men det blir nu och inget mer.
Du skrev:
"Den här artiklen visar på att förövaren är en vanlig, trevlig tom. älskvärd människa. En sån vi alla har i vår närhet. Just att förövare finns ibland oss o inte är någon sliksig typ är viktigt att alla har förståelse för. Detta för att man ska kunna till sig barns ord. Det är därför den här mamman inte förmådde ta till sig dotterns ord. Den här mamman är inget annat än ett offer för pedofilstigmat förblindande effekter och får leva med en fasansfull skuld i resten av sitt liv."
Och på det svarade jag:
"Du anser att den enda orsaken till moderns brist på agerande är samhällets stigmatiserande bild av pedofiler."
Jag för min del tycker att det är just det du säger - att stigmatiseringen är den enda orsaken.
Ingen har påstått att pedofiler är en homogen grupp. De har emellertid EN viktig punkt gemensam, nämligen en sexuell dragning till barn. En punkt som dessutom både upprör och oroar många och det är den punkten som diskuteras här. Om en diskussion kring detta är synonymt med att "spy galla" så har jag i så fall en hel del galla att spy. Detta torde för övrigt falla under den yttrandefrihet som så frekvent hänvisas till i samband med barnpornografi och pedofila åsiktsuttryck.
Jag har inte antytt att du och din vän delar den pedofila läggningen, det är din tolkning. Vad jag avsåg med att säga att ni hade fler saker gemensamt var ert uppenbara engagemang för pedofilers rätt till sin egen sexuella läggning.
Du skriver:
"De som lyssnar och försöker förstå vad det är den där konstiga Ninni säger, tystas effektivt, genom att man försöker vända deras åsikter till att de i sin tur inte ser till barnens bästa.
Det ser vi redan nu att Maria gör med Tigerkex, förhoppningsvis omedvetet."
Återigen uttalar du dig med tvärsäkerhet om orsaken bakom någon annans handlingar, den här gången är det jag som sätts under din Guda-lupp och din tolkning förbryllar mig.
Du påstår vidare att jag referear till en pedofil vid namn Amarso. Jag har stött på det namnet under mina läsningar, men det är ingen jag har citerat, mig veterligen. Det är lustigt när du själv genast kontrar med att påföra denne man ytterligare ett stigma, nämligen aspbergers syndrom, som ett skäl och en förklaring till att han "får mothugg av egna ledet."
Så det är rätt att stigmatisera människor med aspberger men inte pedofiler?
Du och andra har skrivit en hel del om den isolering och ensamhet som följer med stigmatatiseringen av pedofiler. Ensamhet är emellertid inget som grupper med avvikande sexualitet har monopol på. Ensamhet är en allmänmänsklig känsla som tar sig olika starka uttryck hos olika människor och under olika perioder i livet. Det är dessvärre en känsla vi måste hantera.
Att pedofiler begår självmord på grund av denna ensamhet, som enligt dig är en följd av ett intolerant samhälle som hellre stigmatiserar än reparerar, är i mina ögon inte att skilja från ickepedofila människors självmord som likaväl kan vara en följd av isolering och ensamhet.
Många av dessa män vars texter jag läst de senaste dygnen är otroligt välformulerade och de syftar alla till samma sak - att rättfärdiga och avdramatisera pedofilin som en sexuell läggning. I egenskap av kommunikatör och medievetare tenderar jag att tolka texter, förmodligen något mer än de som inte har detta intresse. I tolkningen av en text ingår även andra betydelsebärande element, så som dina understreck till exempel. Det var också därför jag frågade om dem.
Men det är när skribenten för en stund glömmer att lägga sig vinn om den vältalighet som ska skydda texten från yttre angrepp som han yttrar ord i stil med "vår ädla läggning" och därmed avslöjar sin verkliga agenda.
Det här är en blogg, det är ingen domstol. Det är en arena för mina personliga åsikter och för dem som har synpunkter på dessa. Jag är av en analyserande natur och anser att diskussioner förgyller livet. Jag har aldrig, vare sig som barn eller vuxen, varit utsatt för någon form av övergrepp eller förtryck. Jag har haft förmånen att som barn aldrig bli sviken av en vuxen människa, och jag har fått lära mig att mitt värde är lika obestridligt som okränkbart. Jag önskar att världen vore så funtad att alla fick med sig det i sitt livsbagage. Jag har inga egna intressen i pedofilin och jag har inga egna barn.
Mitt enda motiv för att engagera mig i den här frågan är min ändlösa aversion mot alla former av förtryck. Och i mina ögon är pedofili inget annat än ett förtryck av dem som inte förmår föra sin egen talan.
Maria
Pedofili
Pedofiler
Övergrepp
Barns rättigheter
Mänskliga skyldigheter
Sexualbrott
Stigma
måndag 8 september 2008
I opened a can of worms...
Efter lite mer än ett dygn i pedofilvärldens farstu, intensivt läsande dessa människors utsagor står det mig upp i halsen. Inte enbart på grund av deras tankar utan också på grund av vårt samhälles sjuka fixering vid mänsklig sexualitet.
Människan har reducerats till något som definieras enbart utifrån sin sexualitet. Och genom denna ska också var och ens individualitet definieras - till vilket pris som helst, om det så må involvera bajs, barn, grisar eller lik.
För er som inte har ork att plöja igenom dessa textmassor kommer här några urklipp:
Citat från en blogg:
"Uppenbarligen så existerar det en hel del fall där barns vittnesmål har visat sig varit falska, av olika anledningar. Det är naturligtvis inget bevis på att barn alltid ljuger, eller alltid utsätts för suggestion, jag har inte påstått något annat heller. Men det är ett bevis för att barns vittnesmål är och bör anses vara opålitliga.
Majoriteten gillar inte pedofiler helt enkelt, det skulle inte jag heller göra, om jag gick runt med den bilden majoriteten har av pedofiler och trodde fullständigt på den. Jag tycker mig tyvärr skåda ett intellektuellt förfall, då varken vetenskapsmän eller civilt folk vill ta del av den forskning som stödjer det pedofil.se uttrycker. Forskningen väljs helt enkelt bort, för dessa människor vill att pedofili ska vara fel, de vill att pedofiler ska vara störda och de vill att sexuella relationer mellan vuxna och barn alltid ska skada barn. Det är litet av en religiös tro, där man tror blint på sina egna irrationella känslor. Men varför är det ingen som skriker hysteriskt efter alla de människor som öppet skriver om lemlästning, tortyr och mord av pedofiler som grupp? Det om något kan rubriceras som uppvigling och torde dessutom anses vara betydligt värre än att en pedofil skriver om konsensuella sexuella relationer med barn. Men nej, när barn och vuxna samgår i sexuell kontext så slutar majoritetens hjärnor att fungera, det blir kortslutning och kvar agerar reptilhjärnan fritt. Exempel på denna störtdykning till apstadiet har jag också tagit upp."
- Detta sagt av en man som hävdar att han inte är pedofil.
Konsensuella sexuella relationer med barn... Jag trodde inte att pedofilerna ansåg att det fanns konsensus i det sammanhanget.
Ett annat kommer här:
"Det fanns en pedofil som höll på att brytas sönder till en förövare i barnets närhet."
- Det finns alltså en slags hierarkisk ordning pedofiler emellan? Bland dem som väljer att avstå sexuella kontakter med barn bryts man sönder om man blir en förövare. Hur är det bland dem som faktiskt valt att köpa, gifta sig till barn inom en familj eller helt enkelt tillfångata ett barn - är de i egna ögon högre i hierarkin än de som inte lever ut sina lustar?
Och ytterligare ett:
"Jag är pedofil, och jag arbetar med barn. Och jag värderar dem alltför högt för att våga riskera att skada något enda av dem. Och det fina är, att sedan jag fick kontakt med ungar på såpass regelbunden basis så har jag aldrig känt något behov av att närma mig dem sexuellt. Jag vet ju att jag har dem hos mig. Jag skulle tro att andra bärare av vår ädla läggning skulle fungera ungefär likadant.
I detta fall finns ingen större orsak att sörja en ”fallen broder”, men det finns orsak att fundera på vad som fick honom att realisera en sådan fantasi. Hur hade han kunnat göra i stället och ändå vara relativt nöjd med sin lott?
Jag tror vi både kan äta kakan och behålla den, men det kräver en del uppoffringar, och främst bland de ”normal-sexuella”."
- Andra bärare av vår ädla läggning... fallen broder... Det är helt klart ett slags broderskap det är fråga om. Anser man sin sexuella läggning ädel anser man väl knappast att det är något fel med den?
Och om pedofiler blir lindrade och förhindrade att bli "fallna bröder" genom att arbeta på dagis och umgås både nära och intimt med barnen, betyder det då att vi ska offra ett gäng ungar som får gå på ett rehabiliteringsdagis? Dvs rehab för pedofilerna.
För de vuxnas rätt att välja sexualitet måste ju komma i första hand.
Och lite uppoffringar får vi väl vara beredda på.
*
Pedofili
Pedofiler
Övergrepp
Barns rättigheter
Mänskliga skyldigheter
Sexualbrott
Stigma
Människan har reducerats till något som definieras enbart utifrån sin sexualitet. Och genom denna ska också var och ens individualitet definieras - till vilket pris som helst, om det så må involvera bajs, barn, grisar eller lik.
För er som inte har ork att plöja igenom dessa textmassor kommer här några urklipp:
Citat från en blogg:
"Uppenbarligen så existerar det en hel del fall där barns vittnesmål har visat sig varit falska, av olika anledningar. Det är naturligtvis inget bevis på att barn alltid ljuger, eller alltid utsätts för suggestion, jag har inte påstått något annat heller. Men det är ett bevis för att barns vittnesmål är och bör anses vara opålitliga.
Majoriteten gillar inte pedofiler helt enkelt, det skulle inte jag heller göra, om jag gick runt med den bilden majoriteten har av pedofiler och trodde fullständigt på den. Jag tycker mig tyvärr skåda ett intellektuellt förfall, då varken vetenskapsmän eller civilt folk vill ta del av den forskning som stödjer det pedofil.se uttrycker. Forskningen väljs helt enkelt bort, för dessa människor vill att pedofili ska vara fel, de vill att pedofiler ska vara störda och de vill att sexuella relationer mellan vuxna och barn alltid ska skada barn. Det är litet av en religiös tro, där man tror blint på sina egna irrationella känslor. Men varför är det ingen som skriker hysteriskt efter alla de människor som öppet skriver om lemlästning, tortyr och mord av pedofiler som grupp? Det om något kan rubriceras som uppvigling och torde dessutom anses vara betydligt värre än att en pedofil skriver om konsensuella sexuella relationer med barn. Men nej, när barn och vuxna samgår i sexuell kontext så slutar majoritetens hjärnor att fungera, det blir kortslutning och kvar agerar reptilhjärnan fritt. Exempel på denna störtdykning till apstadiet har jag också tagit upp."
- Detta sagt av en man som hävdar att han inte är pedofil.
Konsensuella sexuella relationer med barn... Jag trodde inte att pedofilerna ansåg att det fanns konsensus i det sammanhanget.
Ett annat kommer här:
"Det fanns en pedofil som höll på att brytas sönder till en förövare i barnets närhet."
- Det finns alltså en slags hierarkisk ordning pedofiler emellan? Bland dem som väljer att avstå sexuella kontakter med barn bryts man sönder om man blir en förövare. Hur är det bland dem som faktiskt valt att köpa, gifta sig till barn inom en familj eller helt enkelt tillfångata ett barn - är de i egna ögon högre i hierarkin än de som inte lever ut sina lustar?
Och ytterligare ett:
"Jag är pedofil, och jag arbetar med barn. Och jag värderar dem alltför högt för att våga riskera att skada något enda av dem. Och det fina är, att sedan jag fick kontakt med ungar på såpass regelbunden basis så har jag aldrig känt något behov av att närma mig dem sexuellt. Jag vet ju att jag har dem hos mig. Jag skulle tro att andra bärare av vår ädla läggning skulle fungera ungefär likadant.
I detta fall finns ingen större orsak att sörja en ”fallen broder”, men det finns orsak att fundera på vad som fick honom att realisera en sådan fantasi. Hur hade han kunnat göra i stället och ändå vara relativt nöjd med sin lott?
Jag tror vi både kan äta kakan och behålla den, men det kräver en del uppoffringar, och främst bland de ”normal-sexuella”."
- Andra bärare av vår ädla läggning... fallen broder... Det är helt klart ett slags broderskap det är fråga om. Anser man sin sexuella läggning ädel anser man väl knappast att det är något fel med den?
Och om pedofiler blir lindrade och förhindrade att bli "fallna bröder" genom att arbeta på dagis och umgås både nära och intimt med barnen, betyder det då att vi ska offra ett gäng ungar som får gå på ett rehabiliteringsdagis? Dvs rehab för pedofilerna.
För de vuxnas rätt att välja sexualitet måste ju komma i första hand.
Och lite uppoffringar får vi väl vara beredda på.
*
Pedofili
Pedofiler
Övergrepp
Barns rättigheter
Mänskliga skyldigheter
Sexualbrott
Stigma
söndag 7 september 2008
En främmande värld av självbedrägeri
Idag öppnades ett nytt universum för mig. Och det var inte i någon positiv bemärkelse.
Det hela började med min replik på en krönika i SvD om övergrepp på ett barn. En kvinna kommenterade i sin tur mitt inlägg, kvinnan lämnade en webbadress och jag besökte den. Det var tröskeln in till en värld som jag knappt trodde existerade. Den ena pedofilen etfer den andra som i sina bloggar skriver långa utlägg om hur trångsynt och fördömande samhället är. Pedofilerna sägs också utgöra mellan 5 och 10 procent av befolkningen.
Dessa människor menar på fullt allvar att pedofili är en läggning som ska jämställas med homosexualitet och heterosexualitet. Enligt dessa människor kan barnen mycket väl besvara den vuxnes lust och kärlek.
Kvinnan som kallar sig Ninni skriver i mina kommentarer: "Så lätt det är att spy yr sig kritik över en annan människas handlande i en situation som övergår våra värsta mardrömmar. Ja, hon handlade rent åt helvete fel, men ack så mänskligt det är att fela."
Går man in på hennes blogg och länkar sig vidare visar det sig att samma kvinna försvarar pedofili och pedofiler.
På en sida som innehas av en man som säger sig vara pedofil kan man läsa otaliga exempel på hur bloggaren själv men också kommentatorer sjunger pedofilins missförstådda lovsång. Det är stora textmassor och jag har ingalunda plöjt mig igenom allt. Man behöver dock inte läsa mycket för att förstå att det råder en enighet kring åsikten om människors rätt till vilken sexualitet man behagar.
På ett annat ställe och med anonym avsändare åberopas yttrandefriheten. Sällan har väl den yttrandefrihet vi har att tacka för så mycket vanärats och missbrukats så kapitalt. Långa och snåriga utläggningar försöker här på ett traditionellt vetenskapligt vis föra fram bevis för att pedofili inte bör betraktas som en psykisk störning.
På en annan sida hävdar två kvinnor som kallar sig Hanna och Helena att 11-åringar idag är mogna att själva bestämma över och ta ansvar för sin sexualitet.
En komiker går på sin sida ut och uppmanar andra att lägga ut bilder på sig själva som barn för att låta pedofilerna ta del av dessa och på så sätt stilla sina begär utan att barn kommer till skada. Uppmaningen bör givetvis tas som ett provocerande - och synnerligen osmakligt - skämt, vilket dock går pedofilerna förbi som istället tar det på allvar och tycker att det är en strålande idé.
Man kan också läsa en kvinnlig pedofils historia om hur hon insåg att hon var pedofil. Där lär väl bilden av den oantastliga modern rämna om den inte har gjort det förr.
Jag är fortfarande förstummad inför dessa människors monumentala brist på empati och rättspatos. Att tro att ett barn bygger relationer till vuxna människor på samma premisser som vuxna övergår min fattningsförmåga.
Och här står vi - de kolapsade samhällsnormerna och barns välfärd ställs emot människans rätt till sin fria sexualitet. Jag kan bara höra svaren på detta inlägg, hur ordet "moralpanik" lär yttras både en och två gånger.
Hade Tyskland och Europa drabbats av lite moralpanik i 30-talets början så hade förmodligen inte 11 miljoner människor mist sina liv.
Har vi i vår tid blivit så vana att gapa på våra rättigheter i alla lägen att vi helt glömt våra skyldigheter?
Man kan bestämt tro det.
*
Pedofili
Pedofiler
Övergrepp
Barns rättigheter
Mänskliga skyldigheter
Sexualbrott
Stigma
Det hela började med min replik på en krönika i SvD om övergrepp på ett barn. En kvinna kommenterade i sin tur mitt inlägg, kvinnan lämnade en webbadress och jag besökte den. Det var tröskeln in till en värld som jag knappt trodde existerade. Den ena pedofilen etfer den andra som i sina bloggar skriver långa utlägg om hur trångsynt och fördömande samhället är. Pedofilerna sägs också utgöra mellan 5 och 10 procent av befolkningen.
Dessa människor menar på fullt allvar att pedofili är en läggning som ska jämställas med homosexualitet och heterosexualitet. Enligt dessa människor kan barnen mycket väl besvara den vuxnes lust och kärlek.
Kvinnan som kallar sig Ninni skriver i mina kommentarer: "Så lätt det är att spy yr sig kritik över en annan människas handlande i en situation som övergår våra värsta mardrömmar. Ja, hon handlade rent åt helvete fel, men ack så mänskligt det är att fela."
Går man in på hennes blogg och länkar sig vidare visar det sig att samma kvinna försvarar pedofili och pedofiler.
På en sida som innehas av en man som säger sig vara pedofil kan man läsa otaliga exempel på hur bloggaren själv men också kommentatorer sjunger pedofilins missförstådda lovsång. Det är stora textmassor och jag har ingalunda plöjt mig igenom allt. Man behöver dock inte läsa mycket för att förstå att det råder en enighet kring åsikten om människors rätt till vilken sexualitet man behagar.
På ett annat ställe och med anonym avsändare åberopas yttrandefriheten. Sällan har väl den yttrandefrihet vi har att tacka för så mycket vanärats och missbrukats så kapitalt. Långa och snåriga utläggningar försöker här på ett traditionellt vetenskapligt vis föra fram bevis för att pedofili inte bör betraktas som en psykisk störning.
På en annan sida hävdar två kvinnor som kallar sig Hanna och Helena att 11-åringar idag är mogna att själva bestämma över och ta ansvar för sin sexualitet.
En komiker går på sin sida ut och uppmanar andra att lägga ut bilder på sig själva som barn för att låta pedofilerna ta del av dessa och på så sätt stilla sina begär utan att barn kommer till skada. Uppmaningen bör givetvis tas som ett provocerande - och synnerligen osmakligt - skämt, vilket dock går pedofilerna förbi som istället tar det på allvar och tycker att det är en strålande idé.
Man kan också läsa en kvinnlig pedofils historia om hur hon insåg att hon var pedofil. Där lär väl bilden av den oantastliga modern rämna om den inte har gjort det förr.
Jag är fortfarande förstummad inför dessa människors monumentala brist på empati och rättspatos. Att tro att ett barn bygger relationer till vuxna människor på samma premisser som vuxna övergår min fattningsförmåga.
Och här står vi - de kolapsade samhällsnormerna och barns välfärd ställs emot människans rätt till sin fria sexualitet. Jag kan bara höra svaren på detta inlägg, hur ordet "moralpanik" lär yttras både en och två gånger.
Hade Tyskland och Europa drabbats av lite moralpanik i 30-talets början så hade förmodligen inte 11 miljoner människor mist sina liv.
Har vi i vår tid blivit så vana att gapa på våra rättigheter i alla lägen att vi helt glömt våra skyldigheter?
Man kan bestämt tro det.
*
Pedofili
Pedofiler
Övergrepp
Barns rättigheter
Mänskliga skyldigheter
Sexualbrott
Stigma
Ge mig en egen planet för bövelen!!
Jag har länge misstänkt att bloggosfären verkligen är vår kollektiva intellektuella avfallskvarn. Även om intellektuell förstås är att ta i.
På ganska kort tid har jag drabbat samman med könsstympande judar och muslimer, ilskna sverigedemokrater och nu senast en kvinna som tycker att det är lätt att "spy ur sig kritik över andras misstag" och tar både icke-agerande mödrar och förgripande styvfäder i försvar. Samma kvinna, visar det sig vid en titt på hennes blogg, sitter och försvarar pedofiler på hennes egen blogg. En pedofil är länkad till denna kvinnas sida och en snabb titt på hans blogg visar att han inte anser sig bedriva övergrepp.
Och nej, jag är alldeles för förbannad för att ordentligt kunna analysera vad som står där just nu.
Och jo, jag har varit inne på ECPAT:s sida och letat efter ställen där man kan agera, men så länge det inte finns bilder eller faktisk handel med barn kan man inte anmäla en sida.
VAD I HELA HELVETE ÄR DETTA FÖR JÄVLA VÄRLD!?!!?
*
På ganska kort tid har jag drabbat samman med könsstympande judar och muslimer, ilskna sverigedemokrater och nu senast en kvinna som tycker att det är lätt att "spy ur sig kritik över andras misstag" och tar både icke-agerande mödrar och förgripande styvfäder i försvar. Samma kvinna, visar det sig vid en titt på hennes blogg, sitter och försvarar pedofiler på hennes egen blogg. En pedofil är länkad till denna kvinnas sida och en snabb titt på hans blogg visar att han inte anser sig bedriva övergrepp.
Och nej, jag är alldeles för förbannad för att ordentligt kunna analysera vad som står där just nu.
Och jo, jag har varit inne på ECPAT:s sida och letat efter ställen där man kan agera, men så länge det inte finns bilder eller faktisk handel med barn kan man inte anmäla en sida.
VAD I HELA HELVETE ÄR DETTA FÖR JÄVLA VÄRLD!?!!?
*
lördag 6 september 2008
Att svika sitt barn
I dagens SvD skriver Karin Thunberg om en kvinna som blundade för att hennes sambo förgrep sig på hennes dotter. Rubriken är "Mammaskulden när det värsta har hänt".
Mamman i fråga agerade inte trots att hennes dotter vid två tillfällen berättade att mannen förgripit sig på henne. Det var alltså inte fråga om att mamman misstänkte något som hon inte hade bevis för. Hon valde istället att som hon själv uttrycker - försvinna in i ett vakuum.
Dottern berättade med några års mellanrum om vad som pågick, och mamman "borde ha kastat ut honom, helst anmält honom."
Helst anmält honom?... Borde ha kastat ut?...
Ni må tycka att jag sätter mig till doms över denna kvinna, dessutom utan att veta något om hennes situation eller historia. Men det intressanta här är att belysa den brist på agerande som inte verkar helt ovanlig vid dessa brott.
Varför agerar inte kvinnorna?
Varför skyddar inte dessa kvinnor sina avkommor, med sitt liv om de så måste?
Varför står det inte "jag borde inte ha slagit ihjäl honom, men jag kunde inte hejda mig", istället för att "jag borde ha kastat ut honom"?
Thunberg skriver:
"Kvar finns mamman, tyngd av skuld, befläckad av den skam som inte går att tvätta bort. Inte bara för att mannen, han som var hennes älskade, smög sig in till dottern på nätter. Mer för att hon inte såg det hon borde ha sett."
Men vänta här, tänker jag. För att hon inte såg det hon borde ha sett? Flickan har ju berättat för henne, vad mer kan hon begära?!
För att hon inte ville se det dottern visade henne, vore väl sannare att säga. För att hon av någon anledning valde att slå dövörat till.
Naturligtvis kan jag föreställa mig en uppsjö av orsaker till varför kvinnor i denna sits inte agerar, både högst personliga men också sådana som samhället har frammanat genom att i alla möjliga och omöjliga sammanhang omhulda bilden av kvinnan som passiv mottagare snarare än rättsskipande aktör. Men att dra slutsatsen att det enbart är jag-svaga, förtryckta kvinnor med låg eller ingen självkänsla som väljer att inte agera, är förmodligen inte heller helt sant.
Människan är ingen rationell varelse, och i var och en finns helt säkert brister och mörka hål som vi inte kan föreställa oss vidden av innan vi tvingats konfrontera dem. Men skammen över att inte ha agerat - trots att barnet själv berättat om övergreppen - är lika rättmätig som ofrånkomlig. För vem ska ett barn kunna lita på om det inte kan lita på sina föräldrar?
*
Övergrepp
Skam
Jämställdhet
Skuld
Mamman i fråga agerade inte trots att hennes dotter vid två tillfällen berättade att mannen förgripit sig på henne. Det var alltså inte fråga om att mamman misstänkte något som hon inte hade bevis för. Hon valde istället att som hon själv uttrycker - försvinna in i ett vakuum.
Dottern berättade med några års mellanrum om vad som pågick, och mamman "borde ha kastat ut honom, helst anmält honom."
Helst anmält honom?... Borde ha kastat ut?...
Ni må tycka att jag sätter mig till doms över denna kvinna, dessutom utan att veta något om hennes situation eller historia. Men det intressanta här är att belysa den brist på agerande som inte verkar helt ovanlig vid dessa brott.
Varför agerar inte kvinnorna?
Varför skyddar inte dessa kvinnor sina avkommor, med sitt liv om de så måste?
Varför står det inte "jag borde inte ha slagit ihjäl honom, men jag kunde inte hejda mig", istället för att "jag borde ha kastat ut honom"?
Thunberg skriver:
"Kvar finns mamman, tyngd av skuld, befläckad av den skam som inte går att tvätta bort. Inte bara för att mannen, han som var hennes älskade, smög sig in till dottern på nätter. Mer för att hon inte såg det hon borde ha sett."
Men vänta här, tänker jag. För att hon inte såg det hon borde ha sett? Flickan har ju berättat för henne, vad mer kan hon begära?!
För att hon inte ville se det dottern visade henne, vore väl sannare att säga. För att hon av någon anledning valde att slå dövörat till.
Naturligtvis kan jag föreställa mig en uppsjö av orsaker till varför kvinnor i denna sits inte agerar, både högst personliga men också sådana som samhället har frammanat genom att i alla möjliga och omöjliga sammanhang omhulda bilden av kvinnan som passiv mottagare snarare än rättsskipande aktör. Men att dra slutsatsen att det enbart är jag-svaga, förtryckta kvinnor med låg eller ingen självkänsla som väljer att inte agera, är förmodligen inte heller helt sant.
Människan är ingen rationell varelse, och i var och en finns helt säkert brister och mörka hål som vi inte kan föreställa oss vidden av innan vi tvingats konfrontera dem. Men skammen över att inte ha agerat - trots att barnet själv berättat om övergreppen - är lika rättmätig som ofrånkomlig. För vem ska ett barn kunna lita på om det inte kan lita på sina föräldrar?
*
Övergrepp
Skam
Jämställdhet
Skuld
onsdag 3 september 2008
Inför domstol
Jag ger mig inte. Det är ett av de karaktärsdrag som utmärker mig.
Jag ger mig inte, så länge jag anser att jag eller någon annan har felbehandlats, förtryckts eller bemötts med orättvisa.
Det rör sig, inte förvånande, om CSN. Eftersom jag lånade pengar av CSN under förra hösten och samtidigt blev sjukskriven en period på halvtid vill CSN ha tillbaka det de anser jag fick för mycket. De har framhärdat i argumentationen att jag "borde ha insett att jag fick för mycket". Och jag har lika envist framfört mina argument att CSN, då jag ringde för att kontrollera det hela, själva informerade mig om att allt var okej och att det bara var att ta det lugnt.
Ringer man till Skatteverket eller Försäkringskassan förväntar man sig att de svar man får ska vara gällande. Men ringer man till CSN ska man banne mig akta sig för att tro på vad de säger.
Att luta mig tillbaka och lita på deras ord har inte bara lett till att jag har introducerats för Kronofogdemyndigheten. Nu har det lett till att mitt ärende gått till domstol.
CSN beklagar om jag "anser mig" ha blivit felinformerad och hänvisar till deras skriftliga låneregler där det framgår att man inte kan vara sjukskriven på annat än heltid.
Kanske borde CSN i så fall överväga att dra in all sin service i form av levande människor som svarar på samtal och istället hänvisa till skriftliga låneregler. Att inte ta ansvar för sina anställdas uttalanden är ynkligt minst sagt.
Och allt detta för en kurs som var så usel att den aldrig borde ha varit studiemedelsberättigad överhuvudtaget.
CSN
Myndighetsmissbruk
Jag ger mig inte, så länge jag anser att jag eller någon annan har felbehandlats, förtryckts eller bemötts med orättvisa.
Det rör sig, inte förvånande, om CSN. Eftersom jag lånade pengar av CSN under förra hösten och samtidigt blev sjukskriven en period på halvtid vill CSN ha tillbaka det de anser jag fick för mycket. De har framhärdat i argumentationen att jag "borde ha insett att jag fick för mycket". Och jag har lika envist framfört mina argument att CSN, då jag ringde för att kontrollera det hela, själva informerade mig om att allt var okej och att det bara var att ta det lugnt.
Ringer man till Skatteverket eller Försäkringskassan förväntar man sig att de svar man får ska vara gällande. Men ringer man till CSN ska man banne mig akta sig för att tro på vad de säger.
Att luta mig tillbaka och lita på deras ord har inte bara lett till att jag har introducerats för Kronofogdemyndigheten. Nu har det lett till att mitt ärende gått till domstol.
CSN beklagar om jag "anser mig" ha blivit felinformerad och hänvisar till deras skriftliga låneregler där det framgår att man inte kan vara sjukskriven på annat än heltid.
Kanske borde CSN i så fall överväga att dra in all sin service i form av levande människor som svarar på samtal och istället hänvisa till skriftliga låneregler. Att inte ta ansvar för sina anställdas uttalanden är ynkligt minst sagt.
Och allt detta för en kurs som var så usel att den aldrig borde ha varit studiemedelsberättigad överhuvudtaget.
CSN
Myndighetsmissbruk
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
